Äntligen! Steven Spielbergs "Schindler's List" släpps på BluRay den 10/4. Jag hoppas och tror att filmen både kommer låta och se grymt bra ut på BluRay-formatet. Nu är frågan huruvida jag ska hålla fast vid min mastiga DVD-utgåva (nedan) eller inte. Mest skulle det isåfall vara för den bok som ingår i boxen med bilder och anteckningar från inspelningen. Har varit sugen på att se om "Schindler's List" i flera år. Till våren är det alltså dags!
 

Schindler's List på BluRay

Steven Spielberg 2 kommentarer
 
Äntligen! Steven Spielbergs "Schindler's List" släpps på BluRay den 10/4. Jag hoppas och tror att filmen både kommer låta och se grymt bra ut på BluRay-formatet. Nu är frågan huruvida jag ska hålla fast vid min mastiga DVD-utgåva (nedan) eller inte. Mest skulle det isåfall vara för den bok som ingår i boxen med bilder och anteckningar från inspelningen. Har varit sugen på att se om "Schindler's List" i flera år. Till våren är det alltså dags!
 
 
Det finns en enda film som jag aldrig ser ensam, nämligen William Friedkins filmatisering av William Peter Blattys "The Exorcist". Anledningen är givetvis att jag tycker den är så skrämmande. Det finns även en film som jag aldrig skulle se i sällskap med någon annan, men i det fallet får vi lämna skräckgenren. Jag syftar givetvis på Steven Spielbergs mästerverk "E.T". Det räcker med den inledande, lite vemodiga sekvensen eller att E.T lägger huvudet lite på sned så börjar min underläpp darra. Den hjärtslitande slutsekvensen ska vi inte ens gå in på...
 
Har länge varit av åsikten att "Schindler's List" är Spielbergs bästa film, men efter att ha återknytit bekantskapen med "E.T" i och med BluRay-utgåvan som jag fick i julas så undrar jag om inte sistnämnda film kniper förstaplaceringen. Inte bara för att den av någon outgrundlig anledning går rätt in i hjärtat på mig, men också för manuset och det filmtekniska berättandet. Det känns som om varje filmruta är genomtänkt. Jag blir väldigt berörd över hur allt framställs ur barnens perspektiv medan de vuxna blir anonyma. Tonårsbrodern Michael pendlar mellan barn och vuxen, vilket blir särskilt tydligt när han i slutet fortfarande tvivlar lite på E.T vid avskedet. Fotot är fenomenalt och John Williams gör ett av sina bästa soundtracks. Musiken liksom filmen går också in i hjärtat på mig. Behöver jag nämna att ljudet på BluRay-utgåvan är fantastiskt? Bilden likaså, även om den är lite grynig i nattpartierna. Eller har det med min TV att göra, månntro?
 
Anledningen till det här inlägget var egentligen mest att uttrycka en glädje över att Steven Spielberg återgått till originalversionen från 1982 och inte den "förbättrade" variant som gick på bio och sedan såldes på DVD år 2002. Liksom polaren George Lucas (kanske till och med på dennes inrådan) valde Spielberg att peta i filmen med diverse onödiga, digitala effekter - något som han tydligen i efterhand ångrade. Tänk om Lucas kunde komma till samma insikt och ge ut originalversionerna av Episode IV-VI på BluRay!

E.T på BluRay

Steven Spielberg 5 kommentarer
 
Det finns en enda film som jag aldrig ser ensam, nämligen William Friedkins filmatisering av William Peter Blattys "The Exorcist". Anledningen är givetvis att jag tycker den är så skrämmande. Det finns även en film som jag aldrig skulle se i sällskap med någon annan, men i det fallet får vi lämna skräckgenren. Jag syftar givetvis på Steven Spielbergs mästerverk "E.T". Det räcker med den inledande, lite vemodiga sekvensen eller att E.T lägger huvudet lite på sned så börjar min underläpp darra. Den hjärtslitande slutsekvensen ska vi inte ens gå in på...
 
Har länge varit av åsikten att "Schindler's List" är Spielbergs bästa film, men efter att ha återknytit bekantskapen med "E.T" i och med BluRay-utgåvan som jag fick i julas så undrar jag om inte sistnämnda film kniper förstaplaceringen. Inte bara för att den av någon outgrundlig anledning går rätt in i hjärtat på mig, men också för manuset och det filmtekniska berättandet. Det känns som om varje filmruta är genomtänkt. Jag blir väldigt berörd över hur allt framställs ur barnens perspektiv medan de vuxna blir anonyma. Tonårsbrodern Michael pendlar mellan barn och vuxen, vilket blir särskilt tydligt när han i slutet fortfarande tvivlar lite på E.T vid avskedet. Fotot är fenomenalt och John Williams gör ett av sina bästa soundtracks. Musiken liksom filmen går också in i hjärtat på mig. Behöver jag nämna att ljudet på BluRay-utgåvan är fantastiskt? Bilden likaså, även om den är lite grynig i nattpartierna. Eller har det med min TV att göra, månntro?
 
Anledningen till det här inlägget var egentligen mest att uttrycka en glädje över att Steven Spielberg återgått till originalversionen från 1982 och inte den "förbättrade" variant som gick på bio och sedan såldes på DVD år 2002. Liksom polaren George Lucas (kanske till och med på dennes inrådan) valde Spielberg att peta i filmen med diverse onödiga, digitala effekter - något som han tydligen i efterhand ångrade. Tänk om Lucas kunde komma till samma insikt och ge ut originalversionerna av Episode IV-VI på BluRay!


München, 1972. Den palestinska terroristgruppen Svarta September tar den israeliska OS-truppen som gisslan. Det hela slutar i en blodig massaker. Efter händelserna skickar Israel högst inofficiellt ut en grupp under ledning av blivande pappan Avner. Avners, och gruppens uppgift, är att hitta de som planerade attentatet i Tyskland - och döda dem. Samtidigt som gruppens "arbete" kommer igång går det alltmer upp för Avner att han utför ett uppdrag för Israels räkning som samtidigt omöjliggör hans fortsatta liv i landet. Är det hämnd eller rättvisa som lönnmördarna utövar? Och är det överhuvudtaget förenligt med den judiska tron?

Det var länge sedan jag såg en film som gjorde mig så kluven i fråga om budskap och innehåll. Jag kan föreställa mig att ämnet låg Steven Spielberg varmt om hjärtat men i jämförelse med exempelvis "Schindler's List" känns "Munich" som Spielberg light. Filmen är välgjord, ingen tvekan om det. John Williams musik är nedtonad för att vara Williams men jag gillar den riktigt mycket. Eric Bana är bra i rollen som Avner medan Daniel Craig känns märkligt malplacerad i ensemblen. Svenska Lisa Werlinder skymtar förbi i en kort men viktig sekvens och jag gillar skarpt Lynn Cohens gestaltning av Golda Meir som vi, beroende på handlingen, av naturliga skäl får se väldigt lite av.

Filmen vill hantera svåra frågor. Men jag tycker inte riktigt den lyckas. Jag vet inte om det är manusets eller Spielbergs fel eller kanske en kombination av båda. För det första har jag svårt att engageras av eller känna sympati för karaktärerna, hur många sidohistorier man än trycker in om Avners splittrade uppväxtförhållanden eller hans egen familj där frun väntar barn. Jag upplevde det som känslomanipulation som finns där för att vi som åskådare inte ska döma gruppen, och främst Avner, som kallblodiga mördare. Men det är ju precis det de är. Ett annat problem är att israelerna därmed framställs som lite mer mänskliga medan de palestinska terroristerna enbart blir skrikande och råa mördare. Vi får se inte se deras inre konflikter kring den uppgift de utför. Å andra sidan är det ju Avners historia som berättas, men jag kan ändå inte komma förbi känslan av att Spielberg har mer överseende med de mord som sker i Israels namn. Och det stör mig enormt. Samtidigt uppfattar ju alla människor allting olika och min tolkning är högst personlig. Men jag upplever att jag som åskådare inte får tänka och värdera situationen själv. Den intressanta frågan för mig i "Munich" är inte huruvida det är rätt att döda för det som ses som en god eller viktig sak, utan snarare frågan om när våldet ska få ett slut. Om våld föder mer våld, eller om bristen på vedergällning därmed leder till ett maktövertagande och underläge. Och det sistnämnda vill såklart ingen sida drabbas av. Är därmed den onda cirkeln omöjlig att bryta?

För mig är det svårt att inte se "Munich" som ett indirekt inlägg i Israel/Palestina-konflikten. Och varför skulle den inte få vara det? Kanske försöker Spielberg bara få åskådaren att aktivt välja en sida för att visa på svårigheten i just det. Jag vet inte. Om man bortser från budskap och undertext så är "Munich" inte mer än en okej film i mina ögon. Jag blir inte berörd och jag blir inte engagerad men till och från är den i alla fall lite intressant.

Munich (2005)

Drama 2 kommentarer


München, 1972. Den palestinska terroristgruppen Svarta September tar den israeliska OS-truppen som gisslan. Det hela slutar i en blodig massaker. Efter händelserna skickar Israel högst inofficiellt ut en grupp under ledning av blivande pappan Avner. Avners, och gruppens uppgift, är att hitta de som planerade attentatet i Tyskland - och döda dem. Samtidigt som gruppens "arbete" kommer igång går det alltmer upp för Avner att han utför ett uppdrag för Israels räkning som samtidigt omöjliggör hans fortsatta liv i landet. Är det hämnd eller rättvisa som lönnmördarna utövar? Och är det överhuvudtaget förenligt med den judiska tron?

Det var länge sedan jag såg en film som gjorde mig så kluven i fråga om budskap och innehåll. Jag kan föreställa mig att ämnet låg Steven Spielberg varmt om hjärtat men i jämförelse med exempelvis "Schindler's List" känns "Munich" som Spielberg light. Filmen är välgjord, ingen tvekan om det. John Williams musik är nedtonad för att vara Williams men jag gillar den riktigt mycket. Eric Bana är bra i rollen som Avner medan Daniel Craig känns märkligt malplacerad i ensemblen. Svenska Lisa Werlinder skymtar förbi i en kort men viktig sekvens och jag gillar skarpt Lynn Cohens gestaltning av Golda Meir som vi, beroende på handlingen, av naturliga skäl får se väldigt lite av.

Filmen vill hantera svåra frågor. Men jag tycker inte riktigt den lyckas. Jag vet inte om det är manusets eller Spielbergs fel eller kanske en kombination av båda. För det första har jag svårt att engageras av eller känna sympati för karaktärerna, hur många sidohistorier man än trycker in om Avners splittrade uppväxtförhållanden eller hans egen familj där frun väntar barn. Jag upplevde det som känslomanipulation som finns där för att vi som åskådare inte ska döma gruppen, och främst Avner, som kallblodiga mördare. Men det är ju precis det de är. Ett annat problem är att israelerna därmed framställs som lite mer mänskliga medan de palestinska terroristerna enbart blir skrikande och råa mördare. Vi får se inte se deras inre konflikter kring den uppgift de utför. Å andra sidan är det ju Avners historia som berättas, men jag kan ändå inte komma förbi känslan av att Spielberg har mer överseende med de mord som sker i Israels namn. Och det stör mig enormt. Samtidigt uppfattar ju alla människor allting olika och min tolkning är högst personlig. Men jag upplever att jag som åskådare inte får tänka och värdera situationen själv. Den intressanta frågan för mig i "Munich" är inte huruvida det är rätt att döda för det som ses som en god eller viktig sak, utan snarare frågan om när våldet ska få ett slut. Om våld föder mer våld, eller om bristen på vedergällning därmed leder till ett maktövertagande och underläge. Och det sistnämnda vill såklart ingen sida drabbas av. Är därmed den onda cirkeln omöjlig att bryta?

För mig är det svårt att inte se "Munich" som ett indirekt inlägg i Israel/Palestina-konflikten. Och varför skulle den inte få vara det? Kanske försöker Spielberg bara få åskådaren att aktivt välja en sida för att visa på svårigheten i just det. Jag vet inte. Om man bortser från budskap och undertext så är "Munich" inte mer än en okej film i mina ögon. Jag blir inte berörd och jag blir inte engagerad men till och från är den i alla fall lite intressant.