Det ryktades om en fjärde film i ”Scream”-serien i ganska många år innan den faktiskt blev verklighet. Kevin Williamson som gjorde originalet samt den första uppföljaren återvände som manusförfattare. Wes Craven gjorde detsamma som regissör och David Arquette, Neve Campbell och Courteney Cox valde att än en gång gestalta Dewey, Sidney och Gale. Jag var lite sugen att se filmen på bio, liksom av tradition eftersom jag såg föregående tre filmer på stora duken, men i slutänden valde jag att hoppa över den då jag egentligen inte hade något större intresse av filmen. Och jag har alltså väntat till nu med att se den.
 
Tio år har passerat. I Woodsboro har Ghostface, morden och ”Stab”-filmerna (som nu är sju till antalet) fått någon sorts kultstatus bland stadens ungdomar. Dewey arbetar numera som sheriff och är fortfarande gift med Gale som dock har det svårare med karriären. Lagom till jubileumsdagen av den första massakern återvänder Sidney till sin gamla hemstad för att signera sin nyutkomna bok. Det ska visa sig att hon inte är ensam om att återvända. Snart är skräcken tillbaka i Woodsboro. Ghostface är ute efter Sidney på nytt, men också hennes unga kusin Jill med vänner. Dewey kämpar mot klockan för att avslöja mördaren. Gale ser sin chans att få igång karriären och Sidney försöker hålla sig vid liv. Under tiden sparkar filmklubbens ”Stab”-festival igång...
 
Idén med hur ”Scream 4” startar med inledningar på olika ”Stab”-filmer är kul. Tyvärr är det inte lika roligt i praktiken. Resultatet blir en krystad inledning som mest känns som en ursäkt för att klämma in en massa cameos av mer eller mindre kända unga skådespelare. Kanske är det bara jag som är gammal. Antagligen. Annars känns det väldigt rätt att handlingen återigen är placerad i Woodsboro. Tur det. För det är inte mycket annat som känns rätt i ”Scream 4”. Liksom del två är fyran extremt överbefolkad. Filmreferenserna och remake-tankarna håller dessvärre inte heller. Snarare känns ”Scream 4” väldigt unken i och med att det mest handlar om att döda offer efter offer, antingen med blinkningar mot originalfilmen eller bara för att försöka komma på nya mordsätt.
 
 
Trion hittar snabbt tillbaka till sin gamla roller men samtidigt är det nåt som saknas som jag inte kan sätta fingret på. David Arquette spelar nästan över i en del scener. Neve Campbell spelar alldeles för allvarligt. Courteney Cox har uppenbarligen injicerat något ”föryngrande” eftersom Gale plötsligt förlorat förmågan att uttrycka något alls med ansiktet. Emma Roberts är rätt bra som Jill, inte minst när hon får visa vad hon verkligen går för i filmens slutskede. Men hur det hela hänger ihop är sanslöst förutsägbart. Och om slutet var utdraget i andra och tredje filmen så är det ingenting mot del fyra. Då fann jag å andra sidan filmen varken skrämmande eller ens småspännande. Snarare trött och pliktskyldig. Jag kommer inte ifrån känslan av att Wes Craven inte var särskilt inspirerad för att göra ”Scream 4”.
 
Scenografin håller liksom i föregångarna hög kvalitet, detsamma gäller fotot. Marco Beltramis soundtrack är såklart riktigt bra men gör sig faktiskt bäst på Spotify när musiken inte störs av bilderna. Om det inte redan framgått av texten ovan så är jag inte imponerad av ”Scream 4”. Inte alls. Jag vet inte om det slopats men då filmen kom pratades det ju om att det skulle bli en ny trilogi. Förhoppningsvis gäller inte detta längre då idéerna inte ens räckte för en film. ”Scream 4” består av alltför mycket av utfyllnad och långa scener. Den kan helt klart hoppas över. Och med dem orden lämnar vi Ghostface. Jag konstaterar att även om originalet kändes daterad så är den, placerad i rätt tidsperiod, fortfarande något av en modern klassiker. Uppföljarna i sin tur är enligt min åsikt helt onödiga. Men originalfilmen ”Scream” kommer jag nog återvända till någon gång framöver. Som jag skrev i första inlägget tror jag den kan tjäna på att ytterligare några år passerar.

Scream 4 (2011)

Skräckfilm 7 kommentarer
 
Det ryktades om en fjärde film i ”Scream”-serien i ganska många år innan den faktiskt blev verklighet. Kevin Williamson som gjorde originalet samt den första uppföljaren återvände som manusförfattare. Wes Craven gjorde detsamma som regissör och David Arquette, Neve Campbell och Courteney Cox valde att än en gång gestalta Dewey, Sidney och Gale. Jag var lite sugen att se filmen på bio, liksom av tradition eftersom jag såg föregående tre filmer på stora duken, men i slutänden valde jag att hoppa över den då jag egentligen inte hade något större intresse av filmen. Och jag har alltså väntat till nu med att se den.
 
Tio år har passerat. I Woodsboro har Ghostface, morden och ”Stab”-filmerna (som nu är sju till antalet) fått någon sorts kultstatus bland stadens ungdomar. Dewey arbetar numera som sheriff och är fortfarande gift med Gale som dock har det svårare med karriären. Lagom till jubileumsdagen av den första massakern återvänder Sidney till sin gamla hemstad för att signera sin nyutkomna bok. Det ska visa sig att hon inte är ensam om att återvända. Snart är skräcken tillbaka i Woodsboro. Ghostface är ute efter Sidney på nytt, men också hennes unga kusin Jill med vänner. Dewey kämpar mot klockan för att avslöja mördaren. Gale ser sin chans att få igång karriären och Sidney försöker hålla sig vid liv. Under tiden sparkar filmklubbens ”Stab”-festival igång...
 
Idén med hur ”Scream 4” startar med inledningar på olika ”Stab”-filmer är kul. Tyvärr är det inte lika roligt i praktiken. Resultatet blir en krystad inledning som mest känns som en ursäkt för att klämma in en massa cameos av mer eller mindre kända unga skådespelare. Kanske är det bara jag som är gammal. Antagligen. Annars känns det väldigt rätt att handlingen återigen är placerad i Woodsboro. Tur det. För det är inte mycket annat som känns rätt i ”Scream 4”. Liksom del två är fyran extremt överbefolkad. Filmreferenserna och remake-tankarna håller dessvärre inte heller. Snarare känns ”Scream 4” väldigt unken i och med att det mest handlar om att döda offer efter offer, antingen med blinkningar mot originalfilmen eller bara för att försöka komma på nya mordsätt.
 
 
Trion hittar snabbt tillbaka till sin gamla roller men samtidigt är det nåt som saknas som jag inte kan sätta fingret på. David Arquette spelar nästan över i en del scener. Neve Campbell spelar alldeles för allvarligt. Courteney Cox har uppenbarligen injicerat något ”föryngrande” eftersom Gale plötsligt förlorat förmågan att uttrycka något alls med ansiktet. Emma Roberts är rätt bra som Jill, inte minst när hon får visa vad hon verkligen går för i filmens slutskede. Men hur det hela hänger ihop är sanslöst förutsägbart. Och om slutet var utdraget i andra och tredje filmen så är det ingenting mot del fyra. Då fann jag å andra sidan filmen varken skrämmande eller ens småspännande. Snarare trött och pliktskyldig. Jag kommer inte ifrån känslan av att Wes Craven inte var särskilt inspirerad för att göra ”Scream 4”.
 
Scenografin håller liksom i föregångarna hög kvalitet, detsamma gäller fotot. Marco Beltramis soundtrack är såklart riktigt bra men gör sig faktiskt bäst på Spotify när musiken inte störs av bilderna. Om det inte redan framgått av texten ovan så är jag inte imponerad av ”Scream 4”. Inte alls. Jag vet inte om det slopats men då filmen kom pratades det ju om att det skulle bli en ny trilogi. Förhoppningsvis gäller inte detta längre då idéerna inte ens räckte för en film. ”Scream 4” består av alltför mycket av utfyllnad och långa scener. Den kan helt klart hoppas över. Och med dem orden lämnar vi Ghostface. Jag konstaterar att även om originalet kändes daterad så är den, placerad i rätt tidsperiod, fortfarande något av en modern klassiker. Uppföljarna i sin tur är enligt min åsikt helt onödiga. Men originalfilmen ”Scream” kommer jag nog återvända till någon gång framöver. Som jag skrev i första inlägget tror jag den kan tjäna på att ytterligare några år passerar.