Jag utlovade ju en riktig klassiker som avslutning på denna skräckgenomgång inför Halloween. Idag är det den 31 oktober och därmed är vi framme vid denna klassiker. Det handlar om ”The Exorcist” som släpptes på BluRay förra veckan i en ny påkostad utgåva för att markera filmens 40-årsjubileum. Min personliga resa med den otäcka berättelsen om flickan som blir besatt av en demon började faktiskt med William Peter Blattys båda böcker ”The Exorcist” och den fristående fortsättningen som kom tolv år senare, kallad ”Legion”. Den förstnämnda filmades ju som bekant av William Friedkin medan Blatty själv svarade för den andra filmatiseringen som på filmbolagets inrådan fick titeln ”The Exorcist III” (del två hade man ju redan krängt ut långt tidigare). Böckerna blev genast favoriter hos mig och jag hann faktiskt läsa om båda två innan jag för första gången såg Friedkins film. ”The Exorcist III” hade jag däremot redan tagit mig igenom tidigare men det är en annan, segare historia. I det här inlägget nöjer jag mig med att konstatera att förlagan ”Legion” ligger ljusår före filmen.
 
William Peter Blatty är alltså upphovsmannen till berättelsen och författade även filmen (vilket han vann en Oscar för). Boken baserade Blatty på en i verkligheten genomförd exorcism på en pojke år 1949. Fler dokumenterade exorcismer har också genomförts, bland annat i fråga om Anneliese Michel i Tyskland under 1970-talet. Det fallet slutade i en tragedi med rättegång som följd. Upptakten till händelserna berättas i den sorgliga filmen "Requiem" (rekommenderas!). Att exorcismen som inspirerade Blatty verkligen genomfördes råder det väl inga tvivel om medan det är mer oklart vad pojken led av. Enligt Blatty ska mycket av det som händer Regan även ha hänt det verkliga offret (som för övrigt enligt William Friedkin ännu är i livet). Han baserade också delar av boken på sina egna upplevelser kring sin förlorade tro, vilket främst visar sig i karaktären Damien Karras. Karaktärerna Chris och Regan MacNeil baserade Blatty på sin vän tillika skådespelerskan Shirley MacLaine och hennes dotter. Tanken var också att MacLaine skulle spela Chris MacNeil innan rollen gick till Ellen Burstyn.
 
 
"The Exorcist” börjar vid en utgrävning i Irak. Den åldrade prästen Lankester Merrin hittar tecken på att den ondska han flera år tidigare mött fortfarande existerar och han lämnar utgrävningen. Långt därifrån spelar skådespelerskan Chris MacNeil in sin kommande film i Georgetown, Washington. Under tiden hyr hon ett hus tillsammans med sin dotter Regan och tjänstefolket. Det som börjar med märkliga ljud från vinden ska snart eskalera till något bortom all fattningsförmåga. Regans oskyldiga lek med Ouija-brädet där hon påstår sig prata med någon som kallar sig Captain Howdy verkar ha inbjudit till ett riktigt hot. Hennes beteende ändras, sängen skakar våldsamt och läkare såväl som psykiatriker står handfallna. Till slut har inte Chris något annat val än att vända sig till prästen Damien Karras för hjälp. Trots att han inte är helt övertygad om att något utomvärdsligt väsen tagit Regan i besittning ansöker han om att få utföra en exorcism för att hjälpa henne.
 
Filmen följer boken riktigt troget men undantag för viss karaktärsutveckling och fördjupning vilket väl är helt naturligt med tanke på att det handlar om två helt olika berättarmedium. Jag vill också minnas att Regans besatthet inte är lika uttalad i boken som den är i filmen. I boken tror jag Blatty lämnar mer öppet för om hon verkligen är plågad av något övernaturligt eller om det handlar om något annat. Hur som helst kan jag vid den här omtitten konstatera det jag redan visste, nämligen att både boken och filmen är mästerverk i sig själva. Måndagens återbekantskap med filmen är faktiskt också det första tillfället som jag sett den ensam. Anledningen till det är enkel: det är den enda film som genuint skrämmer mig trots att jag inte tror på varken Gud eller Djävulen. Den aktuella dagen för att se filmen ensam var ärligt talat välplanerad. Jag förväntade mig att vara något distraherad av stormen Simones framfart, vilket jag också var även om jag redan halvvägs in i filmen började misstänka att den förutsedda riktningen för stormen nog var fel. Den kom heller inte till mina trakter även om den gick förbi väldigt nära.  
 
 
Det som återigen slår mig när jag bekantar mig med ”The Exorcist” på nytt är egentligen inte Friedkins berättarmässiga knep för att fånga och skrämma åskådaren även om dessa såklart också är genomarbetade, välplanerade och lika väl utförda. Fotot och ljud- och musikvalen är geniala. Men det som verkligen fastnar den här gången är skådespeleriet. Friedkin har samlat ihop en riktigt kompetent ensemble. Linda Blair ska givetvis särskilt nämnas som gör en imponerade insats med tanke på hennes unga ålder då det begav sig. Jason Miller, som långt senare repriserade sin roll (åtminstone vad gäller utseende) i ”The Exorcist III”, är genuin i sin gestaltning av den plågade Damien Karras och Lee J Cobb är precis rätt som Kinderman, en roll som George C Scott hade i den tredje filmen. Polanski-skådisen Jack MacGowran är klockren i sitt lilla framträdande som regissören Burke Dennings men i täten för denna fina ensemble finns Ellen Burstyn och Max von Sydow. Båda två är strålande och båda två ger mycket nödvändigt djup och komplexitet till både karaktärerna och berättelsen. Att båda, liksom resten av skådespelarna, plågades av regissören Friedkin inspelningen igenom har nog bidragit. Bland hans speciella regiknep återfinns bland annat örfilar precis innan ”action”, gormande och skrikande samt pistolskott bakom ryggen på skådespelarna.
 
 
Detaljerna i den senaste BluRay-utgåvan, som för övrigt innehåller både Director's Cut-versionen från år 2000 såväl som originalet, är verkligen knivskarpa. Jag var lite orolig för att Regans demonsminkning inte skulle hålla ur den aspekten, men istället var det precis tvärtom. Den blev ännu obehagligare, inte minst tack vare de extremt framträdande ögonen. Ljudet är riktigt bra, men bildkvaliteten väcker faktiskt en hel del frågor. Nu hade ju många filmer från den här tidsperioden en speciell stil, men faktum är att det mesta av filmen är av rejält kornig bildkvalitet. Jag minns inte om tidigare utgåvor på VHS och DVD sett ut på samma sätt och om det är meningen eller inte. Tycker också att det kommer och går beroende på om bilden är ljusare eller mer kontrastrik. Egentligen är det bara en detalj i sammanhanget även om det stjäl en del uppmärksamhet. När det gäller skillnaden mellan filmerna skulle jag vilja påstå att båda versionerna fungerar precis lika bra, men "Director's Cut"-varianten känns för en gång skull riktigt befogad. Det enda jag inte gillar med den versionen är den korta sekund som Regans ansikte förändras digitalt under hypnosen eftersom det bryter mot filmens övriga stil. Det var för övrigt William Peter Blatty som övertalade William Friedkin till att lägga in de scener som togs bort när det begav sig. Blatty själv gav ut en reviderad version av boken med omformuleringar och nya scener för att markera 40-årsjubileumet, men där går min gräns för hur mycket man kan/bör peta i sina verk i efterhand (George Lucas, någon?). Kommer med andra ord inte läsa den nya versionen. Blatty och Friedkin har tydligen även en deal om att göra en remake i form av miniserie ifall något bolag visar intresse. Förhoppningsvis sker inte detta...
 
Sammanfattningsvis är ”The Exorcist” väldigt sevärd och definitivt värd att se om många gånger. Själv hittar jag alltid något nytt i den och trots att veckans omtitt var den fjärde eller femte (visserligen utspridda under många år) påverkar den mig fortfarande lika starkt. Och med denna text om nämnda klassiker lämnar vi skräckens värld, åtminstone i form av denna frekventa uppdatering. Jag hoppas du blivit både tipsad och avskräckt i fråga om filmerna jag tagit upp. Själv har jag faktiskt blivit riktigt inspirerad att börja se mer skräckfilm igen, det brukar vanligtvis gå i perioder. Mer skräck lär det med andra ord bli även framöver här på BlueRoseCase.

The Exorcist - Director's Cut (1973)

Skräckfilm 5 kommentarer
 
Jag utlovade ju en riktig klassiker som avslutning på denna skräckgenomgång inför Halloween. Idag är det den 31 oktober och därmed är vi framme vid denna klassiker. Det handlar om ”The Exorcist” som släpptes på BluRay förra veckan i en ny påkostad utgåva för att markera filmens 40-årsjubileum. Min personliga resa med den otäcka berättelsen om flickan som blir besatt av en demon började faktiskt med William Peter Blattys båda böcker ”The Exorcist” och den fristående fortsättningen som kom tolv år senare, kallad ”Legion”. Den förstnämnda filmades ju som bekant av William Friedkin medan Blatty själv svarade för den andra filmatiseringen som på filmbolagets inrådan fick titeln ”The Exorcist III” (del två hade man ju redan krängt ut långt tidigare). Böckerna blev genast favoriter hos mig och jag hann faktiskt läsa om båda två innan jag för första gången såg Friedkins film. ”The Exorcist III” hade jag däremot redan tagit mig igenom tidigare men det är en annan, segare historia. I det här inlägget nöjer jag mig med att konstatera att förlagan ”Legion” ligger ljusår före filmen.
 
William Peter Blatty är alltså upphovsmannen till berättelsen och författade även filmen (vilket han vann en Oscar för). Boken baserade Blatty på en i verkligheten genomförd exorcism på en pojke år 1949. Fler dokumenterade exorcismer har också genomförts, bland annat i fråga om Anneliese Michel i Tyskland under 1970-talet. Det fallet slutade i en tragedi med rättegång som följd. Upptakten till händelserna berättas i den sorgliga filmen "Requiem" (rekommenderas!). Att exorcismen som inspirerade Blatty verkligen genomfördes råder det väl inga tvivel om medan det är mer oklart vad pojken led av. Enligt Blatty ska mycket av det som händer Regan även ha hänt det verkliga offret (som för övrigt enligt William Friedkin ännu är i livet). Han baserade också delar av boken på sina egna upplevelser kring sin förlorade tro, vilket främst visar sig i karaktären Damien Karras. Karaktärerna Chris och Regan MacNeil baserade Blatty på sin vän tillika skådespelerskan Shirley MacLaine och hennes dotter. Tanken var också att MacLaine skulle spela Chris MacNeil innan rollen gick till Ellen Burstyn.
 
 
"The Exorcist” börjar vid en utgrävning i Irak. Den åldrade prästen Lankester Merrin hittar tecken på att den ondska han flera år tidigare mött fortfarande existerar och han lämnar utgrävningen. Långt därifrån spelar skådespelerskan Chris MacNeil in sin kommande film i Georgetown, Washington. Under tiden hyr hon ett hus tillsammans med sin dotter Regan och tjänstefolket. Det som börjar med märkliga ljud från vinden ska snart eskalera till något bortom all fattningsförmåga. Regans oskyldiga lek med Ouija-brädet där hon påstår sig prata med någon som kallar sig Captain Howdy verkar ha inbjudit till ett riktigt hot. Hennes beteende ändras, sängen skakar våldsamt och läkare såväl som psykiatriker står handfallna. Till slut har inte Chris något annat val än att vända sig till prästen Damien Karras för hjälp. Trots att han inte är helt övertygad om att något utomvärdsligt väsen tagit Regan i besittning ansöker han om att få utföra en exorcism för att hjälpa henne.
 
Filmen följer boken riktigt troget men undantag för viss karaktärsutveckling och fördjupning vilket väl är helt naturligt med tanke på att det handlar om två helt olika berättarmedium. Jag vill också minnas att Regans besatthet inte är lika uttalad i boken som den är i filmen. I boken tror jag Blatty lämnar mer öppet för om hon verkligen är plågad av något övernaturligt eller om det handlar om något annat. Hur som helst kan jag vid den här omtitten konstatera det jag redan visste, nämligen att både boken och filmen är mästerverk i sig själva. Måndagens återbekantskap med filmen är faktiskt också det första tillfället som jag sett den ensam. Anledningen till det är enkel: det är den enda film som genuint skrämmer mig trots att jag inte tror på varken Gud eller Djävulen. Den aktuella dagen för att se filmen ensam var ärligt talat välplanerad. Jag förväntade mig att vara något distraherad av stormen Simones framfart, vilket jag också var även om jag redan halvvägs in i filmen började misstänka att den förutsedda riktningen för stormen nog var fel. Den kom heller inte till mina trakter även om den gick förbi väldigt nära.  
 
 
Det som återigen slår mig när jag bekantar mig med ”The Exorcist” på nytt är egentligen inte Friedkins berättarmässiga knep för att fånga och skrämma åskådaren även om dessa såklart också är genomarbetade, välplanerade och lika väl utförda. Fotot och ljud- och musikvalen är geniala. Men det som verkligen fastnar den här gången är skådespeleriet. Friedkin har samlat ihop en riktigt kompetent ensemble. Linda Blair ska givetvis särskilt nämnas som gör en imponerade insats med tanke på hennes unga ålder då det begav sig. Jason Miller, som långt senare repriserade sin roll (åtminstone vad gäller utseende) i ”The Exorcist III”, är genuin i sin gestaltning av den plågade Damien Karras och Lee J Cobb är precis rätt som Kinderman, en roll som George C Scott hade i den tredje filmen. Polanski-skådisen Jack MacGowran är klockren i sitt lilla framträdande som regissören Burke Dennings men i täten för denna fina ensemble finns Ellen Burstyn och Max von Sydow. Båda två är strålande och båda två ger mycket nödvändigt djup och komplexitet till både karaktärerna och berättelsen. Att båda, liksom resten av skådespelarna, plågades av regissören Friedkin inspelningen igenom har nog bidragit. Bland hans speciella regiknep återfinns bland annat örfilar precis innan ”action”, gormande och skrikande samt pistolskott bakom ryggen på skådespelarna.
 
 
Detaljerna i den senaste BluRay-utgåvan, som för övrigt innehåller både Director's Cut-versionen från år 2000 såväl som originalet, är verkligen knivskarpa. Jag var lite orolig för att Regans demonsminkning inte skulle hålla ur den aspekten, men istället var det precis tvärtom. Den blev ännu obehagligare, inte minst tack vare de extremt framträdande ögonen. Ljudet är riktigt bra, men bildkvaliteten väcker faktiskt en hel del frågor. Nu hade ju många filmer från den här tidsperioden en speciell stil, men faktum är att det mesta av filmen är av rejält kornig bildkvalitet. Jag minns inte om tidigare utgåvor på VHS och DVD sett ut på samma sätt och om det är meningen eller inte. Tycker också att det kommer och går beroende på om bilden är ljusare eller mer kontrastrik. Egentligen är det bara en detalj i sammanhanget även om det stjäl en del uppmärksamhet. När det gäller skillnaden mellan filmerna skulle jag vilja påstå att båda versionerna fungerar precis lika bra, men "Director's Cut"-varianten känns för en gång skull riktigt befogad. Det enda jag inte gillar med den versionen är den korta sekund som Regans ansikte förändras digitalt under hypnosen eftersom det bryter mot filmens övriga stil. Det var för övrigt William Peter Blatty som övertalade William Friedkin till att lägga in de scener som togs bort när det begav sig. Blatty själv gav ut en reviderad version av boken med omformuleringar och nya scener för att markera 40-årsjubileumet, men där går min gräns för hur mycket man kan/bör peta i sina verk i efterhand (George Lucas, någon?). Kommer med andra ord inte läsa den nya versionen. Blatty och Friedkin har tydligen även en deal om att göra en remake i form av miniserie ifall något bolag visar intresse. Förhoppningsvis sker inte detta...
 
Sammanfattningsvis är ”The Exorcist” väldigt sevärd och definitivt värd att se om många gånger. Själv hittar jag alltid något nytt i den och trots att veckans omtitt var den fjärde eller femte (visserligen utspridda under många år) påverkar den mig fortfarande lika starkt. Och med denna text om nämnda klassiker lämnar vi skräckens värld, åtminstone i form av denna frekventa uppdatering. Jag hoppas du blivit både tipsad och avskräckt i fråga om filmerna jag tagit upp. Själv har jag faktiskt blivit riktigt inspirerad att börja se mer skräckfilm igen, det brukar vanligtvis gå i perioder. Mer skräck lär det med andra ord bli även framöver här på BlueRoseCase.