Lucien Lacombe tycks ha en lite eljest inställning till livet. Han städar på ett sjukhus, jagar och plågar djur i största allmänhet. Genom en slump hamnar han hos kollaboratörerna som intagit ett hotell i den lilla byn. Lucien börjar arbeta för den tyska polisen, det vill säga Gestapo. Plötsligt blir han någon och han drar sig inte för att utnyttja sin makt och vifta med sitt nya vapen i alla möjliga situationer. När han skickas till den judiske skräddaren Albert Horn för att bli en välklädd Gestaponickedocka, faller Lucien för skräddarens dotter France. Han vill ha henne till varje pris. Och France i sin tur kan inte låta bli att dras till Lucien. Kanske mest för att hon är leds på att vara jude med allt vad det innebär i andra världskrigets Europa.

Att kriget satt sin prägel på Louis Malle är nog inte en alltför långsökt slutsats då han skildrat den tiden minst två gånger på film. Precis som med "Au Revoir Les Enfants" finns det enskilda sekvenser i "Lacombe Lucien" som engagerar och är intressanta, men helheten är inte lika intressant. Dessutom är den alldeles för lång. En hel del autentiskt djurplågeri drar också ner betyget. Allt är inte okej för konsten. Filmens absoluta styrka är karaktärerna. Jag tror inte jag sett en enda film tidigare där jag får en sådan genuin avsmak för samtliga rollfigurer. För mig lyckas verkligen Malle visa vilken urblåst art människan är. Jag vet inte vem som är vidrigast. France, kanske, för hennes inblandning med Lucien känns väldigt medveten, som att hon tror att hon kan rädda sig själv. Och Lucien själv, han är verkligen urtypen för den som lockas med av dagens nynazism eller andra rasistiska partier, som Sverige ju har sin beskärda del av. Lucien är inte politiskt intresserad. Speciellt smart är han inte heller och saknar såklart all form av utbildning, både intellektuellt och själsligt. Men hos Gestapo blir han en person med makt, någon att räkna med genom den rädsla hans nya status för med sig hos andra. Just detta gör "Lacombe Lucien" till en kanske ännu viktigare film idag. Tankarna går till Per Nilssons bok "Svenne". Det är alltså gemenskapen och att få "vara någon" som är viktigast för Lucien.

Att visa på karaktären Lucien och vad som händer med honom på grund av den han redan är, blir för mig Malles budskap med filmen. Skådespeleriet är riktigt bra med bland andra svenske Holger Löwenadler som Albert Horn. Samtidigt är jag inte säker på att relationen mellan Lucien och France inte är menad som en mer klassisk kärlekshistoria som ska påverka Luciens karaktär. För om det är det som är meningen har Malle misslyckats helt. Det finns ingen kärlek mellan dom och ingenting påverkar Lucien i en viss riktning. Filmen är sevärd främst för det jag nämnt ovan om karaktärerna. Men när det gäller helheten så gillade jag nog "Au Revoir Les Enfants" bättre.

Lacombe Lucien (1974)

Drama Kommentera


Lucien Lacombe tycks ha en lite eljest inställning till livet. Han städar på ett sjukhus, jagar och plågar djur i största allmänhet. Genom en slump hamnar han hos kollaboratörerna som intagit ett hotell i den lilla byn. Lucien börjar arbeta för den tyska polisen, det vill säga Gestapo. Plötsligt blir han någon och han drar sig inte för att utnyttja sin makt och vifta med sitt nya vapen i alla möjliga situationer. När han skickas till den judiske skräddaren Albert Horn för att bli en välklädd Gestaponickedocka, faller Lucien för skräddarens dotter France. Han vill ha henne till varje pris. Och France i sin tur kan inte låta bli att dras till Lucien. Kanske mest för att hon är leds på att vara jude med allt vad det innebär i andra världskrigets Europa.

Att kriget satt sin prägel på Louis Malle är nog inte en alltför långsökt slutsats då han skildrat den tiden minst två gånger på film. Precis som med "Au Revoir Les Enfants" finns det enskilda sekvenser i "Lacombe Lucien" som engagerar och är intressanta, men helheten är inte lika intressant. Dessutom är den alldeles för lång. En hel del autentiskt djurplågeri drar också ner betyget. Allt är inte okej för konsten. Filmens absoluta styrka är karaktärerna. Jag tror inte jag sett en enda film tidigare där jag får en sådan genuin avsmak för samtliga rollfigurer. För mig lyckas verkligen Malle visa vilken urblåst art människan är. Jag vet inte vem som är vidrigast. France, kanske, för hennes inblandning med Lucien känns väldigt medveten, som att hon tror att hon kan rädda sig själv. Och Lucien själv, han är verkligen urtypen för den som lockas med av dagens nynazism eller andra rasistiska partier, som Sverige ju har sin beskärda del av. Lucien är inte politiskt intresserad. Speciellt smart är han inte heller och saknar såklart all form av utbildning, både intellektuellt och själsligt. Men hos Gestapo blir han en person med makt, någon att räkna med genom den rädsla hans nya status för med sig hos andra. Just detta gör "Lacombe Lucien" till en kanske ännu viktigare film idag. Tankarna går till Per Nilssons bok "Svenne". Det är alltså gemenskapen och att få "vara någon" som är viktigast för Lucien.

Att visa på karaktären Lucien och vad som händer med honom på grund av den han redan är, blir för mig Malles budskap med filmen. Skådespeleriet är riktigt bra med bland andra svenske Holger Löwenadler som Albert Horn. Samtidigt är jag inte säker på att relationen mellan Lucien och France inte är menad som en mer klassisk kärlekshistoria som ska påverka Luciens karaktär. För om det är det som är meningen har Malle misslyckats helt. Det finns ingen kärlek mellan dom och ingenting påverkar Lucien i en viss riktning. Filmen är sevärd främst för det jag nämnt ovan om karaktärerna. Men när det gäller helheten så gillade jag nog "Au Revoir Les Enfants" bättre.