Nej, det är inte dags för ännu en filmserie. Ej heller tar jag upp denna film på grund av att ännu ett försök att till mjölka pengar ur konceptet är på tapeten. Ansvaret för detta ligger däremot helt och hållet på Aficionadon som tipsade om Discshops vansinnesrea på "Planet of the Apes". Självklart rör det sig om originalet, Tim Burtons magplask försvann ur samlingen för flera år sen och tilläggas bör att den hamnade där av ett pinsamt misstag till att börja med. Hur som helst...

Ett gäng amerikanare är på väg genom rymden för att utforska en planet. De har offrat allt de hade på Jorden eftersom tideräkningen är en annan i rymden. Efter en våldsam kraschlandning upptäcker Taylor (Charlton Heston) att tvåtusen år passerat sedan de åkte. Expeditionens enda kvinna har dött under resans gång och eftersom de övriga två förutom Taylor också är män inser de att något nytt liv inte kommer sättas på planeten. Att där redan finns liv står snart klart för trion, men det hela är förvirrande. Än mer konstigt blir det när det visar sig att aporna tycks ha bytt plats med människorna i hierarkin...

"Planet of the Apes", i regi av Franklin J. Shaffner (även bl a "The Boys from Brazil") är inte direkt spännande. Den första halvtimmen är väldigt stämningsfull men ironiskt nog börjar filmen snubbla en aning när aporna gör entré. Maskerna är otroligt stela och jag har svårt för att inte tänka på dem som skådespelare i dräkter. Att vissa försöker efterlikna apors rörelsemönster och andra inte spräcker också illusionen. Samtidigt lyckas främst Roddy McDowall, Kim Hunter och Maurice Evans tränga igenom maskerna till stor del. Deras samspel med Heston fungerar alldeles utmärkt. Men temat och tankegångarna i filmen är dess största tillgång. "Planet of the Apes" väcker en massa tankar. Det hela må vara upp och ner men de styrande aporna är precis lika blåsta som människorna. Dessutom kretsar en stor del av problematiken kring evolutionen kontra religionen vilket är både intressant och engagerande. Hur värderar man liv och vem får värdera? Den starkaste? Ibland förvandlas filmen till ett välregisserat kammarspel och det slår mig att man faktiskt skulle kunna omarbeta manuset för teaterscenen. Just nämnda tema och problematik gör att "Planet of the Apes" är sevärd och såklart aktuell än idag (skrämmande nog). Trots detta väcks inget intresse av att se om de övriga filmerna i serierna. Kanske för att det mesta ändå verkar rymmas i denna. Fotot är inspirerat, likaså hur Schaffner använder sig av de andra berättarkomponenterna, inte minst Jerry Goldsmiths musik. Och slutscenen är såklart en riktigt ångestfylld klassiker.

Planet of the Apes (1968)

Sci-Fi 2 kommentarer


Nej, det är inte dags för ännu en filmserie. Ej heller tar jag upp denna film på grund av att ännu ett försök att till mjölka pengar ur konceptet är på tapeten. Ansvaret för detta ligger däremot helt och hållet på Aficionadon som tipsade om Discshops vansinnesrea på "Planet of the Apes". Självklart rör det sig om originalet, Tim Burtons magplask försvann ur samlingen för flera år sen och tilläggas bör att den hamnade där av ett pinsamt misstag till att börja med. Hur som helst...

Ett gäng amerikanare är på väg genom rymden för att utforska en planet. De har offrat allt de hade på Jorden eftersom tideräkningen är en annan i rymden. Efter en våldsam kraschlandning upptäcker Taylor (Charlton Heston) att tvåtusen år passerat sedan de åkte. Expeditionens enda kvinna har dött under resans gång och eftersom de övriga två förutom Taylor också är män inser de att något nytt liv inte kommer sättas på planeten. Att där redan finns liv står snart klart för trion, men det hela är förvirrande. Än mer konstigt blir det när det visar sig att aporna tycks ha bytt plats med människorna i hierarkin...

"Planet of the Apes", i regi av Franklin J. Shaffner (även bl a "The Boys from Brazil") är inte direkt spännande. Den första halvtimmen är väldigt stämningsfull men ironiskt nog börjar filmen snubbla en aning när aporna gör entré. Maskerna är otroligt stela och jag har svårt för att inte tänka på dem som skådespelare i dräkter. Att vissa försöker efterlikna apors rörelsemönster och andra inte spräcker också illusionen. Samtidigt lyckas främst Roddy McDowall, Kim Hunter och Maurice Evans tränga igenom maskerna till stor del. Deras samspel med Heston fungerar alldeles utmärkt. Men temat och tankegångarna i filmen är dess största tillgång. "Planet of the Apes" väcker en massa tankar. Det hela må vara upp och ner men de styrande aporna är precis lika blåsta som människorna. Dessutom kretsar en stor del av problematiken kring evolutionen kontra religionen vilket är både intressant och engagerande. Hur värderar man liv och vem får värdera? Den starkaste? Ibland förvandlas filmen till ett välregisserat kammarspel och det slår mig att man faktiskt skulle kunna omarbeta manuset för teaterscenen. Just nämnda tema och problematik gör att "Planet of the Apes" är sevärd och såklart aktuell än idag (skrämmande nog). Trots detta väcks inget intresse av att se om de övriga filmerna i serierna. Kanske för att det mesta ändå verkar rymmas i denna. Fotot är inspirerat, likaså hur Schaffner använder sig av de andra berättarkomponenterna, inte minst Jerry Goldsmiths musik. Och slutscenen är såklart en riktigt ångestfylld klassiker.