Äntligen har jag sett Staffan Hildebrands "G", även känd som "G som i gemenskap"! Jag förväntade mig något riktigt dåligt i samma stil som nämnde regissörs "Ingen Kan Älska Som Vi", men blev faktiskt lite överraskad. Innan någon sätter kaffet eller annat i halsen kanske jag bör tillägga att överraskningen för min del låg i att "G" till skillnad från den andra filmen fortfarande är dålig, men på ett underhållande sätt. Kanske kan en del av detta bero på att Hildebrands ökända pekpinnar här är mer subtila än de var i "Ingen Kan Älska Som Vi". Därmed inte sagt att han inte slår en del av dem rätt i ansiktet på oss som åskådare.

Det är sommarlov. Gymnasieungdomarna Robban, Alexander och Kim går en spännande sommar till mötes. Robban både säljer och röker hasch och hoppas på att få pengar av sin mamma för att kunna tågluffa med sina knarkarvänner. Mamman (som så ofta spelad av Ewa Fröling) är dock inte med på noterna. Alexander hoppas på det stora genombrottet med sin grupp Barn, men istället vill managern Allan att Alexander ska svika polarna och börja lira med det märkliga bandet Nürnberg 47. Kim å sin sida hoppas mest på att få till det med sin flickvän Mia och kanske åka på semester till Grekland med nattklubbsägaren Kristoffer.

Hildebrand vill onekligen mycket med "G". Exakt vad det är han vill är inte helt tydligt. Musiken, musikerna och musikinslagen står helt klart i fokus (även om de ibland får stå tillbaka för annan produktplacering). Enbart artisterna presenteras i förtexterna och dessutom först i eftertexterna. Många fortfarande kända eller bortglömda musiker passerar revy. Magnus Uggla gör ett porträtt av Kristoffer som måste upplevas. Ord räcker inte riktigt till. Ulf Brunnberg gör den typiskt hale managern så som de alltid framställts i svensk film. Och i hur många decennier har Fröling egentligen spelat alla dessa oförstående morsor? Skådespeleriet från de yngre, det vill säga Niclas Wahlgren, Joachim Schröder och Sebastian Håkansson (Abbe i Madicken) är inte helt tokigt. Däremot är manuset och regin inte den bästa vilket såklart inte gynnar skådespeleriet på någon front. Överlag känns "G" som en typisk skolteater, vilket väl är lite snobbigt sagt med tanke på vad jag enligt gårdagens utskickade examensbevis nu kan titulera mig själv som. En kritisk inställning även till den egna sysselsättningen är väl aldrig fel och faktum är i alla fall att "G" är fylld av scener som inte passar in, har konstig dramaturgi och logik och flera omotiverade inslag, precis som i en del skolproduktioner. Vissa partier av Hildebrands verk är rent pinsamma, inte minst det "Grease"-stinkande slutet. Som kuriosa är såklart "G" riktigt sevärd. Av Staffan Hildebrands planerade uppföljare "Röda Linjen" verkar dock inte mycket ha blivit av - ännu...

G (1983)

Drama 5 kommentarer


Äntligen har jag sett Staffan Hildebrands "G", även känd som "G som i gemenskap"! Jag förväntade mig något riktigt dåligt i samma stil som nämnde regissörs "Ingen Kan Älska Som Vi", men blev faktiskt lite överraskad. Innan någon sätter kaffet eller annat i halsen kanske jag bör tillägga att överraskningen för min del låg i att "G" till skillnad från den andra filmen fortfarande är dålig, men på ett underhållande sätt. Kanske kan en del av detta bero på att Hildebrands ökända pekpinnar här är mer subtila än de var i "Ingen Kan Älska Som Vi". Därmed inte sagt att han inte slår en del av dem rätt i ansiktet på oss som åskådare.

Det är sommarlov. Gymnasieungdomarna Robban, Alexander och Kim går en spännande sommar till mötes. Robban både säljer och röker hasch och hoppas på att få pengar av sin mamma för att kunna tågluffa med sina knarkarvänner. Mamman (som så ofta spelad av Ewa Fröling) är dock inte med på noterna. Alexander hoppas på det stora genombrottet med sin grupp Barn, men istället vill managern Allan att Alexander ska svika polarna och börja lira med det märkliga bandet Nürnberg 47. Kim å sin sida hoppas mest på att få till det med sin flickvän Mia och kanske åka på semester till Grekland med nattklubbsägaren Kristoffer.

Hildebrand vill onekligen mycket med "G". Exakt vad det är han vill är inte helt tydligt. Musiken, musikerna och musikinslagen står helt klart i fokus (även om de ibland får stå tillbaka för annan produktplacering). Enbart artisterna presenteras i förtexterna och dessutom först i eftertexterna. Många fortfarande kända eller bortglömda musiker passerar revy. Magnus Uggla gör ett porträtt av Kristoffer som måste upplevas. Ord räcker inte riktigt till. Ulf Brunnberg gör den typiskt hale managern så som de alltid framställts i svensk film. Och i hur många decennier har Fröling egentligen spelat alla dessa oförstående morsor? Skådespeleriet från de yngre, det vill säga Niclas Wahlgren, Joachim Schröder och Sebastian Håkansson (Abbe i Madicken) är inte helt tokigt. Däremot är manuset och regin inte den bästa vilket såklart inte gynnar skådespeleriet på någon front. Överlag känns "G" som en typisk skolteater, vilket väl är lite snobbigt sagt med tanke på vad jag enligt gårdagens utskickade examensbevis nu kan titulera mig själv som. En kritisk inställning även till den egna sysselsättningen är väl aldrig fel och faktum är i alla fall att "G" är fylld av scener som inte passar in, har konstig dramaturgi och logik och flera omotiverade inslag, precis som i en del skolproduktioner. Vissa partier av Hildebrands verk är rent pinsamma, inte minst det "Grease"-stinkande slutet. Som kuriosa är såklart "G" riktigt sevärd. Av Staffan Hildebrands planerade uppföljare "Röda Linjen" verkar dock inte mycket ha blivit av - ännu...