Undertecknad är ju svag för filmer som bygger på material som filmats av karaktärer. Men efter att i höstas sett "Grave Encounters" och nu Gonzalo López-Gallegos "Apollo 18" börjar jag undra om det finns så mycket i den här genren att vara svag för. "Apollo 18" går ut på att ännu en Apollo-expedition i hemlighet skickades till månen innan programmet lades ner under 1970-talet. Genom filmmaterialet följer vi de två besättningsmännen som landar på månen bara för att upptäcka många frågetecken. Det visar sig att ryssarna också tagit sig dit, men att något hänt dem. Snart står det klart för våra hjältar att det finns något levande på rymdstenen och att amerikanska myndigheter känt till det. Expeditionen förvandlas till en ojämn kamp på liv och död.
 
Själva grundtanken med "Apollo 18" är i alla fall lite fantasieggande - åtminstone tills man ser filmen. Dels gissade jag mig till i princip hela handlingsförloppet och berättelsens utveckling i förväg trots att jag inte visste något om eller sett något av filmen överhuvudtaget. Dels försvinner skräckmomentet och den avsedda panikeffekten av att jag inte riktigt kan identifiera mig med varken månresenärerna eller att befinna sig i en sådan extrem miljö. För min del hade det kunnat fungera bättre att placera handlingen i en ogästvänlig eller avlägsen miljö på Jorden, som i John Carpenters "The Thing". Eftersom rymden och månen dessutom blir en väldigt begränsad plats för att få till någorlunda logiska effekter tvingas regissören ta till de gamla vanliga knepen, det vill säga falska skrämseleffekter. Gäsp. Trots dessa negativa delar och trots att jag inte blev det minsta engagerad i handlingen eller karaktärerna flöt "Apollo 18" på rätt bra. Med andra ord fungerade den väl som underhållning för stunden, men absolut inte mer än det.

Tankar om: Apollo 18 (2011)

Skräckfilm 5 kommentarer
 
Undertecknad är ju svag för filmer som bygger på material som filmats av karaktärer. Men efter att i höstas sett "Grave Encounters" och nu Gonzalo López-Gallegos "Apollo 18" börjar jag undra om det finns så mycket i den här genren att vara svag för. "Apollo 18" går ut på att ännu en Apollo-expedition i hemlighet skickades till månen innan programmet lades ner under 1970-talet. Genom filmmaterialet följer vi de två besättningsmännen som landar på månen bara för att upptäcka många frågetecken. Det visar sig att ryssarna också tagit sig dit, men att något hänt dem. Snart står det klart för våra hjältar att det finns något levande på rymdstenen och att amerikanska myndigheter känt till det. Expeditionen förvandlas till en ojämn kamp på liv och död.
 
Själva grundtanken med "Apollo 18" är i alla fall lite fantasieggande - åtminstone tills man ser filmen. Dels gissade jag mig till i princip hela handlingsförloppet och berättelsens utveckling i förväg trots att jag inte visste något om eller sett något av filmen överhuvudtaget. Dels försvinner skräckmomentet och den avsedda panikeffekten av att jag inte riktigt kan identifiera mig med varken månresenärerna eller att befinna sig i en sådan extrem miljö. För min del hade det kunnat fungera bättre att placera handlingen i en ogästvänlig eller avlägsen miljö på Jorden, som i John Carpenters "The Thing". Eftersom rymden och månen dessutom blir en väldigt begränsad plats för att få till någorlunda logiska effekter tvingas regissören ta till de gamla vanliga knepen, det vill säga falska skrämseleffekter. Gäsp. Trots dessa negativa delar och trots att jag inte blev det minsta engagerad i handlingen eller karaktärerna flöt "Apollo 18" på rätt bra. Med andra ord fungerade den väl som underhållning för stunden, men absolut inte mer än det.
 
Det finns en enda film som jag aldrig ser ensam, nämligen William Friedkins filmatisering av William Peter Blattys "The Exorcist". Anledningen är givetvis att jag tycker den är så skrämmande. Det finns även en film som jag aldrig skulle se i sällskap med någon annan, men i det fallet får vi lämna skräckgenren. Jag syftar givetvis på Steven Spielbergs mästerverk "E.T". Det räcker med den inledande, lite vemodiga sekvensen eller att E.T lägger huvudet lite på sned så börjar min underläpp darra. Den hjärtslitande slutsekvensen ska vi inte ens gå in på...
 
Har länge varit av åsikten att "Schindler's List" är Spielbergs bästa film, men efter att ha återknytit bekantskapen med "E.T" i och med BluRay-utgåvan som jag fick i julas så undrar jag om inte sistnämnda film kniper förstaplaceringen. Inte bara för att den av någon outgrundlig anledning går rätt in i hjärtat på mig, men också för manuset och det filmtekniska berättandet. Det känns som om varje filmruta är genomtänkt. Jag blir väldigt berörd över hur allt framställs ur barnens perspektiv medan de vuxna blir anonyma. Tonårsbrodern Michael pendlar mellan barn och vuxen, vilket blir särskilt tydligt när han i slutet fortfarande tvivlar lite på E.T vid avskedet. Fotot är fenomenalt och John Williams gör ett av sina bästa soundtracks. Musiken liksom filmen går också in i hjärtat på mig. Behöver jag nämna att ljudet på BluRay-utgåvan är fantastiskt? Bilden likaså, även om den är lite grynig i nattpartierna. Eller har det med min TV att göra, månntro?
 
Anledningen till det här inlägget var egentligen mest att uttrycka en glädje över att Steven Spielberg återgått till originalversionen från 1982 och inte den "förbättrade" variant som gick på bio och sedan såldes på DVD år 2002. Liksom polaren George Lucas (kanske till och med på dennes inrådan) valde Spielberg att peta i filmen med diverse onödiga, digitala effekter - något som han tydligen i efterhand ångrade. Tänk om Lucas kunde komma till samma insikt och ge ut originalversionerna av Episode IV-VI på BluRay!

E.T på BluRay

Steven Spielberg 5 kommentarer
 
Det finns en enda film som jag aldrig ser ensam, nämligen William Friedkins filmatisering av William Peter Blattys "The Exorcist". Anledningen är givetvis att jag tycker den är så skrämmande. Det finns även en film som jag aldrig skulle se i sällskap med någon annan, men i det fallet får vi lämna skräckgenren. Jag syftar givetvis på Steven Spielbergs mästerverk "E.T". Det räcker med den inledande, lite vemodiga sekvensen eller att E.T lägger huvudet lite på sned så börjar min underläpp darra. Den hjärtslitande slutsekvensen ska vi inte ens gå in på...
 
Har länge varit av åsikten att "Schindler's List" är Spielbergs bästa film, men efter att ha återknytit bekantskapen med "E.T" i och med BluRay-utgåvan som jag fick i julas så undrar jag om inte sistnämnda film kniper förstaplaceringen. Inte bara för att den av någon outgrundlig anledning går rätt in i hjärtat på mig, men också för manuset och det filmtekniska berättandet. Det känns som om varje filmruta är genomtänkt. Jag blir väldigt berörd över hur allt framställs ur barnens perspektiv medan de vuxna blir anonyma. Tonårsbrodern Michael pendlar mellan barn och vuxen, vilket blir särskilt tydligt när han i slutet fortfarande tvivlar lite på E.T vid avskedet. Fotot är fenomenalt och John Williams gör ett av sina bästa soundtracks. Musiken liksom filmen går också in i hjärtat på mig. Behöver jag nämna att ljudet på BluRay-utgåvan är fantastiskt? Bilden likaså, även om den är lite grynig i nattpartierna. Eller har det med min TV att göra, månntro?
 
Anledningen till det här inlägget var egentligen mest att uttrycka en glädje över att Steven Spielberg återgått till originalversionen från 1982 och inte den "förbättrade" variant som gick på bio och sedan såldes på DVD år 2002. Liksom polaren George Lucas (kanske till och med på dennes inrådan) valde Spielberg att peta i filmen med diverse onödiga, digitala effekter - något som han tydligen i efterhand ångrade. Tänk om Lucas kunde komma till samma insikt och ge ut originalversionerna av Episode IV-VI på BluRay!


Nej, det är inte dags för ännu en filmserie. Ej heller tar jag upp denna film på grund av att ännu ett försök att till mjölka pengar ur konceptet är på tapeten. Ansvaret för detta ligger däremot helt och hållet på Aficionadon som tipsade om Discshops vansinnesrea på "Planet of the Apes". Självklart rör det sig om originalet, Tim Burtons magplask försvann ur samlingen för flera år sen och tilläggas bör att den hamnade där av ett pinsamt misstag till att börja med. Hur som helst...

Ett gäng amerikanare är på väg genom rymden för att utforska en planet. De har offrat allt de hade på Jorden eftersom tideräkningen är en annan i rymden. Efter en våldsam kraschlandning upptäcker Taylor (Charlton Heston) att tvåtusen år passerat sedan de åkte. Expeditionens enda kvinna har dött under resans gång och eftersom de övriga två förutom Taylor också är män inser de att något nytt liv inte kommer sättas på planeten. Att där redan finns liv står snart klart för trion, men det hela är förvirrande. Än mer konstigt blir det när det visar sig att aporna tycks ha bytt plats med människorna i hierarkin...

"Planet of the Apes", i regi av Franklin J. Shaffner (även bl a "The Boys from Brazil") är inte direkt spännande. Den första halvtimmen är väldigt stämningsfull men ironiskt nog börjar filmen snubbla en aning när aporna gör entré. Maskerna är otroligt stela och jag har svårt för att inte tänka på dem som skådespelare i dräkter. Att vissa försöker efterlikna apors rörelsemönster och andra inte spräcker också illusionen. Samtidigt lyckas främst Roddy McDowall, Kim Hunter och Maurice Evans tränga igenom maskerna till stor del. Deras samspel med Heston fungerar alldeles utmärkt. Men temat och tankegångarna i filmen är dess största tillgång. "Planet of the Apes" väcker en massa tankar. Det hela må vara upp och ner men de styrande aporna är precis lika blåsta som människorna. Dessutom kretsar en stor del av problematiken kring evolutionen kontra religionen vilket är både intressant och engagerande. Hur värderar man liv och vem får värdera? Den starkaste? Ibland förvandlas filmen till ett välregisserat kammarspel och det slår mig att man faktiskt skulle kunna omarbeta manuset för teaterscenen. Just nämnda tema och problematik gör att "Planet of the Apes" är sevärd och såklart aktuell än idag (skrämmande nog). Trots detta väcks inget intresse av att se om de övriga filmerna i serierna. Kanske för att det mesta ändå verkar rymmas i denna. Fotot är inspirerat, likaså hur Schaffner använder sig av de andra berättarkomponenterna, inte minst Jerry Goldsmiths musik. Och slutscenen är såklart en riktigt ångestfylld klassiker.

Planet of the Apes (1968)

Sci-Fi 2 kommentarer


Nej, det är inte dags för ännu en filmserie. Ej heller tar jag upp denna film på grund av att ännu ett försök att till mjölka pengar ur konceptet är på tapeten. Ansvaret för detta ligger däremot helt och hållet på Aficionadon som tipsade om Discshops vansinnesrea på "Planet of the Apes". Självklart rör det sig om originalet, Tim Burtons magplask försvann ur samlingen för flera år sen och tilläggas bör att den hamnade där av ett pinsamt misstag till att börja med. Hur som helst...

Ett gäng amerikanare är på väg genom rymden för att utforska en planet. De har offrat allt de hade på Jorden eftersom tideräkningen är en annan i rymden. Efter en våldsam kraschlandning upptäcker Taylor (Charlton Heston) att tvåtusen år passerat sedan de åkte. Expeditionens enda kvinna har dött under resans gång och eftersom de övriga två förutom Taylor också är män inser de att något nytt liv inte kommer sättas på planeten. Att där redan finns liv står snart klart för trion, men det hela är förvirrande. Än mer konstigt blir det när det visar sig att aporna tycks ha bytt plats med människorna i hierarkin...

"Planet of the Apes", i regi av Franklin J. Shaffner (även bl a "The Boys from Brazil") är inte direkt spännande. Den första halvtimmen är väldigt stämningsfull men ironiskt nog börjar filmen snubbla en aning när aporna gör entré. Maskerna är otroligt stela och jag har svårt för att inte tänka på dem som skådespelare i dräkter. Att vissa försöker efterlikna apors rörelsemönster och andra inte spräcker också illusionen. Samtidigt lyckas främst Roddy McDowall, Kim Hunter och Maurice Evans tränga igenom maskerna till stor del. Deras samspel med Heston fungerar alldeles utmärkt. Men temat och tankegångarna i filmen är dess största tillgång. "Planet of the Apes" väcker en massa tankar. Det hela må vara upp och ner men de styrande aporna är precis lika blåsta som människorna. Dessutom kretsar en stor del av problematiken kring evolutionen kontra religionen vilket är både intressant och engagerande. Hur värderar man liv och vem får värdera? Den starkaste? Ibland förvandlas filmen till ett välregisserat kammarspel och det slår mig att man faktiskt skulle kunna omarbeta manuset för teaterscenen. Just nämnda tema och problematik gör att "Planet of the Apes" är sevärd och såklart aktuell än idag (skrämmande nog). Trots detta väcks inget intresse av att se om de övriga filmerna i serierna. Kanske för att det mesta ändå verkar rymmas i denna. Fotot är inspirerat, likaså hur Schaffner använder sig av de andra berättarkomponenterna, inte minst Jerry Goldsmiths musik. Och slutscenen är såklart en riktigt ångestfylld klassiker.