Det ryktades om en fjärde film i ”Scream”-serien i ganska många år innan den faktiskt blev verklighet. Kevin Williamson som gjorde originalet samt den första uppföljaren återvände som manusförfattare. Wes Craven gjorde detsamma som regissör och David Arquette, Neve Campbell och Courteney Cox valde att än en gång gestalta Dewey, Sidney och Gale. Jag var lite sugen att se filmen på bio, liksom av tradition eftersom jag såg föregående tre filmer på stora duken, men i slutänden valde jag att hoppa över den då jag egentligen inte hade något större intresse av filmen. Och jag har alltså väntat till nu med att se den.
 
Tio år har passerat. I Woodsboro har Ghostface, morden och ”Stab”-filmerna (som nu är sju till antalet) fått någon sorts kultstatus bland stadens ungdomar. Dewey arbetar numera som sheriff och är fortfarande gift med Gale som dock har det svårare med karriären. Lagom till jubileumsdagen av den första massakern återvänder Sidney till sin gamla hemstad för att signera sin nyutkomna bok. Det ska visa sig att hon inte är ensam om att återvända. Snart är skräcken tillbaka i Woodsboro. Ghostface är ute efter Sidney på nytt, men också hennes unga kusin Jill med vänner. Dewey kämpar mot klockan för att avslöja mördaren. Gale ser sin chans att få igång karriären och Sidney försöker hålla sig vid liv. Under tiden sparkar filmklubbens ”Stab”-festival igång...
 
Idén med hur ”Scream 4” startar med inledningar på olika ”Stab”-filmer är kul. Tyvärr är det inte lika roligt i praktiken. Resultatet blir en krystad inledning som mest känns som en ursäkt för att klämma in en massa cameos av mer eller mindre kända unga skådespelare. Kanske är det bara jag som är gammal. Antagligen. Annars känns det väldigt rätt att handlingen återigen är placerad i Woodsboro. Tur det. För det är inte mycket annat som känns rätt i ”Scream 4”. Liksom del två är fyran extremt överbefolkad. Filmreferenserna och remake-tankarna håller dessvärre inte heller. Snarare känns ”Scream 4” väldigt unken i och med att det mest handlar om att döda offer efter offer, antingen med blinkningar mot originalfilmen eller bara för att försöka komma på nya mordsätt.
 
 
Trion hittar snabbt tillbaka till sin gamla roller men samtidigt är det nåt som saknas som jag inte kan sätta fingret på. David Arquette spelar nästan över i en del scener. Neve Campbell spelar alldeles för allvarligt. Courteney Cox har uppenbarligen injicerat något ”föryngrande” eftersom Gale plötsligt förlorat förmågan att uttrycka något alls med ansiktet. Emma Roberts är rätt bra som Jill, inte minst när hon får visa vad hon verkligen går för i filmens slutskede. Men hur det hela hänger ihop är sanslöst förutsägbart. Och om slutet var utdraget i andra och tredje filmen så är det ingenting mot del fyra. Då fann jag å andra sidan filmen varken skrämmande eller ens småspännande. Snarare trött och pliktskyldig. Jag kommer inte ifrån känslan av att Wes Craven inte var särskilt inspirerad för att göra ”Scream 4”.
 
Scenografin håller liksom i föregångarna hög kvalitet, detsamma gäller fotot. Marco Beltramis soundtrack är såklart riktigt bra men gör sig faktiskt bäst på Spotify när musiken inte störs av bilderna. Om det inte redan framgått av texten ovan så är jag inte imponerad av ”Scream 4”. Inte alls. Jag vet inte om det slopats men då filmen kom pratades det ju om att det skulle bli en ny trilogi. Förhoppningsvis gäller inte detta längre då idéerna inte ens räckte för en film. ”Scream 4” består av alltför mycket av utfyllnad och långa scener. Den kan helt klart hoppas över. Och med dem orden lämnar vi Ghostface. Jag konstaterar att även om originalet kändes daterad så är den, placerad i rätt tidsperiod, fortfarande något av en modern klassiker. Uppföljarna i sin tur är enligt min åsikt helt onödiga. Men originalfilmen ”Scream” kommer jag nog återvända till någon gång framöver. Som jag skrev i första inlägget tror jag den kan tjäna på att ytterligare några år passerar.

Scream 4 (2011)

Skräckfilm 7 kommentarer
 
Det ryktades om en fjärde film i ”Scream”-serien i ganska många år innan den faktiskt blev verklighet. Kevin Williamson som gjorde originalet samt den första uppföljaren återvände som manusförfattare. Wes Craven gjorde detsamma som regissör och David Arquette, Neve Campbell och Courteney Cox valde att än en gång gestalta Dewey, Sidney och Gale. Jag var lite sugen att se filmen på bio, liksom av tradition eftersom jag såg föregående tre filmer på stora duken, men i slutänden valde jag att hoppa över den då jag egentligen inte hade något större intresse av filmen. Och jag har alltså väntat till nu med att se den.
 
Tio år har passerat. I Woodsboro har Ghostface, morden och ”Stab”-filmerna (som nu är sju till antalet) fått någon sorts kultstatus bland stadens ungdomar. Dewey arbetar numera som sheriff och är fortfarande gift med Gale som dock har det svårare med karriären. Lagom till jubileumsdagen av den första massakern återvänder Sidney till sin gamla hemstad för att signera sin nyutkomna bok. Det ska visa sig att hon inte är ensam om att återvända. Snart är skräcken tillbaka i Woodsboro. Ghostface är ute efter Sidney på nytt, men också hennes unga kusin Jill med vänner. Dewey kämpar mot klockan för att avslöja mördaren. Gale ser sin chans att få igång karriären och Sidney försöker hålla sig vid liv. Under tiden sparkar filmklubbens ”Stab”-festival igång...
 
Idén med hur ”Scream 4” startar med inledningar på olika ”Stab”-filmer är kul. Tyvärr är det inte lika roligt i praktiken. Resultatet blir en krystad inledning som mest känns som en ursäkt för att klämma in en massa cameos av mer eller mindre kända unga skådespelare. Kanske är det bara jag som är gammal. Antagligen. Annars känns det väldigt rätt att handlingen återigen är placerad i Woodsboro. Tur det. För det är inte mycket annat som känns rätt i ”Scream 4”. Liksom del två är fyran extremt överbefolkad. Filmreferenserna och remake-tankarna håller dessvärre inte heller. Snarare känns ”Scream 4” väldigt unken i och med att det mest handlar om att döda offer efter offer, antingen med blinkningar mot originalfilmen eller bara för att försöka komma på nya mordsätt.
 
 
Trion hittar snabbt tillbaka till sin gamla roller men samtidigt är det nåt som saknas som jag inte kan sätta fingret på. David Arquette spelar nästan över i en del scener. Neve Campbell spelar alldeles för allvarligt. Courteney Cox har uppenbarligen injicerat något ”föryngrande” eftersom Gale plötsligt förlorat förmågan att uttrycka något alls med ansiktet. Emma Roberts är rätt bra som Jill, inte minst när hon får visa vad hon verkligen går för i filmens slutskede. Men hur det hela hänger ihop är sanslöst förutsägbart. Och om slutet var utdraget i andra och tredje filmen så är det ingenting mot del fyra. Då fann jag å andra sidan filmen varken skrämmande eller ens småspännande. Snarare trött och pliktskyldig. Jag kommer inte ifrån känslan av att Wes Craven inte var särskilt inspirerad för att göra ”Scream 4”.
 
Scenografin håller liksom i föregångarna hög kvalitet, detsamma gäller fotot. Marco Beltramis soundtrack är såklart riktigt bra men gör sig faktiskt bäst på Spotify när musiken inte störs av bilderna. Om det inte redan framgått av texten ovan så är jag inte imponerad av ”Scream 4”. Inte alls. Jag vet inte om det slopats men då filmen kom pratades det ju om att det skulle bli en ny trilogi. Förhoppningsvis gäller inte detta längre då idéerna inte ens räckte för en film. ”Scream 4” består av alltför mycket av utfyllnad och långa scener. Den kan helt klart hoppas över. Och med dem orden lämnar vi Ghostface. Jag konstaterar att även om originalet kändes daterad så är den, placerad i rätt tidsperiod, fortfarande något av en modern klassiker. Uppföljarna i sin tur är enligt min åsikt helt onödiga. Men originalfilmen ”Scream” kommer jag nog återvända till någon gång framöver. Som jag skrev i första inlägget tror jag den kan tjäna på att ytterligare några år passerar.
 
Tre år efter ”Scream 2” var det så dags igen. Wes Craven återvände som regissör medan Kevin Williamson av någon anledning ratades som manusförfattare. Istället författades den tredje filmen av Ehren Kruger när det blev dags att knyta ihop säcken och förvandla ”Scream”-serien till en trilogi. David Arquette, Neve Campbell och Courteney Cox återvände såklart uppbackade av mindre biroller från första filmen samt med en cameo av den döde Randy, givetvis spelad av Jamie Kennedy. Även Liev Schreibers Cotton Weary förvandlas till något av en cameo då Cotton får sätta livet till i inledningen.
 
Sidney lever ett undangömt liv på landet, skyddad av alla möjliga larmsystem samt en hund. Hon arbetar under falskt namn på en telefontjänst dit utsatta kvinnor kan ringa för stöd. På så vis behöver Sidney aldrig lämna sitt trygga hem trots att hennes far tjatar på henne om att återvända till civilisationen. Nyheten om att Cotton Weary och hans flickvän mördats ger Sid onda aningar. Dessutom plågas hon av mardrömmar om sin mor. Den polis som utreder mordet på Cotton ber Gale om hjälp eftersom hon ses som en expert på Woodsboro-morden. Spåren leder till den kaosartade inspelningen av ”Stab 3” där alla inblandade tycks sväva i fara. Dewey arbetar som rådgivare på filmen och när han träffar Gale igen slår gnistorna på nytt. När tillräckligt många människor dött ser Sidney inget annat alternativ än att komma ut från sin isolering för att stoppa vansinnet – en gång för alla.
 
"Scream 3” lider av två stora problem. Det första är att det inte existerar någon egentlig handling eller drivkraft i berättelsen. Det andra är att ironin och parodin plötsligt inte fungerar vilket leder till att det blir svårt att säga vad som är menat med glimten i ögat, exempelvis den inledande duschscenen a la ”Stab”. Dessutom är dialogen minst sagt platt. Att Dewey jobbar på inspelningen av ”Stab 3” är ett pinsamt krystat försök att naturligt få in honom i händelsernas centrum. Och de bleka birollerna i andra filmen framstår som färgstarka karaktärer i jämförelse med treans nya offer. Något annat jag stör mig på är att tvåan och trean egentligen inte heller hänger ihop med hänsyn till berättelsen. Mrs Loomis och hennes medhjälpare som jag redan glömt namnet på i andra filmen körde alltså sitt eget race, något som känns som en meningslös parentes i den tredje filmen då det visar sig att hotet mot Sidney kommer från en okänd del av hennes familj. Dåligt.
 
 
Neve Campbell har inte mycket tid framför kameran. Hennes scener är istället spridda genom hela filmen. Courteney Cox och David Arquette får jobba desto hårdare men Gales och Deweys kärlekshistoria har inte utvecklats i någon riktning alls sedan sist. Dewey känns inte heller riktigt som samma karaktär. Det är lite tråkigt att Liev Schreiber offras i filmens första minuter medan Jamie Kennedys cameo på något konstigt vis är både påklistrad och fyndig. Cameos kryllar det såklart av i ”Scream 3” även om de överlag är blekare än i andra filmen. Lance Henriksen får mycket att göra medan den roligaste och samtidigt märkligaste cameon görs av Carrie Fisher som spelar sin egen dubbelgångare.
 
Jag var svalt inställd till ”Scream 3” redan då det begav sig och detta har knappast ändrats med tiden. Filmen är förutom ovan nämnda brister dessutom alltför ologisk för att kunna behålla smartheten. Filmreferenserna är mest med som ett onödigt ont. De frekventa falska skrämseleffekterna var gamla redan år 2000. Nej, höjdpunkterna i ”Scream 3” är få: Marco Beltramis musik, Sidneys surrealistiska vandring genom ”Stab”-kulisserna av sitt hem från första filmen, till viss del skådespeleriet från kärntrion samt knappt märkbara cameos från mindre roller ur originalfilmen. Efter ”Scream 3”, som försöker knyta ihop serien till en trilogi, fick också Ghostface vila i elva år innan det var dags för ännu en uppföljare...

Scream 3 (2000)

Skräckfilm 8 kommentarer
 
Tre år efter ”Scream 2” var det så dags igen. Wes Craven återvände som regissör medan Kevin Williamson av någon anledning ratades som manusförfattare. Istället författades den tredje filmen av Ehren Kruger när det blev dags att knyta ihop säcken och förvandla ”Scream”-serien till en trilogi. David Arquette, Neve Campbell och Courteney Cox återvände såklart uppbackade av mindre biroller från första filmen samt med en cameo av den döde Randy, givetvis spelad av Jamie Kennedy. Även Liev Schreibers Cotton Weary förvandlas till något av en cameo då Cotton får sätta livet till i inledningen.
 
Sidney lever ett undangömt liv på landet, skyddad av alla möjliga larmsystem samt en hund. Hon arbetar under falskt namn på en telefontjänst dit utsatta kvinnor kan ringa för stöd. På så vis behöver Sidney aldrig lämna sitt trygga hem trots att hennes far tjatar på henne om att återvända till civilisationen. Nyheten om att Cotton Weary och hans flickvän mördats ger Sid onda aningar. Dessutom plågas hon av mardrömmar om sin mor. Den polis som utreder mordet på Cotton ber Gale om hjälp eftersom hon ses som en expert på Woodsboro-morden. Spåren leder till den kaosartade inspelningen av ”Stab 3” där alla inblandade tycks sväva i fara. Dewey arbetar som rådgivare på filmen och när han träffar Gale igen slår gnistorna på nytt. När tillräckligt många människor dött ser Sidney inget annat alternativ än att komma ut från sin isolering för att stoppa vansinnet – en gång för alla.
 
"Scream 3” lider av två stora problem. Det första är att det inte existerar någon egentlig handling eller drivkraft i berättelsen. Det andra är att ironin och parodin plötsligt inte fungerar vilket leder till att det blir svårt att säga vad som är menat med glimten i ögat, exempelvis den inledande duschscenen a la ”Stab”. Dessutom är dialogen minst sagt platt. Att Dewey jobbar på inspelningen av ”Stab 3” är ett pinsamt krystat försök att naturligt få in honom i händelsernas centrum. Och de bleka birollerna i andra filmen framstår som färgstarka karaktärer i jämförelse med treans nya offer. Något annat jag stör mig på är att tvåan och trean egentligen inte heller hänger ihop med hänsyn till berättelsen. Mrs Loomis och hennes medhjälpare som jag redan glömt namnet på i andra filmen körde alltså sitt eget race, något som känns som en meningslös parentes i den tredje filmen då det visar sig att hotet mot Sidney kommer från en okänd del av hennes familj. Dåligt.
 
 
Neve Campbell har inte mycket tid framför kameran. Hennes scener är istället spridda genom hela filmen. Courteney Cox och David Arquette får jobba desto hårdare men Gales och Deweys kärlekshistoria har inte utvecklats i någon riktning alls sedan sist. Dewey känns inte heller riktigt som samma karaktär. Det är lite tråkigt att Liev Schreiber offras i filmens första minuter medan Jamie Kennedys cameo på något konstigt vis är både påklistrad och fyndig. Cameos kryllar det såklart av i ”Scream 3” även om de överlag är blekare än i andra filmen. Lance Henriksen får mycket att göra medan den roligaste och samtidigt märkligaste cameon görs av Carrie Fisher som spelar sin egen dubbelgångare.
 
Jag var svalt inställd till ”Scream 3” redan då det begav sig och detta har knappast ändrats med tiden. Filmen är förutom ovan nämnda brister dessutom alltför ologisk för att kunna behålla smartheten. Filmreferenserna är mest med som ett onödigt ont. De frekventa falska skrämseleffekterna var gamla redan år 2000. Nej, höjdpunkterna i ”Scream 3” är få: Marco Beltramis musik, Sidneys surrealistiska vandring genom ”Stab”-kulisserna av sitt hem från första filmen, till viss del skådespeleriet från kärntrion samt knappt märkbara cameos från mindre roller ur originalfilmen. Efter ”Scream 3”, som försöker knyta ihop serien till en trilogi, fick också Ghostface vila i elva år innan det var dags för ännu en uppföljare...
 
Den andra ”Scream”-filmen hade premiär knappt ett år efter den första. Kevin Williamson, som tydligen hade idén klar för sig redan under arbetet med den första filmen, återvänder som manusförfattare medan Wes Craven gör detsamma som regissör. Även de skådespelare vars karaktärer överlevde första filmen dyker upp igen, det vill säga David Arquette, Neve Campbell, Courteney Cox, Liev Schreiber och Jamie Kennedy.
 
"Scream 2” tar sin början på smygpremiären av ”Stab”, filmen baserad på Gale Weathers bok om morden i Woodsboro. Maureen och hennes pojkvän finns med i publiken trots att den förstnämnda inte gillar skräckfilmer. Filmen blir dessutom verklighet mitt i allt och både pojkvännen och Maureen får sätta livet till. Terrorn har återigen börjat. Sidney och Randy studerar vid samma college i den stad där morden skedde och båda två anar direkt oråd. Gale dyker givetvis upp för att bevaka det som hänt och har Cotton Weary med sig i släptåg. Han vill tjäna pengar på sin historia. Även Dewey anländer för att hålla ett öga på Sidney. Fler mord sker och det dröjer inte länge förrän Sidney inser att mördaren, eller mördarna, är ute efter henne. Frågan är bara vad motivet är.
 
Om ”Scream” kändes daterad vid min omtitt så måste jag tillstå att uppföljaren på något märkligt sätt känns ännu mer daterad. Varför jag upplevde den som gammal, eller ”mossig” om man föredrar det uttrycket, vet jag inte och därmed tänker jag inte spekulera i det. Scenerna är välgjorda, dialogerna är så välskrivna och logiken så bra som det är möjligt i den här typen av film. Foto, Marco Beltramis musik och regin är också gedigna. Men. Min slutsats är precis densamma som då det begav sig: ”Scream” behövde ingen uppföljare. Tvåan känns inte befogad. Trots att Williamson och Craven helt uppenbart jobbat väldigt hårt för att nå en viss kvalitet så räcker det inte. ”Scream 2” är både tunn och utdragen. Precis som ”Damien – Omen II” är den liksom sketchartad, uppbyggd kring de enstaka mordscenerna och sekvenser där karaktärerna hittar ledtrådar till gåtans lösning. Nu blir det inte lika tydligt som i ”Omen II” just för att ytan är så snygg, men det påverkar såklart helheten ändå.
 
 
Kärntruppen gör fortfarande ett bra jobb. Lite dras jag allt med av kärleksgnabbet mellan Gale och Dewey. Jag gillar att Cotton Weary får en större roll och vilken riktning hans karaktär tar. Men ärligt talat är jag ganska ointresserad av Sidney, Randy samt deras nya vänner med Jerry O'Connell i spetsen som Sids nye pojkvän. Laurie Metcalf är klockren som huvudskurken. Kanske för att hennes komiska talang är precis rätt för den här typen av film. Annars är ”Scream 2” överbefolkad av karaktärer och cameos som inte fyller någon funktion även om det är kul att se en del skådespelare, som exempelvis David Warner och Heather Graham. Och visst är det både roligt och rätt att Tori Spelling spelar Sidney i ”Stab”, precis som Sid förutspådde i den första filmen. Undantaget i fråga om filmens mer onödiga cameos är Sarah Michelle Gellar som Cici. Hon medverkar inte i många scener men är oerhört cool i sin inledande sekvens när uppföljare diskuteras i filmkursen. Tyvärr får hon ju sätta livet till strax efter det. Känns som om det fanns mer potential för karaktären. Eller så är det bara för att jag har en soft spot för skådisen.
 
Svagheterna med ”Scream 2” underlättas heller inte av de konstanta falska skrämseleffekterna som mer eller mindre idiotförklarar sin publik. De överdrivna ljudeffekterna blir också alltför parodiska. Och ärligt talat känns inte uppföljarsnacket lika befogat som filmsnacket i första filmen, trots att ”Stab”-grejen i sig fungerar riktigt bra. Och visst är det väl en kul idé med att Sidney tvingas möta sina demoner på teaterscenen i slutuppgörelsen liksom Cassandra som hon spelar i collegeuppsättningen. Men med inte bara filmer i filmen utan dessutom teater i filmen-metaforer blir det ändå lite väl mycket. Den ständiga distansen och självparodin påverkar i slutänden mitt engagemang negativt. Kontentan då? Ja, den blir att jag upplevde ”Scream 2” som tråkig. Trots gediget hantverk, trots bra skådespeleri. Det räcker inte när handlingen är så tunn. Tyvärr.

Scream 2 (1997)

Skräckfilm 5 kommentarer
 
Den andra ”Scream”-filmen hade premiär knappt ett år efter den första. Kevin Williamson, som tydligen hade idén klar för sig redan under arbetet med den första filmen, återvänder som manusförfattare medan Wes Craven gör detsamma som regissör. Även de skådespelare vars karaktärer överlevde första filmen dyker upp igen, det vill säga David Arquette, Neve Campbell, Courteney Cox, Liev Schreiber och Jamie Kennedy.
 
"Scream 2” tar sin början på smygpremiären av ”Stab”, filmen baserad på Gale Weathers bok om morden i Woodsboro. Maureen och hennes pojkvän finns med i publiken trots att den förstnämnda inte gillar skräckfilmer. Filmen blir dessutom verklighet mitt i allt och både pojkvännen och Maureen får sätta livet till. Terrorn har återigen börjat. Sidney och Randy studerar vid samma college i den stad där morden skedde och båda två anar direkt oråd. Gale dyker givetvis upp för att bevaka det som hänt och har Cotton Weary med sig i släptåg. Han vill tjäna pengar på sin historia. Även Dewey anländer för att hålla ett öga på Sidney. Fler mord sker och det dröjer inte länge förrän Sidney inser att mördaren, eller mördarna, är ute efter henne. Frågan är bara vad motivet är.
 
Om ”Scream” kändes daterad vid min omtitt så måste jag tillstå att uppföljaren på något märkligt sätt känns ännu mer daterad. Varför jag upplevde den som gammal, eller ”mossig” om man föredrar det uttrycket, vet jag inte och därmed tänker jag inte spekulera i det. Scenerna är välgjorda, dialogerna är så välskrivna och logiken så bra som det är möjligt i den här typen av film. Foto, Marco Beltramis musik och regin är också gedigna. Men. Min slutsats är precis densamma som då det begav sig: ”Scream” behövde ingen uppföljare. Tvåan känns inte befogad. Trots att Williamson och Craven helt uppenbart jobbat väldigt hårt för att nå en viss kvalitet så räcker det inte. ”Scream 2” är både tunn och utdragen. Precis som ”Damien – Omen II” är den liksom sketchartad, uppbyggd kring de enstaka mordscenerna och sekvenser där karaktärerna hittar ledtrådar till gåtans lösning. Nu blir det inte lika tydligt som i ”Omen II” just för att ytan är så snygg, men det påverkar såklart helheten ändå.
 
 
Kärntruppen gör fortfarande ett bra jobb. Lite dras jag allt med av kärleksgnabbet mellan Gale och Dewey. Jag gillar att Cotton Weary får en större roll och vilken riktning hans karaktär tar. Men ärligt talat är jag ganska ointresserad av Sidney, Randy samt deras nya vänner med Jerry O'Connell i spetsen som Sids nye pojkvän. Laurie Metcalf är klockren som huvudskurken. Kanske för att hennes komiska talang är precis rätt för den här typen av film. Annars är ”Scream 2” överbefolkad av karaktärer och cameos som inte fyller någon funktion även om det är kul att se en del skådespelare, som exempelvis David Warner och Heather Graham. Och visst är det både roligt och rätt att Tori Spelling spelar Sidney i ”Stab”, precis som Sid förutspådde i den första filmen. Undantaget i fråga om filmens mer onödiga cameos är Sarah Michelle Gellar som Cici. Hon medverkar inte i många scener men är oerhört cool i sin inledande sekvens när uppföljare diskuteras i filmkursen. Tyvärr får hon ju sätta livet till strax efter det. Känns som om det fanns mer potential för karaktären. Eller så är det bara för att jag har en soft spot för skådisen.
 
Svagheterna med ”Scream 2” underlättas heller inte av de konstanta falska skrämseleffekterna som mer eller mindre idiotförklarar sin publik. De överdrivna ljudeffekterna blir också alltför parodiska. Och ärligt talat känns inte uppföljarsnacket lika befogat som filmsnacket i första filmen, trots att ”Stab”-grejen i sig fungerar riktigt bra. Och visst är det väl en kul idé med att Sidney tvingas möta sina demoner på teaterscenen i slutuppgörelsen liksom Cassandra som hon spelar i collegeuppsättningen. Men med inte bara filmer i filmen utan dessutom teater i filmen-metaforer blir det ändå lite väl mycket. Den ständiga distansen och självparodin påverkar i slutänden mitt engagemang negativt. Kontentan då? Ja, den blir att jag upplevde ”Scream 2” som tråkig. Trots gediget hantverk, trots bra skådespeleri. Det räcker inte när handlingen är så tunn. Tyvärr.