Vi stannar kvar i Norge med Joachim Triers film "Reprise". Jag är smått förvirrad. I fokus står två kompisar, båda med författardrömmar. Phillip (Anders Danielsen Lie) lyckas först och blir publicerad. Men så träffar han Kari (Viktoria Winge från "Fritt Vilt") och med kärleken får han en psykos på köpet. Vännen Erik (Espen Klouman-Høiner) får efter enträgna försök även han sin bok utgiven. För honom blir den stora frågan om han ska göra slut med sin flickvän eller inte. Samtidigt försöker Erik stötta Phillip i hans försök att återanpassa sig till vardagen.

Som sagt: jag är smått förvirrad. Handlingen och berättandet är splittrat. Vem tillhör berättarrösten? Vad i hela friden vill Trier ha sagt med "Reprise"? Är alla kreativa människor rubbade inombords på ett eller annat sätt? Varför verkar filmen vackla mellan olika genres? Är det meningen eller inte? Många frågor, men få svar. Jag vet inte riktigt varför, men jag dras med i berättelsen. Jag fastnar för karaktärerna. Jag gläds och smärtar tillsammans med dom. Och jag känner igen mig i dom också. Joachim Triers regi pendlar mellan att vara enkel och mer utstuderad. Skådespeleriet är riktigt, riktigt bra och känns överlag nästan spontant. Fotot är okej, musikvalet likaså. Jag vet inte varför och jag vet inte om jag skulle stå för följande uttalande efter en eventuell framtida omtitt, men i nuläget rekommenderar jag "Reprise". Verkligen.  

Reprise (2006)

Drama Kommentera


Vi stannar kvar i Norge med Joachim Triers film "Reprise". Jag är smått förvirrad. I fokus står två kompisar, båda med författardrömmar. Phillip (Anders Danielsen Lie) lyckas först och blir publicerad. Men så träffar han Kari (Viktoria Winge från "Fritt Vilt") och med kärleken får han en psykos på köpet. Vännen Erik (Espen Klouman-Høiner) får efter enträgna försök även han sin bok utgiven. För honom blir den stora frågan om han ska göra slut med sin flickvän eller inte. Samtidigt försöker Erik stötta Phillip i hans försök att återanpassa sig till vardagen.

Som sagt: jag är smått förvirrad. Handlingen och berättandet är splittrat. Vem tillhör berättarrösten? Vad i hela friden vill Trier ha sagt med "Reprise"? Är alla kreativa människor rubbade inombords på ett eller annat sätt? Varför verkar filmen vackla mellan olika genres? Är det meningen eller inte? Många frågor, men få svar. Jag vet inte riktigt varför, men jag dras med i berättelsen. Jag fastnar för karaktärerna. Jag gläds och smärtar tillsammans med dom. Och jag känner igen mig i dom också. Joachim Triers regi pendlar mellan att vara enkel och mer utstuderad. Skådespeleriet är riktigt, riktigt bra och känns överlag nästan spontant. Fotot är okej, musikvalet likaså. Jag vet inte varför och jag vet inte om jag skulle stå för följande uttalande efter en eventuell framtida omtitt, men i nuläget rekommenderar jag "Reprise". Verkligen.