John Carpenter's Vampires (1998)

Det finns ju en risk med att se om filmer som man en gång tyckte om. Oftast behöver jag se en film mer än en gång för att kunna bilda mig en, vad jag hoppas är, rättvis uppfattning. Men uppenbarligen finns det en risk även med att se om sådant som inte tilltalade en. Det blev smärtsamt tydligt igår när jag firade in sommarlovet/semestern med att återvända till John Carpenters ”Vampires” med James Woods, Daniel Baldwin och Sheryl Lee i huvudrollerna. Jag såg den när det begav sig och eftersom jag då precis hänryckts av regissörens fantastiska ”Halloween” ville jag innerligt tycka att ”Vampires” var bra, vilket var helt omöjligt. Gårdagens omtitt avslöjade att mitt minne inte riktigt stämde, för filmen är inte dålig. Den är usel. Skådespeleriet från alla, effekterna, det oengagerade fotot och den sövande klippningen. För att inte tala om manuset. Logik existerar inte överhuvudtaget. Krydda detta med en rejäl dos homofobi och förnedrande behandling av kvinnor, eller snarare kvinnan i Sheryl Lees gestaltning och det sammanfattar ”Vampires” riktigt bra. Vad i hela friden tänkte Carpenter? Tänkte han alls?

 

Även höga förväntningar är sådant som på egen hand kan sänka en film. ”Black Swan” i regi av Darren Aronofsky är absolut inte dålig. Ensemblen med Natalie Portman i spetsen gör ett riktigt gediget jobb. Fotot är snyggt, soundtracket välvalt. Filmen får mig till och med att vilja se närmsta balettuppsättning av ”Svansjön”. Men trots att det ”Black Swan” bjuder på en ganska småtrevlig, om man nu kan använda det ordet, underhållning blir jag inte engagerad ett dugg i berättelsen. Jag misstänker att det inte beror så mycket på filmen i sig, utan snarare mina extremt höga förväntningar. Samtidigt gnager det lite i bakhuvudet att Aronofsky även gjorde ”Requiem for a Dream”, en film som jag tycks vara ganska så ensam om att inte gilla överhuvudtaget. Där störde jag mig dock på precis ALLT medan ”Black Swan” som sagt har sina fördelar. Med anledning av texten ovan angående ”Vampires” får framtiden utvisa huruvida ”Black Swan” får sin rättmätiga omtitt i mitt hem...

 

Den remastrade tredje säsongen av "Falcon Crest" har redan släppts i USA. I väntan på att den ska bli tillgänglig att beställa även hit till Europa (jag håller tummarna för Swedisc) har jag börjat se om de två föregående säsongerna för att friska upp minnet lite.

 

I New York nås Chase Gioberti av nyheten om att hans far Jason dött i en tragisk olycka hemma i Kalifornien. Tillsammans med hustrun Maggie reser han tillbaka till sitt barndomshem i Tuscany Valley utanför San Francisco. Hemlängtan och en möjlighet att hålla ihop familjen genom att återvända väcks hos Chase. Hans faster, Angela Channing, på vingården Falcon Crest är dock inte särskilt sugen på att samsas om dalen med nygamla familjemedlemmar. Chase och Maggie flyttar i alla fall till Jasons gamla hus på Falcon Crests ägor tillsammans med de nästan vuxna barnen Vickie och Cole. Genast börjar Angela intrigera mot dem. Medan hennes dotter Julia är glad över Chases återkomst gör hennes son Lance allt hans mormor beordrar honom om, till och med att gifta sig med Melissa Agretti enbart för att förena hennes fars druvodlingar med Falcon Crest. Ju mer Chase forskar i sin fars förflutna, desto tydligare blir det att något inte står rätt till i släkten. Och varför håller Angela sin yngsta dotter Emma fängslad på Falcon Crest...? Kan det ha något att göra med klausulen i faderns testamente - den som uttrycker att om Jason eller Angela dör under mystiska omständigheter skall det överlevande syskonets barn ärva hela Falcon Crest...?

 

 

Jag mindes den första säsongen av serien som något av en transportsträcka till den verkliga handlingen, men blev glatt överraskad vid denna omtitt. Gåtan kring Jasons död, som vi tittare vet svaret på från första stund, utgör en fin och spännande grundstruktur som samtidigt låter varje karaktärs berättelse fördjupas. Mest intressant är såklart intrigerna på Falcon Crest samt relationen mellan Angela och hennes närmsta familj med Julia, Lance och inte minst Emma. Jane Wyman bär en stor del av behållningen på sina axlar och är fenomenal från första stund. Jag tror verkligen på att hon styrt över vingården - och dalen- hela sitt liv. Hon är härligt vidrig och kontrollberoende men samtidigt finns stunder av empati där också. Övriga huvudskådespelartruppen med Robert Foxworth, Susan Sullivan, Lorenzo Lamas och Abby Dalton i spetsen bidrar även de en hel del. Jamie Rose är okej som Vickie och William R Moses är inte alls så enerverande dålig i rollen som Cole vilket jag mindes från förr. Antagligen har jag blivit lite avtrubbad efter Jesse Metcalfes insats i nya "Dallas"...

 

I sista avsnittet avslöjas att Douglas Channing har en okänd son som ska ärva tidningen The Globe. Angela ska därmed inte tampas bara med Chase utan även den mystiske Richard Channing som förväntas anlända inom en snar framtid. Säsongen avslutas därmed med en liten cliffhanger samtidigt som den knyter ihop säcken i fråga om historien kring Jason Giobertis död. Mitt återbesök på Falcon Crest blev ett glatt sådant så långt. Det är väldigt lätt att dras in i berättelsen och man lyckas skapa en väldigt speciell egen stämning i Tuscany Valley. Samtidigt känner jag en viss oro över att det inte blir fler releaser bortom säsong tre. Än tror jag inte på att jag faktiskt ska få se serien i sin helhet, vilket jag alltså inte gjort. Men jag håller tummarna.

 

Det må ha passerat trettiofyra år sen "The China Syndrome" i regi av James Bridges (och producerad av Michael Douglas) hade premiär, men den hör definitivt till skaran av verk som tycks vara ständigt aktuella. Ni vet säkert redan storyn. Under ett till synes harmlöst reportage om det nya kärnkraftverket Ventana bevittnar reportageteamet med Kimberly Wells och Richard Adams i spetsen en allvarlig olycka som utredningen sedan avfärdar som en oviktig händelse. Men då samma bolag snart ska öppna ytterligare ett kärnkraftverk börjar en av de ansvariga på Ventana, Jack Godell, att ana oråd. Han upptäcker att säkerhetsdokument förfalskats under bygget och att en katastrof kan inträffa när som helst. När Godell börjar samarbeta med Wells och Adams gör bolaget allt för att tysta dem.

 

"The China Syndrome" är riktigt välskriven, riktigt välspelad, engagerande och mot slutet rejält spännande. Kanske beror det sistnämnda på att jag som vana läsare vet föredrar äldre filmer framför nyare alster. Sjuttiotalskänslan i filmen är stark och jag gillar det riktigt mycket. Det är förresten kul att se Richard Herd, som senare spelade Georges blåsta chef mr Wilhelm i "Seinfeld", i en riktigt kall roll. Och så det där med att "The China Syndrome" är ständigt aktuell. Det gäller på flera plan. Inte bara i frågan om kärnkraftens vara eller icke vara, eller faran med tekniken, utan faktiskt också ur ett genusperspektiv. Båda delarna är väl lika skrämmande, att de är på tapeten än. Kimberly Wells beröms och bedöms genom sitt utseende medan Richard Adams är en skicklig fotograf. Det intressanta är såklart att genusperspektivet inte bygger på en slump utan är genomtänkt och inskrivet i manus. Kontentan av allt ovanstående är att "The China Syndrome" är helt klart sevärd. Den finns att se på Viaplay (nej, inlägget är definitivt inte "sponsrat" för att jag ska nämnda det).

 

Allt finns ju faktiskt inte på Spotify och det är först nu jag upptäckt att YouTube kan vara en källa till att hitta mer svårfunna alster. Exempelvis blev det klart för mig häromveckan att Mark Snow givit ut soundtracks till "The X-Files" och via YouTube hittade jag två spår som fastnat i mitt minne sedan det begav sig. Det första är slutmusiken från det allra sista avsnittet och det andra spåret är det ödesmättade sluttemat från avsnittet "This Is Not Happening". Har även hittat filmmusik från exempelvis "Pusher II" och "Buffy - the Vampire Slayer" som inte verkar gå att få tag i någon annanstans.

 

 

Av de tre restaurerade filmutgåvor jag köpt, samtliga lustigt nog bestående av Steven Spielberg-klassiker, tar ”Schindler's List” verkligen priset så långt. Jag hade höga förväntningar på både bild och ljud, förväntningar som både infriades och överträffades. Nu har inte jag någon ytterligare ljudkälla än TV:n i sig så därför går jag inte in djupare på den biten. Men bilden alltså! Det svartvita gör sig enormt bra. DVD-utgåvan var i jämförelse väldigt blaskig och kontrastlös. En del sekvenser med skarpt ljus i BluRay-utgåvan gör riktigt ont i ögonen (även det är positivt...). Dessutom har filmen fått ett rejält djup och en sådan skärpa att jag upptäcker detaljer som jag aldrig sett tidigare, både i bilderna och i handlingen, trots att jag sett själva filmen ett flertal gånger. ”Schindler's List” följer ju ett flertal karaktärer och BluRay kommer verkligen till sin rätt inte minst i sekvenserna med mycket folk.

 

Jag skrev det säkert i samband med både ”Jaws” och ”E.T” på BluRay men formatet ger definitivt nytt liv i klassikerna när de restaurerats noga. Samma sak gäller såklart även med nya filmer som utnyttjar formatet till max, exempelvis Christopher Nolans ”Dark Knight”-trilogi. ”Schindler's List” är för övrigt kanske min favorit av Spielbergs verk näst efter ”E.T”. Vid denna omtitt fastnade jag lite vid hur väl övergången till BluRay fungerade, nästan så det överskuggade själva filmupplevelsen. Kanske måste jag se om den inom en inte alltför avlägsen framtid igen för att uppleva filmen.