Undertecknad är ju svag för filmer som bygger på material som filmats av karaktärer. Men efter att i höstas sett "Grave Encounters" och nu Gonzalo López-Gallegos "Apollo 18" börjar jag undra om det finns så mycket i den här genren att vara svag för. "Apollo 18" går ut på att ännu en Apollo-expedition i hemlighet skickades till månen innan programmet lades ner under 1970-talet. Genom filmmaterialet följer vi de två besättningsmännen som landar på månen bara för att upptäcka många frågetecken. Det visar sig att ryssarna också tagit sig dit, men att något hänt dem. Snart står det klart för våra hjältar att det finns något levande på rymdstenen och att amerikanska myndigheter känt till det. Expeditionen förvandlas till en ojämn kamp på liv och död.
 
Själva grundtanken med "Apollo 18" är i alla fall lite fantasieggande - åtminstone tills man ser filmen. Dels gissade jag mig till i princip hela handlingsförloppet och berättelsens utveckling i förväg trots att jag inte visste något om eller sett något av filmen överhuvudtaget. Dels försvinner skräckmomentet och den avsedda panikeffekten av att jag inte riktigt kan identifiera mig med varken månresenärerna eller att befinna sig i en sådan extrem miljö. För min del hade det kunnat fungera bättre att placera handlingen i en ogästvänlig eller avlägsen miljö på Jorden, som i John Carpenters "The Thing". Eftersom rymden och månen dessutom blir en väldigt begränsad plats för att få till någorlunda logiska effekter tvingas regissören ta till de gamla vanliga knepen, det vill säga falska skrämseleffekter. Gäsp. Trots dessa negativa delar och trots att jag inte blev det minsta engagerad i handlingen eller karaktärerna flöt "Apollo 18" på rätt bra. Med andra ord fungerade den väl som underhållning för stunden, men absolut inte mer än det.

Tankar om: Apollo 18 (2011)

Skräckfilm 5 kommentarer
 
Undertecknad är ju svag för filmer som bygger på material som filmats av karaktärer. Men efter att i höstas sett "Grave Encounters" och nu Gonzalo López-Gallegos "Apollo 18" börjar jag undra om det finns så mycket i den här genren att vara svag för. "Apollo 18" går ut på att ännu en Apollo-expedition i hemlighet skickades till månen innan programmet lades ner under 1970-talet. Genom filmmaterialet följer vi de två besättningsmännen som landar på månen bara för att upptäcka många frågetecken. Det visar sig att ryssarna också tagit sig dit, men att något hänt dem. Snart står det klart för våra hjältar att det finns något levande på rymdstenen och att amerikanska myndigheter känt till det. Expeditionen förvandlas till en ojämn kamp på liv och död.
 
Själva grundtanken med "Apollo 18" är i alla fall lite fantasieggande - åtminstone tills man ser filmen. Dels gissade jag mig till i princip hela handlingsförloppet och berättelsens utveckling i förväg trots att jag inte visste något om eller sett något av filmen överhuvudtaget. Dels försvinner skräckmomentet och den avsedda panikeffekten av att jag inte riktigt kan identifiera mig med varken månresenärerna eller att befinna sig i en sådan extrem miljö. För min del hade det kunnat fungera bättre att placera handlingen i en ogästvänlig eller avlägsen miljö på Jorden, som i John Carpenters "The Thing". Eftersom rymden och månen dessutom blir en väldigt begränsad plats för att få till någorlunda logiska effekter tvingas regissören ta till de gamla vanliga knepen, det vill säga falska skrämseleffekter. Gäsp. Trots dessa negativa delar och trots att jag inte blev det minsta engagerad i handlingen eller karaktärerna flöt "Apollo 18" på rätt bra. Med andra ord fungerade den väl som underhållning för stunden, men absolut inte mer än det.