A Streetcar Named Desire (1951)

3 kommentarer


Blanche DuBois kommer på besök hos sin syster Stella i New Orleans. Redan från början kan vi ana att en kulturkrock av betydelse är på gång. Blanche var den som stannade hemma och kämpade för släktgodset medan Stella gav sig av. Nu är den sistnämnde gift med den råbarkade Stanley som super, spelar och får våldsamma vredesutbrott. Blanche gör allt för att upprätthålla fasaden och framstå som en riktig dam, något som är svårt i det turbulenta hushållet. Stanley börjar luska i Blanches förflutna och upptäcker att hon inte är den fina damen som hon vill framstå som. Besöket förvandlas till en vistelse på obestämd tid och Stanley börjar få nog av det. Eller gör han verkligen det?

Det är många år sedan jag läste Tennessee Williams pjäs, på svenska "Linje Lusta", men jag minns att jag gillade den. Den här klassiska filmatiseringen med manus av Williams i regi av Elia Kazan är otroligt genomarbetad. Skådespeleriet är i toppklass, inte minst när det gäller Vivien Leigh och Marlon Brando. Den sistnämnde fick trots sin nominering inte någon Oscar. Varsin statyett delades däremot ut till Vivien Leigh samt Kim Hunter och Karl Malden för bästa biroller. Samtliga fyra hade tidigare medverkat i uppsättningar på Broadway och i London.



Filmens upplägg påminner i grunden om ett kammarspel på scen. Det mesta utspelar sig i Stella och Stanleys lägenhet. Fotot består till stor del av väldigt täta bilder. Kazan har lyckats skapa en minst sagt laddad stämning och även om berättelsen är rätt typisk i det avseendet att en karaktär anländer och att allas motiv och bakgrundhistorier kommer leda till en upplösning av något slag, så ger skådespelarna tyngd till det hela genom sina prestationer. Jag avskyr Blanche, Stella och Stanley samtidigt som jag tycker om dem. Som ett fan av "Gone with the Wind" kan jag konstatera att Vivien Leigh här gör ännu en stark slutscen, precis som i nämnda film. 

"A Streetcar Named Desire" är helt klart sevärd. Samtidigt har den här filmatiseringen, inte minst genom dess nämnda form, gjort mig intresserad av att se en scenuppsättning av pjäsen. Vissa scener blir lite för långa i filmen vilket till och från påverkar mitt engagemang, dock inte tillräckligt för att helheten ska drabbas. Med andra ord: filmen rekommenderas. Även om man inte intresserar sig för berättelsen tänker jag mig att den är sevärd för skådespeleriet. 
 
1 Jojjenito:

skriven

Oj. Trevlig text om den här filmen som jag fullständigt... totalhatade. Kommer en kort recension imorgon, tror jag.



Har för mig att det var så att nån av skådisarna från teateruppsättningen blev utbytt också? Tror det var Leigh som inte var med på scen. Men jag kan minnas fel.

2 BlueRoseCase:

skriven

Hahaha! Vad spännande! Leigh var med i uppsättningen i London, men inte på Broadway.

3 Jojjenito:

skriven

Ping!



http://jojjenito.wordpress.com/2011/08/16/a-streetcar-named-desire/



Fast som jag skriver, jag vet inte om jag vill kalla det för en recension. ;)



Aha, det var så det var med Leigh.