Stephen Kings bok med samma titel har någonstans satt djupa spår i mig, främst på grund av de tragiska händelser som drabbar familjen och att den blir alltmer nattsvart ju längre berättelsen fortskrider. Nu var jag också väldigt ung när jag läste den och det kanske gjorde sitt. Samtidigt är det just min upplevelse av den då som gör att jag drar mig för att läsa om den. Är helt enkelt rädd för att upptäcka att den inte alls är så kraftfull som jag minns den. Mary Lamberts filmatisering bekantade jag mig också med för några år sen, likaså den märkliga uppföljaren.
 
Familjen Creed flyttar in i ett idylliskt hus beläget i ett lika idylliskt område. Det enda som inte är lika idylliskt är att vägen som sträcker sig förbi platsen är trafikerad av lastbilar och andra tunga fordon som passerar i hög fart. Många husdjur har fått sätta livet till längs vägen och en stig från familjens tomt leder till en djurkyrkogård. När familjens katt blir påkörd har inte pappa Louis hjärta att berätta detta för dottern Ellie. Granngubben Jud har dock en lösning på problemet. Väl dold bortom djurkyrkogården finns en gammal indiansk begravningsplats. Det som begravs där kommer tillbaka till livet, inte riktigt med samma personlighet som förr kanske, men likväl kommer det tillbaka. Detta gäller också familjens katt. När yngsta sonen Gage också faller offer för trafiken ser Louis inget annat alternativ än att försöka få tillbaka honom...
 
 
Mina minnen av ”Pet Sematary” som film visar sig bestå även vid omtitten trots att så många år passerat sedan sist. Den genomsyras av en stark känsla av... inte direkt B-film, utan snarare känns den väldigt billig. Mest liknar den amerikansk TV-film när den är som sämst. Med andra ord är det en rätt typisk filmatisering av en Stephen King-bok. Fred Gwynne fungerar helt okej i rollen som Jud men resten av ensemblen är faktiskt under all kritik, hur mycket jag än vill tycka om Dale Midkiff som gjorde en riktigt fin insats som Jock Ewing i ”Dallas – The Early Years”. Värst är ändå barnet som gestaltar Ellie Creed. Överspelad och otroligt påfrestande. Liksom i flera King-filmatiseringar är skräcken och skräckinslagen enormt utstuderade. Det blir bara teatersmink av alltihop och inte ett dugg skrämmande. Flashbackscenerna av mamma Rachels sjuka syster Zelda mindes jag som det enda riktigt obehagliga inslaget men i det fallet luras minnet rätt så rejält. Även detta är utstuderat och minsta potential till obehag förstörs av Denise Crosbys enerverande överspel.
 
Nej, att se om ”Pet Sematary” var rätt så poänglöst. Viss potential finns i den historia Jud berättar om mannen som begravde sin i kriget stupade son på begravningsplatsen och hur denne kom tillbaka med en ny, otäck personlighet. Tyvärr förstör den överdrivna sminkningen även denna sekvens som hade kunnat bli både skrämmande och berörande. När det gäller boken ”Pet Sematary” så tror jag att jag behåller mina ungdomsminnen av den hellre än att ge den en ny chans. Men om jag minns rätt följer filmatiseringen förlagan ganska bra även om berättelsen gör sig betydligt bättre i textform än med rörliga bilder. Enda behållningen är The Ramones fantastiska låt med samma titel. Lyssna på den istället för att se filmen!

Pet Sematary (1989)

Skräckfilm 2 kommentarer
 
Stephen Kings bok med samma titel har någonstans satt djupa spår i mig, främst på grund av de tragiska händelser som drabbar familjen och att den blir alltmer nattsvart ju längre berättelsen fortskrider. Nu var jag också väldigt ung när jag läste den och det kanske gjorde sitt. Samtidigt är det just min upplevelse av den då som gör att jag drar mig för att läsa om den. Är helt enkelt rädd för att upptäcka att den inte alls är så kraftfull som jag minns den. Mary Lamberts filmatisering bekantade jag mig också med för några år sen, likaså den märkliga uppföljaren.
 
Familjen Creed flyttar in i ett idylliskt hus beläget i ett lika idylliskt område. Det enda som inte är lika idylliskt är att vägen som sträcker sig förbi platsen är trafikerad av lastbilar och andra tunga fordon som passerar i hög fart. Många husdjur har fått sätta livet till längs vägen och en stig från familjens tomt leder till en djurkyrkogård. När familjens katt blir påkörd har inte pappa Louis hjärta att berätta detta för dottern Ellie. Granngubben Jud har dock en lösning på problemet. Väl dold bortom djurkyrkogården finns en gammal indiansk begravningsplats. Det som begravs där kommer tillbaka till livet, inte riktigt med samma personlighet som förr kanske, men likväl kommer det tillbaka. Detta gäller också familjens katt. När yngsta sonen Gage också faller offer för trafiken ser Louis inget annat alternativ än att försöka få tillbaka honom...
 
 
Mina minnen av ”Pet Sematary” som film visar sig bestå även vid omtitten trots att så många år passerat sedan sist. Den genomsyras av en stark känsla av... inte direkt B-film, utan snarare känns den väldigt billig. Mest liknar den amerikansk TV-film när den är som sämst. Med andra ord är det en rätt typisk filmatisering av en Stephen King-bok. Fred Gwynne fungerar helt okej i rollen som Jud men resten av ensemblen är faktiskt under all kritik, hur mycket jag än vill tycka om Dale Midkiff som gjorde en riktigt fin insats som Jock Ewing i ”Dallas – The Early Years”. Värst är ändå barnet som gestaltar Ellie Creed. Överspelad och otroligt påfrestande. Liksom i flera King-filmatiseringar är skräcken och skräckinslagen enormt utstuderade. Det blir bara teatersmink av alltihop och inte ett dugg skrämmande. Flashbackscenerna av mamma Rachels sjuka syster Zelda mindes jag som det enda riktigt obehagliga inslaget men i det fallet luras minnet rätt så rejält. Även detta är utstuderat och minsta potential till obehag förstörs av Denise Crosbys enerverande överspel.
 
Nej, att se om ”Pet Sematary” var rätt så poänglöst. Viss potential finns i den historia Jud berättar om mannen som begravde sin i kriget stupade son på begravningsplatsen och hur denne kom tillbaka med en ny, otäck personlighet. Tyvärr förstör den överdrivna sminkningen även denna sekvens som hade kunnat bli både skrämmande och berörande. När det gäller boken ”Pet Sematary” så tror jag att jag behåller mina ungdomsminnen av den hellre än att ge den en ny chans. Men om jag minns rätt följer filmatiseringen förlagan ganska bra även om berättelsen gör sig betydligt bättre i textform än med rörliga bilder. Enda behållningen är The Ramones fantastiska låt med samma titel. Lyssna på den istället för att se filmen!