Mikaela har erotiska (?) fantasier om sin lärare. Hon skriver noveller om deras förbjudna möten och när hon får chansen ser hon till att läraren läser det hon skriver. När hon börjar förfölja honom upptäcker hon att han raggar upp kvinnor på krogen för att leva ut Mikaelas noveller tillsammans med dem. Hon anförtror sig för vännen Joakim som helst vill vara mer än bara Mikaelas vän. Medan allt detta sker mördar någon en katt på skolan under brutala omständigheter och de mystiska händelserna kulminerar under en fest där det visar sig att en mördare går lös. Vem är mördaren? 
 
”Svart Lucia” inleds i den hemska blåaktiga ton som flera svenska filmer från den här tidsperioden lider av. Det ser verkligen fruktansvärt ut och skvallrar tyvärr också om vad som komma skall. Regissören Rumle Hammerich har fått till en synnerligen osammanhängande och oengagerande soppa. Jag har en känsla av att han faktiskt sneglat mot David Lynch i ett försök att skapa en egen värld befolkad av originella karaktärer och en speciell stämning. Tyvärr misslyckas han kapitalt. Alla händelser i ”Svart Lucia” blir obefogat mystiskt och Mikaela i Tova Magnusson-Norlings gestaltning verkar mest ha långtråkigt eftersom hon måste reagera så överdramatiskt på minsta vardagshändelse. Många scener är rent av pinsamma. Regin är klumpig och inte det minsta organisk. Skådespeleriet är antingen för nedtonat eller för mycket i ensemblen.
 
 
Den blåaktiga tonen har jag redan anmärkt på men faktum är att fotot är överlag fult och att redigeringen ofta gör det omöjligt att hänga med i vad som händer. Ljudet låter som om allt dubbats i efterhand och har inget liv i sig överhuvudtaget. Men värst är ändå manuset och inte bara berättelsen i stort utan replikerna och de pinsamma tankeövergångarna hos karaktärerna. Och vad händer egentligen på festen? ”Svart Lucia” är väl något av en klassisk kalkon inom svensk film. Jag trodde tyvärr den skulle vara lite underhållande men tyvärr är den seg och långtråkig. Och titeln då? Jodå, Mikaela fyller år på Lucia-dagen och filmen utspelar sig delvis då men i övrigt lyser julen med sin frånvaro.

Svart Lucia (1992)

Thriller 4 kommentarer
 
Mikaela har erotiska (?) fantasier om sin lärare. Hon skriver noveller om deras förbjudna möten och när hon får chansen ser hon till att läraren läser det hon skriver. När hon börjar förfölja honom upptäcker hon att han raggar upp kvinnor på krogen för att leva ut Mikaelas noveller tillsammans med dem. Hon anförtror sig för vännen Joakim som helst vill vara mer än bara Mikaelas vän. Medan allt detta sker mördar någon en katt på skolan under brutala omständigheter och de mystiska händelserna kulminerar under en fest där det visar sig att en mördare går lös. Vem är mördaren? 
 
”Svart Lucia” inleds i den hemska blåaktiga ton som flera svenska filmer från den här tidsperioden lider av. Det ser verkligen fruktansvärt ut och skvallrar tyvärr också om vad som komma skall. Regissören Rumle Hammerich har fått till en synnerligen osammanhängande och oengagerande soppa. Jag har en känsla av att han faktiskt sneglat mot David Lynch i ett försök att skapa en egen värld befolkad av originella karaktärer och en speciell stämning. Tyvärr misslyckas han kapitalt. Alla händelser i ”Svart Lucia” blir obefogat mystiskt och Mikaela i Tova Magnusson-Norlings gestaltning verkar mest ha långtråkigt eftersom hon måste reagera så överdramatiskt på minsta vardagshändelse. Många scener är rent av pinsamma. Regin är klumpig och inte det minsta organisk. Skådespeleriet är antingen för nedtonat eller för mycket i ensemblen.
 
 
Den blåaktiga tonen har jag redan anmärkt på men faktum är att fotot är överlag fult och att redigeringen ofta gör det omöjligt att hänga med i vad som händer. Ljudet låter som om allt dubbats i efterhand och har inget liv i sig överhuvudtaget. Men värst är ändå manuset och inte bara berättelsen i stort utan replikerna och de pinsamma tankeövergångarna hos karaktärerna. Och vad händer egentligen på festen? ”Svart Lucia” är väl något av en klassisk kalkon inom svensk film. Jag trodde tyvärr den skulle vara lite underhållande men tyvärr är den seg och långtråkig. Och titeln då? Jodå, Mikaela fyller år på Lucia-dagen och filmen utspelar sig delvis då men i övrigt lyser julen med sin frånvaro.


En seriemördare som går under öknamnet Buffalo Bill härjar och offren, varav samtliga är unga kvinnor, följer på varandra. I ett mer eller mindre desperat försök från FBI att nå ett genombrott i utredningen skickas aspirerande agenten Clarice Starling för att försöka kommunicera med inspärrade galningen dr Hannibal "the Cannibal" Lecter. Starlings överordnade Crawford tror att Lecter kan vara till värdefull hjälp för att stoppa Buffalo Bill, men Starling begriper snart att Lecter har mer kunskap än så: han känner till Buffalo Bills identitet. Men han är inte intresserad av att lämna ut information gratis och Clarice tvingas samarbeta genom att lämna ut delar av sin personliga bakgrund. Det hela utmynnar i ett spel om tiden då en senators dotter försvunnit och Starling ser sin chans att rädda henne eftersom Buffalo Bill låter sina offer leva tre dagar efter bortförandet. Den äregiriga dr Chilton som basar över institutionen där Lecter hålls fången lägger sig i det hela och äventyrar Starlings arbete samtidigt som dr Lecter ges en chans till frihet...

Jag intalar mig att Jonathan Demmes filmatisering av Thomas Harris bok "The Silence of the Lambs" är min inträdesbiljett till alla dessa filmer jag planerat se om under så många år. Hur det blir med den saken får väl tiden utvisa. När det gäller den här filmen minns jag inte ens när jag sett den sist, ändå är det mycket som känns bekant med den. Jag gillar samspelet mellan Jodie Foster och Anthony Hopkins. Ted Levine är riktigt bra som Buffalo Bill. Filmen fångar bokens obehagliga och hotfulla stämning väldigt bra. De gråkalla miljöerna och bilderna tillsammans med Howard Shores musik bidrar en hel del till detta. Slutet upplevde jag (återigen) som otroligt spännande, trots att jag mindes det i det stora hela. Det här är väl antagligen den mest lyckade filmatiseringen av någon av Harris böcker. "Manhunter", som baseras på "The Red Dragon" har jag inte sett i sin helhet, men den senare filmatiseringen med samma namn som boken har jag däremot sett även om jag inte minns någonting alls av den. Boken däremot gav mig mardrömmar och är nog den enda bok där jag hoppat till vid läsningen, precis som vid en jumpscare i en film. Thomas Harris avslutande berättelse, "Hannibal", sträckläste jag när den kom - och blev besviken. Det dröjde flera år innan jag såg filmen, men var lika icke-imponerad av den som av boken. "The Silence of the Lambs" är både läs- och sevärd. För att ha tjugo år på nacken så håller filmen riktigt bra än idag.

The Silence of the Lambs (1991)

Thriller 6 kommentarer


En seriemördare som går under öknamnet Buffalo Bill härjar och offren, varav samtliga är unga kvinnor, följer på varandra. I ett mer eller mindre desperat försök från FBI att nå ett genombrott i utredningen skickas aspirerande agenten Clarice Starling för att försöka kommunicera med inspärrade galningen dr Hannibal "the Cannibal" Lecter. Starlings överordnade Crawford tror att Lecter kan vara till värdefull hjälp för att stoppa Buffalo Bill, men Starling begriper snart att Lecter har mer kunskap än så: han känner till Buffalo Bills identitet. Men han är inte intresserad av att lämna ut information gratis och Clarice tvingas samarbeta genom att lämna ut delar av sin personliga bakgrund. Det hela utmynnar i ett spel om tiden då en senators dotter försvunnit och Starling ser sin chans att rädda henne eftersom Buffalo Bill låter sina offer leva tre dagar efter bortförandet. Den äregiriga dr Chilton som basar över institutionen där Lecter hålls fången lägger sig i det hela och äventyrar Starlings arbete samtidigt som dr Lecter ges en chans till frihet...

Jag intalar mig att Jonathan Demmes filmatisering av Thomas Harris bok "The Silence of the Lambs" är min inträdesbiljett till alla dessa filmer jag planerat se om under så många år. Hur det blir med den saken får väl tiden utvisa. När det gäller den här filmen minns jag inte ens när jag sett den sist, ändå är det mycket som känns bekant med den. Jag gillar samspelet mellan Jodie Foster och Anthony Hopkins. Ted Levine är riktigt bra som Buffalo Bill. Filmen fångar bokens obehagliga och hotfulla stämning väldigt bra. De gråkalla miljöerna och bilderna tillsammans med Howard Shores musik bidrar en hel del till detta. Slutet upplevde jag (återigen) som otroligt spännande, trots att jag mindes det i det stora hela. Det här är väl antagligen den mest lyckade filmatiseringen av någon av Harris böcker. "Manhunter", som baseras på "The Red Dragon" har jag inte sett i sin helhet, men den senare filmatiseringen med samma namn som boken har jag däremot sett även om jag inte minns någonting alls av den. Boken däremot gav mig mardrömmar och är nog den enda bok där jag hoppat till vid läsningen, precis som vid en jumpscare i en film. Thomas Harris avslutande berättelse, "Hannibal", sträckläste jag när den kom - och blev besviken. Det dröjde flera år innan jag såg filmen, men var lika icke-imponerad av den som av boken. "The Silence of the Lambs" är både läs- och sevärd. För att ha tjugo år på nacken så håller filmen riktigt bra än idag.


Under en kväll när äkta makarna Bill och Alice Harford röker på slutar det hela med att Alice berättar om ett tillfälle då hon blev tänd på en annan man. Bill blir förkrossad av svartsjuka och kan inte sluta tänka på händelsen. Eftersom han är läkare som erbjuder hembesök ges han flera tillfällen att fundera över Alices bekännelse. Det hela får honom att söka efter ett betydligt verkligare äventyr. Inom kort har jag försatt sig själv, sin familj och några andra i fara.

Jag har velat se om Stanley Kubricks sista film "Eyes Wide Shut" under lång tid och när jag äntligen hittade den på DVD för 39 kronor slog jag till. Det visar sig att mitt minne av den stämde in riktigt bra. Om man väljer att se handlingen rakt av är den rätt banal. Det intressanta är dock att det finns många olika tolkningar om vad filmen handlar om, allt från äktenskapsproblematik till klasskillnader och samhällskritik. Själv undviker jag från att göra några djupare analyser trots att jag brukar försöka se under ytan på filmer. Anledningen är precis densamma som när det gäller David Lynchs mästerverk "Mulholland Drive": jag vill helt enkelt inte veta för mycket. För den största behållningen med "Eyes Wide Shut" är just det hotfulla, både i de händelser Bill upplever nattetid men också det hotfulla i att det verkar finnas ett större sammanhang som han omedvetet revolterar mot. Det skapar en mysig och obehaglig stämning som jag gillar skarpt. Tom Cruise och Nicole Kidman fungerar bra i huvudrollerna, men den sistnämndas porträtt av Alice blir nästan för svalt, på gränsen till kallt. Sydney Pollack spelar det sympatiska svinet på ett övertygande sätt och det är kul att se svenska Marie Richardson i en liten, men betydelsefull roll. Fotot är snyggt, men det tar ett tag att vänja sig vid att formatet inte är widescreen. Scenografin är helt fantastisk, både de uppbyggda studiomiljöerna och London som fått agera stand-in för New York. Kubricks musikval är som alltid fenomenalt. Orgiescenens enorma obehag beror mycket på musiken. "Eyes Wide Shut" är enligt mig inte Kubricks bästa film även om den var hans personliga favorit. Men stämningen som filmen bjuder på är svårslagen och gör den riktigt sevärd.

Eyes Wide Shut (1999)

Thriller 8 kommentarer


Under en kväll när äkta makarna Bill och Alice Harford röker på slutar det hela med att Alice berättar om ett tillfälle då hon blev tänd på en annan man. Bill blir förkrossad av svartsjuka och kan inte sluta tänka på händelsen. Eftersom han är läkare som erbjuder hembesök ges han flera tillfällen att fundera över Alices bekännelse. Det hela får honom att söka efter ett betydligt verkligare äventyr. Inom kort har jag försatt sig själv, sin familj och några andra i fara.

Jag har velat se om Stanley Kubricks sista film "Eyes Wide Shut" under lång tid och när jag äntligen hittade den på DVD för 39 kronor slog jag till. Det visar sig att mitt minne av den stämde in riktigt bra. Om man väljer att se handlingen rakt av är den rätt banal. Det intressanta är dock att det finns många olika tolkningar om vad filmen handlar om, allt från äktenskapsproblematik till klasskillnader och samhällskritik. Själv undviker jag från att göra några djupare analyser trots att jag brukar försöka se under ytan på filmer. Anledningen är precis densamma som när det gäller David Lynchs mästerverk "Mulholland Drive": jag vill helt enkelt inte veta för mycket. För den största behållningen med "Eyes Wide Shut" är just det hotfulla, både i de händelser Bill upplever nattetid men också det hotfulla i att det verkar finnas ett större sammanhang som han omedvetet revolterar mot. Det skapar en mysig och obehaglig stämning som jag gillar skarpt. Tom Cruise och Nicole Kidman fungerar bra i huvudrollerna, men den sistnämndas porträtt av Alice blir nästan för svalt, på gränsen till kallt. Sydney Pollack spelar det sympatiska svinet på ett övertygande sätt och det är kul att se svenska Marie Richardson i en liten, men betydelsefull roll. Fotot är snyggt, men det tar ett tag att vänja sig vid att formatet inte är widescreen. Scenografin är helt fantastisk, både de uppbyggda studiomiljöerna och London som fått agera stand-in för New York. Kubricks musikval är som alltid fenomenalt. Orgiescenens enorma obehag beror mycket på musiken. "Eyes Wide Shut" är enligt mig inte Kubricks bästa film även om den var hans personliga favorit. Men stämningen som filmen bjuder på är svårslagen och gör den riktigt sevärd.