I Wismar bor Jonathan Harker med sin sköra fru Lucy. En dag får Harker i uppdrag av sin fnittriga chef Renfield att åka till en viss greve Dracula i Transsylvanien. Greven är intresserad av att införskaffa ett nytt hem i staden och Renfield föreslår ödebyggnaden intill Harkers hus. Lucy har onda aningar, men Harker reser ändå. Trots att han tvivlar både på sin frus föraningar och vidskepligheten hos lokalbefolkningen i Transsylvanien, upptäcker Harker att greve Dracula inte är vilken enstörig kuf som helst...

Det är förvisso inte särskilt relevant, men jag stör mig enormt på att Werner Herzog använt namnen från Bram Stokers bok istället för de alternativa, tyska varianterna i Murnaus film. Än mer irriterar det mig att Harkers fru heter Lucy och inte Mina, som i boken. Lucy var Minas vän men här är istället Mina Lucys vän. Hänger ni med? Med det sagt kan jag istället koncentrera mig på filmen som helhet. Som jag förstår Herzog ansåg han att Murnaus "Nosferatu" var eller är den viktigaste tyska film som gjorts. Han ville enligt en intervju på dvdn göra en nyinspelning av filmen för att visa på den tradition som funnits inom den tyska filmen och jag skulle tro att han även ville inspirera till nytänk och kvalitetshöjning genom det gamla.



Greve Dracula i Klaus Kinskis tappning är betydligt mer tragisk än den skrämmande gestalt vi mötte i Max Schrecks tolkning. Kinski har ändå en obehaglig aggressivitet i sitt spel och han är till viss del mer djurisk i sin tolkning av vampyrgreven. Bruno Ganz är bra, men saknar utstrålning som Jonathan Harker. Isabelle Adjani som Lucy bär en stor del av filmen på sina axlar och gör en genuin insats som räddar Lucy från att bli alltför mjäkig i sin vackra skörhet. Roland Topor är underhållande som den galne Renfield. Ibland vet man inte om han skrattar eller gråter. Denna version av "Nosferatu" finns i två versioner: en med engelskt tal och så originalet med tyskt tal. Med andra ord filmades varje scen på båda språken. Nu har jag bara sett den tyska versionen, och är inte speciellt intresserad av den engelska, men jag misstänker att skådespelarna kommer mest till sin rätt i den.

Som så ofta använder sig Werner Herzog av Popol Vuhs märkliga musik. Soundtracket till den här filmen fanns tidigare på Spotify men har tyvärr tagits bort. Musiken bidrar en hel del till filmens ödesmättade stämning. Även om jag gillar denna stämning, som förstärks genom bland annat foto, locations och scenografi, anser jag att Herzogs film aldrig blir skrämmande. Det finns en del obehag i vissa scener, men det blir aldrig otäckt. Detta behöver inte nödvändigtvis vara negativt.



Herzogs och filmens styrka ligger till stor del i enskilda sekvenser. Inledningen, med de mumifierade människorna och Popol Vuhs körmusik är stark och intresseväckande och det blir en fin kontrast när vi övergår till idyllens Wismar i den tidiga morgontimman. Dock tycker jag bilden störs av Herzogs användande av fladdermusen. Det blir för mycket Hollywood-Dracula och distraherar mer eftersom fladdermössen inte sammankopplas direkt med vampyren. Filmens allra starkaste scen är dock den middag som utspelar sig då Harker anlänt till Draculas slott. Här finns både blinkningar till Murnaus film samtidigt som denna står på egna ben. Mer tryckt stämning får man leta efter medan Harker under tystnad och Draculas intensiva blick försöker få i sig lite mat. Vinden tjuter oavbrutet i och utanför det mörka slottet och vargarna ylar. En klocka tickar oupphörligt. Hela scenen är vansinnigt vacker och effektfull. Här planteras också en stor del av Draculas vemod. Det är heller inte den enda scenen där Herzog hyllar originalet med antingen repliker eller regi eller både och. Fler scener av det slaget finns också med.

Herzogs "Nosferatu" är helt klart sevärd, men jag tror man får ut mest om man sett originalet, inte minst för att Herzog presenterar sina egna versioner av inslag i den filmen. Här bjuder han dessutom på en egen twist i slutet. Ärligt talat finns det egentligen ingenting som argumenterar för att den här nyinspelningen behövdes - i vår tid vill säga. Om Herzog lyckades med sitt uppsåt med filmen vet jag ingenting om. Jag tror som sagt också att den tyska originalversionen överträffar den engelska. I nästa inlägg tar jag itu med "Shadow of the Vampire", som leker med en myterna kring originalfilmen "Nosferatu". 

3 x Orlok: Nosferatu - Phantom der Nacht (1979)

Thriller 5 kommentarer


I Wismar bor Jonathan Harker med sin sköra fru Lucy. En dag får Harker i uppdrag av sin fnittriga chef Renfield att åka till en viss greve Dracula i Transsylvanien. Greven är intresserad av att införskaffa ett nytt hem i staden och Renfield föreslår ödebyggnaden intill Harkers hus. Lucy har onda aningar, men Harker reser ändå. Trots att han tvivlar både på sin frus föraningar och vidskepligheten hos lokalbefolkningen i Transsylvanien, upptäcker Harker att greve Dracula inte är vilken enstörig kuf som helst...

Det är förvisso inte särskilt relevant, men jag stör mig enormt på att Werner Herzog använt namnen från Bram Stokers bok istället för de alternativa, tyska varianterna i Murnaus film. Än mer irriterar det mig att Harkers fru heter Lucy och inte Mina, som i boken. Lucy var Minas vän men här är istället Mina Lucys vän. Hänger ni med? Med det sagt kan jag istället koncentrera mig på filmen som helhet. Som jag förstår Herzog ansåg han att Murnaus "Nosferatu" var eller är den viktigaste tyska film som gjorts. Han ville enligt en intervju på dvdn göra en nyinspelning av filmen för att visa på den tradition som funnits inom den tyska filmen och jag skulle tro att han även ville inspirera till nytänk och kvalitetshöjning genom det gamla.



Greve Dracula i Klaus Kinskis tappning är betydligt mer tragisk än den skrämmande gestalt vi mötte i Max Schrecks tolkning. Kinski har ändå en obehaglig aggressivitet i sitt spel och han är till viss del mer djurisk i sin tolkning av vampyrgreven. Bruno Ganz är bra, men saknar utstrålning som Jonathan Harker. Isabelle Adjani som Lucy bär en stor del av filmen på sina axlar och gör en genuin insats som räddar Lucy från att bli alltför mjäkig i sin vackra skörhet. Roland Topor är underhållande som den galne Renfield. Ibland vet man inte om han skrattar eller gråter. Denna version av "Nosferatu" finns i två versioner: en med engelskt tal och så originalet med tyskt tal. Med andra ord filmades varje scen på båda språken. Nu har jag bara sett den tyska versionen, och är inte speciellt intresserad av den engelska, men jag misstänker att skådespelarna kommer mest till sin rätt i den.

Som så ofta använder sig Werner Herzog av Popol Vuhs märkliga musik. Soundtracket till den här filmen fanns tidigare på Spotify men har tyvärr tagits bort. Musiken bidrar en hel del till filmens ödesmättade stämning. Även om jag gillar denna stämning, som förstärks genom bland annat foto, locations och scenografi, anser jag att Herzogs film aldrig blir skrämmande. Det finns en del obehag i vissa scener, men det blir aldrig otäckt. Detta behöver inte nödvändigtvis vara negativt.



Herzogs och filmens styrka ligger till stor del i enskilda sekvenser. Inledningen, med de mumifierade människorna och Popol Vuhs körmusik är stark och intresseväckande och det blir en fin kontrast när vi övergår till idyllens Wismar i den tidiga morgontimman. Dock tycker jag bilden störs av Herzogs användande av fladdermusen. Det blir för mycket Hollywood-Dracula och distraherar mer eftersom fladdermössen inte sammankopplas direkt med vampyren. Filmens allra starkaste scen är dock den middag som utspelar sig då Harker anlänt till Draculas slott. Här finns både blinkningar till Murnaus film samtidigt som denna står på egna ben. Mer tryckt stämning får man leta efter medan Harker under tystnad och Draculas intensiva blick försöker få i sig lite mat. Vinden tjuter oavbrutet i och utanför det mörka slottet och vargarna ylar. En klocka tickar oupphörligt. Hela scenen är vansinnigt vacker och effektfull. Här planteras också en stor del av Draculas vemod. Det är heller inte den enda scenen där Herzog hyllar originalet med antingen repliker eller regi eller både och. Fler scener av det slaget finns också med.

Herzogs "Nosferatu" är helt klart sevärd, men jag tror man får ut mest om man sett originalet, inte minst för att Herzog presenterar sina egna versioner av inslag i den filmen. Här bjuder han dessutom på en egen twist i slutet. Ärligt talat finns det egentligen ingenting som argumenterar för att den här nyinspelningen behövdes - i vår tid vill säga. Om Herzog lyckades med sitt uppsåt med filmen vet jag ingenting om. Jag tror som sagt också att den tyska originalversionen överträffar den engelska. I nästa inlägg tar jag itu med "Shadow of the Vampire", som leker med en myterna kring originalfilmen "Nosferatu".