Frankenstein (1931)

8 kommentarer


Det är dags för ännu en filmserie, närmare bestämt de gamla Frankenstein-filmerna från 1930- och -40-talet. När monstret stapplade in på bioduken i Boris Karloffs skepnad var det inte första gången den antog en fysisk gestaltning. Mannen ihopsydd av likdelar hade tidigare gestaltats både på teaterscenen och i en stumfilm. Efter succén med "Dracula" fick filmatiseringen av "Frankenstein" klartecken av Universal. Tanken var att Bela Lugosi, som spelade greven, också skulle framträda som monstret, något som Lugosi själv inte var så intresserad av. Efter diverse turer fick så Boris Karloff rollen. James Whale satt i registolen och i övriga roller syntes Colin Clive (Henry Frankenstein), Mae Clarke (Elizabeth), John Boles (Victor Moritz), Edward van Sloan (dr Waldman), Frederick Kerr (Baron von Frankenstein) och Dwight Frye (Fritz). Van Sloan spelade Van Helsing i "Dracula" och Frye gjorde en stark insats som Renfield i nämnda film. Filmatiseringen av "Frankenstein" skiljer sig överlag från Mary Shelleys berättelse (i filmen är hon credited som mrs Percy B. Shelley...).

 

Henry Frankenstein har lämnat fadershuset mitt under planerandet av bröllopet med fästmön Elizabeth. Tillsammans med parets gemensamma vän Victor och dr Waldman letar Elizabeth upp Henry i en avlägsen gammal borg. Där visar det sig att han är i farten med ett hädiskt experiment, nämligen att skapa liv i en kropp som aldrig levt. En kropp som Frankenstein sytt ihop av flera andra kroppar. Han lyckas verkligen väcka liv i den hemska varelsen, som snart rymmer...

Jag fullkomligen älskar James Whales regi. Den är uppfinningsrik, genomarbetad och lekfull. Whale använder sig mycket av foto, ljus och ljud i samspel. De två förstnämnda antagligen inspirerade av den tyska expressionismen. Det är mycket skuggor och olycksbådande kameravinklar. Filmen börjar med ett varningens ord, halvt på skämt och halvt på allvar. Boris Karloffs namn i rollistan uteblir fram till sluttexten och ersätts bara av ett "?". Det sätter i alla fall en speciell stämning redan från start som förstärks av inledningens begravningsscen där en kyrkklocka under en lång stund klämtar på avstånd. Korsen lutar, terrängen är ogästvänlig för att vara en kyrkogård. Det jag gillar särskilt mycket med "Frankenstein" är att vi redan är en bra bit in i handlingen när filmen börjar. Att det är denna version som för alltid gjort att vi förknippar Frankenstein-berättelsen med laboratorier, åska, elektricitet och monstret höga panna råder det ingen tvekan om. Nu är det några år sedan jag läste Mary Shelleys bok men jag vill minnas att hon inte direkt beskriver hur varelsen väcks till liv. 

 

Den utgåva av "Frankenstein" som jag har på DVD tycks vara den absoluta originalversionen. Minst två scener censurerades förr, den där Henry utropar efter monstrets uppvaknande att han vet hur det känns att vara Gud och den ovan, där varelsen av misstag dränker den lilla flickan. I den här versionen är båda scenerna intakta. James Whales filmatisering tar inte tydligt ställning i frågan om monstrets, eller varelsens, skuld. I slutet blir han avrättad utan rättegång. Vem är offret egentligen? Shelley hade säkert en religiös moralkaka som avsikt med sin bok. Henrys eventuella skuld är inget huvudtema i denna filmatisering, men det går inte att komma ifrån att varelsen i Karloffs skepnad och gestaltning är en oerhört tragisk skapelse. Scenen där han sträcker sig mot solljuset inne i den mörka borgen är hjärtskärande vacker. Likaså leken med flickan som slutar i tragedi och scenen där Fritz plågar honom med facklan. Första gången vi får se honom framställs han dock på ett ytterst obehagligt sätt, där han backar in i rummet och långsamt vänder sig om. Whale använder sig av klipp för att närma sig honom tills vi får en ordentlig närbild. Effektivt och obehagligt. "Frankenstein" slutar med en kort scen som antyder ett lyckligt slut. Denna ignorerades helt när uppföljaren kom fyra år senare. 

"Frankenstein" saknar till viss del djup och använder sig av en del typiska gamla Hollywood-klyschor, men i mina ögon är den en odödlig klassiker, inte minst för hur Whale berättar historien och hur han använder sig av berättarkomponenterna för att göra det. Regin, foto, ljus, ljud och skådespeleriet är överlag strålande.
 
1 Sofia:

skriven

Jättebra text och en värdig filmserie att sätta tänderna i. Trots att jag har sett den här minst ett par gånger har jag faktiskt aldrig tänkt på att de "döpt om" fru Shelley -- hon skulle nog inte ha uppskattat tilltaget :D



Och så får jag tacka för att det har gett mig en spark i baken att äntligen komma mig för att se Gods and monsters som jag har haft liggande jag vet inte hur länge...

2 BlueRoseCase:

skriven

Tack, vad kul! Alltså, det är ganska längesen jag såg Gods and Monsters, men... jag tror jag var lite kluven till den. Och så är det det där med mig och Brendan Fraser... ;D

3 Steffo:

skriven

En galet snygg recension!

Kanonbra! Allt som du gillar med den kom fram precis klart.

Nu blev jag ju sugen på att se denna klassiker ( och de andra också!)

4 BlueRoseCase:

skriven

Tack, Steffo! Du måste absolut se denna och första uppföljaren om du inte gjort det!

5 filmitch:

skriven

Var många år sedan jag såg denna. Tycker inte att filmen är speciellt hemsk däremot är den oherhört tragisk. En bra recension om en bra film ser fram mot resten av serien :)

6 BlueRoseCase:

skriven

Tack! Ja, alltså obehaget ligger ju i varelsens upplevelser och i scenografi, ljus osv. Undrar egentligen hur folk reagerade på den när den kom, om de blev skrämda eller berörda eller både och.

7 Aficionadon:

skriven

Underbart initiativ! Universals skräckklassiker är en väldigt speciell del av Hollywoods historia.

8 Micke:

skriven

Jag såg Frankenstein på TV när jag gick på mellanstadiet, och det var den filmen som startade mitt intresse för skräckfilmer.