Larry Talbot återvänder hem till Talbot Castle efter arton års frånvaro. Hans äldre bror, den egentliga arvingen till godset, är död och det är Larrys uppgift att träda in i hans frånvaro. Hemma väntar fadern som genast får en bra kontakt med sin son. Dessutom spanar Larry in, bokstavligt talat, vackra Gwen som bor ovanför antikaffären som hennes far driver. Trots att hon redan är förlovad kan hon inte motstå Larrys charm. Men säg den lycka som varar. Allt prat om varulvar visar sig rätt så omgående vara sant. När Larry blir biten av en mystisk varg förs varulvsförbannelsen över på honom.
 
Häromveckan slog jag till och köpte Universals BluRay-box med de klassiska monsterfilmerna från 1930- och 40-talet (inklusive sladdisen ”Creature from the Black Lagoon”). Den första filmen att avnjutas ur boxen blev förstås ”The Wolf Man”, mest för att det var så länge sedan jag såg men också för att jag mindes den som svagast av de gamla monsterfilmerna. Nu är det i och för sig lika många år sedan jag såg ”Dracula”, som jag också minns som svag, men mitt minne av ”The Wolf Man” visade sig inte vara helt fel. ”The Wolf Man” är regisserad av George Waggner och skriven av Curt Siodmak. Den sistnämnda har många äldre, dåliga skräckfilmer på sitt samvete och visst finns det en hel del brister i manuset även när det gäller den här filmen. Waggner lyckas dock rädda upp en hel del, främst tack vare den stämningsfulla scenografin och riktigt bra skådespelare.
 
 
Talbot blev förstås Lon Chaney JR:s paradroll, men Chaney backas dessutom upp av bland andra Bela Lugosi, Maria Ouspenskaya (vars karaktär också dök upp i fler filmer) och min ständiga favorit Claude Raines som Talbot senior. Många av de andra skådespelarna fick möta varulven igen i andra roller i fler Universal-filmer (se nedan). Varulvens utseende och outfit med den omsorgsfullt knäppta skjortan blev och är en tidlös klassiker och liksom i fallet med Boris Karloffs Frankenstein-monster är det väl just denna varulv vi tänker på när vi hör ordet. Skrämmande är den förstås inte, även om ljudeffekterna i kombination med Chaneys fysiska gestaltning faktiskt skapar en ganska fin illusion. Och även om ”The Wolf Man” knappast är något mästerverk skulle jag ändå vilja påstå att det hör till skräckallmänbildningen att ha sett den. Den är riktigt fin på BluRay och fungerar helt okej som underhållning för stunden.
 
Trots det tragiska slutet tvingades Larry Talbot lida av sin förbannelse i fler filmer, närmare bestämt ”Frankenstein Meets the Wolf Man”, ”House of Frankenstein” och ”House of Dracula”.

The Wolf Man (1941)

Djur och varelser 2 kommentarer
 
Larry Talbot återvänder hem till Talbot Castle efter arton års frånvaro. Hans äldre bror, den egentliga arvingen till godset, är död och det är Larrys uppgift att träda in i hans frånvaro. Hemma väntar fadern som genast får en bra kontakt med sin son. Dessutom spanar Larry in, bokstavligt talat, vackra Gwen som bor ovanför antikaffären som hennes far driver. Trots att hon redan är förlovad kan hon inte motstå Larrys charm. Men säg den lycka som varar. Allt prat om varulvar visar sig rätt så omgående vara sant. När Larry blir biten av en mystisk varg förs varulvsförbannelsen över på honom.
 
Häromveckan slog jag till och köpte Universals BluRay-box med de klassiska monsterfilmerna från 1930- och 40-talet (inklusive sladdisen ”Creature from the Black Lagoon”). Den första filmen att avnjutas ur boxen blev förstås ”The Wolf Man”, mest för att det var så länge sedan jag såg men också för att jag mindes den som svagast av de gamla monsterfilmerna. Nu är det i och för sig lika många år sedan jag såg ”Dracula”, som jag också minns som svag, men mitt minne av ”The Wolf Man” visade sig inte vara helt fel. ”The Wolf Man” är regisserad av George Waggner och skriven av Curt Siodmak. Den sistnämnda har många äldre, dåliga skräckfilmer på sitt samvete och visst finns det en hel del brister i manuset även när det gäller den här filmen. Waggner lyckas dock rädda upp en hel del, främst tack vare den stämningsfulla scenografin och riktigt bra skådespelare.
 
 
Talbot blev förstås Lon Chaney JR:s paradroll, men Chaney backas dessutom upp av bland andra Bela Lugosi, Maria Ouspenskaya (vars karaktär också dök upp i fler filmer) och min ständiga favorit Claude Raines som Talbot senior. Många av de andra skådespelarna fick möta varulven igen i andra roller i fler Universal-filmer (se nedan). Varulvens utseende och outfit med den omsorgsfullt knäppta skjortan blev och är en tidlös klassiker och liksom i fallet med Boris Karloffs Frankenstein-monster är det väl just denna varulv vi tänker på när vi hör ordet. Skrämmande är den förstås inte, även om ljudeffekterna i kombination med Chaneys fysiska gestaltning faktiskt skapar en ganska fin illusion. Och även om ”The Wolf Man” knappast är något mästerverk skulle jag ändå vilja påstå att det hör till skräckallmänbildningen att ha sett den. Den är riktigt fin på BluRay och fungerar helt okej som underhållning för stunden.
 
Trots det tragiska slutet tvingades Larry Talbot lida av sin förbannelse i fler filmer, närmare bestämt ”Frankenstein Meets the Wolf Man”, ”House of Frankenstein” och ”House of Dracula”.
 
Stackars Scott har det inte lätt. Han är inte bra på basket och hans drömmars flicka Pamela kunde inte vara mer ointresserad hur mycket han än försöker ragga på henne. Dessutom genomgår Scott någon sorts förändring med hårväxt, morranden och röda ögon som kommer och går. Det visar sig att Scott, liksom sin pappa, är en varulv men att han kan kontrollera förbannelsen. Istället för den annalkande katastrof Scott förväntar sig blir varulven omåttligt populär på skolan och ger honom ett förnyat självförtroende.
 
Rod Daniel heter regissören bakom "Teen Wolf" och istället för en charmig 80-talskomedi har han fått till en riktigt ointressant och oengagerande film. Den följer samma mall som alla andra "fyndiga" ungdomsfilmer från Hollywood från 80-talet och framåt men "Teen Wolf" är så instöpt i nämnda mall att den helt saknar driv eller toppar och dalar. Den puttrar på och Daniel tycks inte bry sig nämnvärt huruvida åskådaren orkar hänga med i de förutsägbara vändningarna eller inte. Dessutom innehåller den precis som andra filmer från detta årtioende en hel del av de fascinerande "komiska" och udda inslag och situationer som, ifall de var roliga när filmen kom, är helt obegripliga idag. Michael J Fox och övriga ensemblen ska föreställa tonåringar men samtliga ser mer medelålders ut än vad som brukligt är i genren. 
 
 
Jag hade hoppats att "Teen Wolf" skulle vara en underhållande bagatell med mycket 80-talscharm och kanske till och med lite stämning men tyvärr infriades inte de förväntningarna överhuvudtaget. Hela spektaklet känns oengagerat och oinspirerat. Tydligen blev filmen tillräckligt framgångsrik för en uppföljare men den hoppar jag med gott samvete över...

Teen Wolf (1985)

Komedi 2 kommentarer
 
Stackars Scott har det inte lätt. Han är inte bra på basket och hans drömmars flicka Pamela kunde inte vara mer ointresserad hur mycket han än försöker ragga på henne. Dessutom genomgår Scott någon sorts förändring med hårväxt, morranden och röda ögon som kommer och går. Det visar sig att Scott, liksom sin pappa, är en varulv men att han kan kontrollera förbannelsen. Istället för den annalkande katastrof Scott förväntar sig blir varulven omåttligt populär på skolan och ger honom ett förnyat självförtroende.
 
Rod Daniel heter regissören bakom "Teen Wolf" och istället för en charmig 80-talskomedi har han fått till en riktigt ointressant och oengagerande film. Den följer samma mall som alla andra "fyndiga" ungdomsfilmer från Hollywood från 80-talet och framåt men "Teen Wolf" är så instöpt i nämnda mall att den helt saknar driv eller toppar och dalar. Den puttrar på och Daniel tycks inte bry sig nämnvärt huruvida åskådaren orkar hänga med i de förutsägbara vändningarna eller inte. Dessutom innehåller den precis som andra filmer från detta årtioende en hel del av de fascinerande "komiska" och udda inslag och situationer som, ifall de var roliga när filmen kom, är helt obegripliga idag. Michael J Fox och övriga ensemblen ska föreställa tonåringar men samtliga ser mer medelålders ut än vad som brukligt är i genren. 
 
 
Jag hade hoppats att "Teen Wolf" skulle vara en underhållande bagatell med mycket 80-talscharm och kanske till och med lite stämning men tyvärr infriades inte de förväntningarna överhuvudtaget. Hela spektaklet känns oengagerat och oinspirerat. Tydligen blev filmen tillräckligt framgångsrik för en uppföljare men den hoppar jag med gott samvete över...
 
Tomas är på väg till byn Arga som hans släkt härstammar från. Han är en misslyckad författare men i byafolkets ögon tycks han vara en kändis och gedigen representant för bygden. Tomas ska nämligen tilldelas nycklarna till byn under pompa och ståt och han har ingen lust att lyssna till farmoderns varningar om att lämna det förflutna i fred. Därför anländer han till det gamla släktgodset. Vad han inte vet är att Arga har ett hemskt och blodigt förflutet som resulterat i en varulvsförbannelse som plågat bygden i över hundra år. Tomas blir snart varse om att han inte alls inbjudits för att tilldelas nycklarna till byn, utan för att han ska offras. Enligt förbannelsen måste någon ur Tomas släkt dö för att byn en gång för alla ska bli av med varulven...
 
Jag hade inte hört något om ”Lobos de Arga”, eller ”Game of Werewolves” som den internationella titeln lyder innan jag snubblade över DVD:n för 10 kronor på Ginza. Som vanligt kunde jag inte motstå frestelsen, även om jag befarade att det skulle vara en film i stil med ”Lesbian Vampire Killers” och kanske var det de farhågorna som gjorde att ”Lobos de Arga” istället blev en glad överraskning. Historien är enkel, men manuset omständligt och hantverket är ganska trubbigt genomfört. Först är det störande, men efter en stund börjar det istället bidra på något märkligt vis, kanske beror det på att regissören Juan Martínez Moreno verkar ha varit inspirerad både under manusarbetet och inspelningen. Bortsett från en del vidriga repliker som ska vara provocerande roliga men enbart är äckliga är lågvattenmärkena få.
 
 
Det som fascinerar mig allra mest är varulvens (och senare varulvarnas) utseende som är både töntigt och på sina ställen riktigt obehagligt. Även om ”Lobos de Arga” är en skräckkomedi framställs varulvarna till övervägande del som rejält hotfulla och det bidrar med en del stämning men framför allt mycket spänning. ”Lobos de Arga” är en film som är riktigt underhållande om en lyckas glömma krav på logik och stor filmkonst. Jag blev som sagt glatt överraskad och jag kommer definitivt se om den åtminstone en gång till i framtiden.

Lobos de Arga (2011)

Skräckfilm 3 kommentarer
 
Tomas är på väg till byn Arga som hans släkt härstammar från. Han är en misslyckad författare men i byafolkets ögon tycks han vara en kändis och gedigen representant för bygden. Tomas ska nämligen tilldelas nycklarna till byn under pompa och ståt och han har ingen lust att lyssna till farmoderns varningar om att lämna det förflutna i fred. Därför anländer han till det gamla släktgodset. Vad han inte vet är att Arga har ett hemskt och blodigt förflutet som resulterat i en varulvsförbannelse som plågat bygden i över hundra år. Tomas blir snart varse om att han inte alls inbjudits för att tilldelas nycklarna till byn, utan för att han ska offras. Enligt förbannelsen måste någon ur Tomas släkt dö för att byn en gång för alla ska bli av med varulven...
 
Jag hade inte hört något om ”Lobos de Arga”, eller ”Game of Werewolves” som den internationella titeln lyder innan jag snubblade över DVD:n för 10 kronor på Ginza. Som vanligt kunde jag inte motstå frestelsen, även om jag befarade att det skulle vara en film i stil med ”Lesbian Vampire Killers” och kanske var det de farhågorna som gjorde att ”Lobos de Arga” istället blev en glad överraskning. Historien är enkel, men manuset omständligt och hantverket är ganska trubbigt genomfört. Först är det störande, men efter en stund börjar det istället bidra på något märkligt vis, kanske beror det på att regissören Juan Martínez Moreno verkar ha varit inspirerad både under manusarbetet och inspelningen. Bortsett från en del vidriga repliker som ska vara provocerande roliga men enbart är äckliga är lågvattenmärkena få.
 
 
Det som fascinerar mig allra mest är varulvens (och senare varulvarnas) utseende som är både töntigt och på sina ställen riktigt obehagligt. Även om ”Lobos de Arga” är en skräckkomedi framställs varulvarna till övervägande del som rejält hotfulla och det bidrar med en del stämning men framför allt mycket spänning. ”Lobos de Arga” är en film som är riktigt underhållande om en lyckas glömma krav på logik och stor filmkonst. Jag blev som sagt glatt överraskad och jag kommer definitivt se om den åtminstone en gång till i framtiden.