I veckan tyckte jag att jag stått emot hypen tillräckligt länge och lånade därför John Ajvide Lindqvists bok "Låt Den Rätte Komma In". På tisdagskvällen började jag läsa den. Kvällen därpå var den utläst. Innan jag började läsa den tänkte jag att jag får se filmen inom en åtminstone överskådlig framtid, men ju längre in i boken jag kom desto mer insåg jag att filmen måste ses snarast. Mina förväntningar var minst sagt (och tyvärr) skyhöga.

2008 kom filmen i regi av Tomas Alfredson och med manus av Ajvide Lindqvist själv. Filmen, precis som boken, fokuserar till stor del på vänskapshistorien mellan mobbade Oskar och vampyren Eli som flyttar in i lägenheten bredvid. Men... jag vill gärna tycka om filmen, men...
Störst behållning tror jag man har om har läst boken innan. Samtidigt blir skeendena och rolltolkningarna i filmen bara platta kopior av de i boken. Många karaktärer saknar djup och flera levererar bara repliker ur boken, nästan med en blinkning till publiken. Vissa av de vuxna skådespelarna spelar dessutom mer än lovligt över. Håkan som i boken figurerar som medhjälpare till Eli i utbyte mot diverse vidriga pedofilaktiviteter har tonats ner betydligt. Per Ragnar passar helt okej i rollen men karaktären blir i filmversionen rätt så meningslös och även om Håkan är klumpig i boken blir det lite för mycket i filmen. Han vill ju verkligen åka fast. Precis som jag misstänkte under läsningen blir Håkans öde ingenting av i filmen.
 
Ika Nord gör allt hon kan av Virginia men karaktären är så nedtonad i filmen att inte mycket blir över mer än effektsökeri. Och de pinsamt dåligt animerade katterna som attackerar henne gör ont att se. Men "Låt Den Rätte Komma In" är inte en helt oäven filmupplevelse. Precis som John Ajvide Lindqvists böcker enligt mig kan vara ojämna är filmens berättelse lika ojämn. Ibland blir det riktigt gripande och engagerande. Barnskådespelarna är okej, de vacklar lite men det tycker jag man kan ha överseende med. Jag tror och hoppas att vi får se mer av dem i framtiden. Dock... tycker jag ärligt talat att Eli är lite felcastad, åtminstone med bokens Eli i bakhuvudet. Men grejen med filmen är kanske just det att man inte ska ha boken i åtanke. Samtidigt är det svårt att låta bli.

Jag är kluven till "Låt Den Rätte Komma In". Samtidigt behöver vi få mer film av den här typen, det vill säga mer allvarsam drama/skräck, i Sverige. Och filmen har som sagt sina höjdpunkter då den griper tag. Jag gillar verkligen Johan Söderqvists musik, speciellt Elis nästan smärtsamma tema. Slutsats? Sevärd. Och kanske ska man trots allt inte ha läst boken innan. Men läs för all del boken efteråt isåfall.   

Låt Den Rätte Komma In...

Skräckfilm 11 kommentarer


I veckan tyckte jag att jag stått emot hypen tillräckligt länge och lånade därför John Ajvide Lindqvists bok "Låt Den Rätte Komma In". På tisdagskvällen började jag läsa den. Kvällen därpå var den utläst. Innan jag började läsa den tänkte jag att jag får se filmen inom en åtminstone överskådlig framtid, men ju längre in i boken jag kom desto mer insåg jag att filmen måste ses snarast. Mina förväntningar var minst sagt (och tyvärr) skyhöga.

2008 kom filmen i regi av Tomas Alfredson och med manus av Ajvide Lindqvist själv. Filmen, precis som boken, fokuserar till stor del på vänskapshistorien mellan mobbade Oskar och vampyren Eli som flyttar in i lägenheten bredvid. Men... jag vill gärna tycka om filmen, men...
Störst behållning tror jag man har om har läst boken innan. Samtidigt blir skeendena och rolltolkningarna i filmen bara platta kopior av de i boken. Många karaktärer saknar djup och flera levererar bara repliker ur boken, nästan med en blinkning till publiken. Vissa av de vuxna skådespelarna spelar dessutom mer än lovligt över. Håkan som i boken figurerar som medhjälpare till Eli i utbyte mot diverse vidriga pedofilaktiviteter har tonats ner betydligt. Per Ragnar passar helt okej i rollen men karaktären blir i filmversionen rätt så meningslös och även om Håkan är klumpig i boken blir det lite för mycket i filmen. Han vill ju verkligen åka fast. Precis som jag misstänkte under läsningen blir Håkans öde ingenting av i filmen.
 
Ika Nord gör allt hon kan av Virginia men karaktären är så nedtonad i filmen att inte mycket blir över mer än effektsökeri. Och de pinsamt dåligt animerade katterna som attackerar henne gör ont att se. Men "Låt Den Rätte Komma In" är inte en helt oäven filmupplevelse. Precis som John Ajvide Lindqvists böcker enligt mig kan vara ojämna är filmens berättelse lika ojämn. Ibland blir det riktigt gripande och engagerande. Barnskådespelarna är okej, de vacklar lite men det tycker jag man kan ha överseende med. Jag tror och hoppas att vi får se mer av dem i framtiden. Dock... tycker jag ärligt talat att Eli är lite felcastad, åtminstone med bokens Eli i bakhuvudet. Men grejen med filmen är kanske just det att man inte ska ha boken i åtanke. Samtidigt är det svårt att låta bli.

Jag är kluven till "Låt Den Rätte Komma In". Samtidigt behöver vi få mer film av den här typen, det vill säga mer allvarsam drama/skräck, i Sverige. Och filmen har som sagt sina höjdpunkter då den griper tag. Jag gillar verkligen Johan Söderqvists musik, speciellt Elis nästan smärtsamma tema. Slutsats? Sevärd. Och kanske ska man trots allt inte ha läst boken innan. Men läs för all del boken efteråt isåfall.