I Dunwich, en liten stad så anonym att den knappt finns på kartan, håller hemska saker på att hända. I New York får mediet Mary en vision av hur prästen i den lilla staden hänger sig ute på kyrkogården. Enligt legenden öppnar han därmed porten till helvetet. Och visst börjar fler människor dö i Dunwich under övernaturliga omständigheter. Tillsammans med reportern Peter lämnar Mary New York, efter att hon till synes dött men sedan vaknat i kistan just innan den begravs, för att försöka hjälpa till i Dunwich. Väl på plats kan de konstatera att legenden stämmer. Nu är det upp till dem att försöka stänga porten till helvetet innan Allhelgonanatten. Annars kommer de döda vakna till liv för att äta de levande.
 
Som vanligt när Lucio Fulci sitter i registolen är det effekterna som står i fokus. "City of the Living Dead" som denna film är mer känd som har en lika svår som ologisk handling att försöka hänga med i. Även detta är typiskt för Fulci. Jag såg "City of the Living Dead" för längesedan på en VHS-utgåva där filmen såklart var rejält klippt. Detta var alltså första gången som jag såg den oklippta versionen och jag får erkänna att jag faktiskt tittade bort några gånger när det blev för mycket äckel och då brukar jag ändå inte vara särskilt känslig. Det finns en ovanligt stark aggressivitet i splattret och våldet som får mig att undra om Fulcis egna demoner var särskilt drivande under inspelningsperioden. Så här i efterhand vet jag faktiskt inte riktigt vad jag har sett. Berättelsen har inget driv, men den är ändå inte helt oäven. Lucio Fulci har lyckats få till några sekvenser som är riktigt obehagliga. Miljöerna är väl valda och Fabio Frizzis soundtrack, som finns att avnjutas på Spotify, bidrar mycket. Men om jag rekommenderar "City of the Living Dead"? Njaa, det skulle väl i så fall vara för att se hela filmen och som grädde på moset serveras det helt obegripliga slutet.  
 
Läs även min arkiverade text om "The Beyond".

Paura Nella Città Dei Morti Viventi (1980)

Skräckfilm 5 kommentarer
 
I Dunwich, en liten stad så anonym att den knappt finns på kartan, håller hemska saker på att hända. I New York får mediet Mary en vision av hur prästen i den lilla staden hänger sig ute på kyrkogården. Enligt legenden öppnar han därmed porten till helvetet. Och visst börjar fler människor dö i Dunwich under övernaturliga omständigheter. Tillsammans med reportern Peter lämnar Mary New York, efter att hon till synes dött men sedan vaknat i kistan just innan den begravs, för att försöka hjälpa till i Dunwich. Väl på plats kan de konstatera att legenden stämmer. Nu är det upp till dem att försöka stänga porten till helvetet innan Allhelgonanatten. Annars kommer de döda vakna till liv för att äta de levande.
 
Som vanligt när Lucio Fulci sitter i registolen är det effekterna som står i fokus. "City of the Living Dead" som denna film är mer känd som har en lika svår som ologisk handling att försöka hänga med i. Även detta är typiskt för Fulci. Jag såg "City of the Living Dead" för längesedan på en VHS-utgåva där filmen såklart var rejält klippt. Detta var alltså första gången som jag såg den oklippta versionen och jag får erkänna att jag faktiskt tittade bort några gånger när det blev för mycket äckel och då brukar jag ändå inte vara särskilt känslig. Det finns en ovanligt stark aggressivitet i splattret och våldet som får mig att undra om Fulcis egna demoner var särskilt drivande under inspelningsperioden. Så här i efterhand vet jag faktiskt inte riktigt vad jag har sett. Berättelsen har inget driv, men den är ändå inte helt oäven. Lucio Fulci har lyckats få till några sekvenser som är riktigt obehagliga. Miljöerna är väl valda och Fabio Frizzis soundtrack, som finns att avnjutas på Spotify, bidrar mycket. Men om jag rekommenderar "City of the Living Dead"? Njaa, det skulle väl i så fall vara för att se hela filmen och som grädde på moset serveras det helt obegripliga slutet.  
 
Läs även min arkiverade text om "The Beyond".
 
Efter att ha attackerats av en oprovocerat aggressiv man på ett folktomt tåg flyr Élisabeth genom det franska landskapet. Vart hon än kommer möter hon människor med en märklig smitta som gör dem våldsamma och galna samtidigt som de ruttnar bort. Hopplösheten breder ut sig. Élisabeth är säker på att blir bra om hon bara lyckas ta sig till sin fästman ute på en vingård.
 
Efter att ha stiftat bekantskap med Jean Rollins filmer "Le Viol du Vampire", "Le Frisson des Vampires" och "Requiem Pour Un Vampire" kände jag att jag behövde ett par års paus innan jag återvände till hans speciella filmvärld. Och nu är alltså pausen över. Men efter att ha sett "Les Raisins de la Mort", på DVD utgiven under namnet "Grapes of Death" behöver jag nog ytterligare en paus. Samtidigt är denna film av de jag sett den mest enkla att ta till sig. Handlingen är väldigt linjär och kronologisk. Rollin verkar vilja säga mycket om miljöförstöring, kemiska bekämpningsmedel och alkoholkonsumtion men exakt vad han är ute efter är såklart mer diffust. Trots att effekter och make up är extremt simpla och spekulativa och trots att "Les Raisins de la Mort" ställer höga krav på åskådaren att engagera sig i den långsamma och upprepande berättelsen har Rollin lyckats få till en riktigt jobbig stämning. Filmen lämnar en obekväm känsla efter sig. Det gör mig nyfiken att se fler av hans filmer. Men det får nog dröja några år till dess...

Les Raisins de la Mort (1978)

Skräckfilm 3 kommentarer
 
Efter att ha attackerats av en oprovocerat aggressiv man på ett folktomt tåg flyr Élisabeth genom det franska landskapet. Vart hon än kommer möter hon människor med en märklig smitta som gör dem våldsamma och galna samtidigt som de ruttnar bort. Hopplösheten breder ut sig. Élisabeth är säker på att blir bra om hon bara lyckas ta sig till sin fästman ute på en vingård.
 
Efter att ha stiftat bekantskap med Jean Rollins filmer "Le Viol du Vampire", "Le Frisson des Vampires" och "Requiem Pour Un Vampire" kände jag att jag behövde ett par års paus innan jag återvände till hans speciella filmvärld. Och nu är alltså pausen över. Men efter att ha sett "Les Raisins de la Mort", på DVD utgiven under namnet "Grapes of Death" behöver jag nog ytterligare en paus. Samtidigt är denna film av de jag sett den mest enkla att ta till sig. Handlingen är väldigt linjär och kronologisk. Rollin verkar vilja säga mycket om miljöförstöring, kemiska bekämpningsmedel och alkoholkonsumtion men exakt vad han är ute efter är såklart mer diffust. Trots att effekter och make up är extremt simpla och spekulativa och trots att "Les Raisins de la Mort" ställer höga krav på åskådaren att engagera sig i den långsamma och upprepande berättelsen har Rollin lyckats få till en riktigt jobbig stämning. Filmen lämnar en obekväm känsla efter sig. Det gör mig nyfiken att se fler av hans filmer. Men det får nog dröja några år till dess...
 
Experimentet Sweet Death går fruktansvärt fel! Vem kunde anat detta? Innan någon hinner stoppa det ondskefulla som ingen kunde förutse, antagligen för att ingen heller riktigt visste vad de sysslade med eller varför, sprider sig zombiesmittan ut från forskningsstationen och in bland människorna på Nya Guinea. I djungeln finns den populära amerikanska (?) journalisten Lia som tillsammans med sin kameraman försöker dokumentera händelserna för att resten av världen ska få reda på vad som pågår. Deras väg korsas av fyra amerikanska (?) soldater på obestämt uppdrag ute i djungeln. De har tidigare konfronterat gisslantagare på landets ambassad i USA (?) och mest troligtvis har de väl anlänt för att ta reda på vad som drev nämnda gisslantagare. Hur som haver, på sällskapets planlösa färd genom djungeln stöter de givetvis på horder av levande döda som strosar genom landskapet i jakt på människokött. Alla har drabbats av eländet. Lia klär av sig för att knyta kontakt med infödingar hon tidigare dokumenterat men inte heller detta ger några svar, mer än att stammens behandling av de döda gör dem till lätta offer när liken vaknar igen – vilket hon redan visste. Men vem behöver egentligen ha bråttom när världen tycks gå under? Den stora frågan är: vad fan handlar egentligen den här filmen om?
 
Bruno Mattei, credited som Vincent Dawn (underbart), och Claudio Fragasso har ”regisserat” denna film som även innehar titeln ”Virus”. Goblins musik från ”Dawn of the Dead” används i sin helhet och nämnda musik bidrar faktiskt, eller snarare lurar fram, en viss stämning i någon enstaka sekvens. Regissörerna har spanat in och kopierat varenda zombiefilm som gjorts fram till 1980, men helt utan finess vilket i och för sig bidrar till underhållningen. För även om stora partier av filmen är omöjliga att hänga med i och även om den med sina 100 minuter är på tok för lång så bjuder ”Hell of the Living Dead” faktiskt på en del skratt. Allt är så meningslöst, ogenomtänkt och härligt korkat. Jag misstänker skarpt att kultregissören Ed Wood hade uppskattat den här filmen enormt. 90 procent av den består nämligen av arkivmaterial, en del faktiskt riktigt vidrigt dokumentärt material med bland annat döda människor (för att göra filmen så spekulativ, och därmed kommersiell, som möjligt). ”Hell of the Living Dead” är en genuin B-film, men den vacklar på gränsen till att bara vara dålig. Jag kan dock inte låta bli att rekommendera den för genreintresserade.

Hell of the Living Dead (1980)

Skräckfilm Kommentera
 
Experimentet Sweet Death går fruktansvärt fel! Vem kunde anat detta? Innan någon hinner stoppa det ondskefulla som ingen kunde förutse, antagligen för att ingen heller riktigt visste vad de sysslade med eller varför, sprider sig zombiesmittan ut från forskningsstationen och in bland människorna på Nya Guinea. I djungeln finns den populära amerikanska (?) journalisten Lia som tillsammans med sin kameraman försöker dokumentera händelserna för att resten av världen ska få reda på vad som pågår. Deras väg korsas av fyra amerikanska (?) soldater på obestämt uppdrag ute i djungeln. De har tidigare konfronterat gisslantagare på landets ambassad i USA (?) och mest troligtvis har de väl anlänt för att ta reda på vad som drev nämnda gisslantagare. Hur som haver, på sällskapets planlösa färd genom djungeln stöter de givetvis på horder av levande döda som strosar genom landskapet i jakt på människokött. Alla har drabbats av eländet. Lia klär av sig för att knyta kontakt med infödingar hon tidigare dokumenterat men inte heller detta ger några svar, mer än att stammens behandling av de döda gör dem till lätta offer när liken vaknar igen – vilket hon redan visste. Men vem behöver egentligen ha bråttom när världen tycks gå under? Den stora frågan är: vad fan handlar egentligen den här filmen om?
 
Bruno Mattei, credited som Vincent Dawn (underbart), och Claudio Fragasso har ”regisserat” denna film som även innehar titeln ”Virus”. Goblins musik från ”Dawn of the Dead” används i sin helhet och nämnda musik bidrar faktiskt, eller snarare lurar fram, en viss stämning i någon enstaka sekvens. Regissörerna har spanat in och kopierat varenda zombiefilm som gjorts fram till 1980, men helt utan finess vilket i och för sig bidrar till underhållningen. För även om stora partier av filmen är omöjliga att hänga med i och även om den med sina 100 minuter är på tok för lång så bjuder ”Hell of the Living Dead” faktiskt på en del skratt. Allt är så meningslöst, ogenomtänkt och härligt korkat. Jag misstänker skarpt att kultregissören Ed Wood hade uppskattat den här filmen enormt. 90 procent av den består nämligen av arkivmaterial, en del faktiskt riktigt vidrigt dokumentärt material med bland annat döda människor (för att göra filmen så spekulativ, och därmed kommersiell, som möjligt). ”Hell of the Living Dead” är en genuin B-film, men den vacklar på gränsen till att bara vara dålig. Jag kan dock inte låta bli att rekommendera den för genreintresserade.