Stephen Kings bok med samma titel har någonstans satt djupa spår i mig, främst på grund av de tragiska händelser som drabbar familjen och att den blir alltmer nattsvart ju längre berättelsen fortskrider. Nu var jag också väldigt ung när jag läste den och det kanske gjorde sitt. Samtidigt är det just min upplevelse av den då som gör att jag drar mig för att läsa om den. Är helt enkelt rädd för att upptäcka att den inte alls är så kraftfull som jag minns den. Mary Lamberts filmatisering bekantade jag mig också med för några år sen, likaså den märkliga uppföljaren.
 
Familjen Creed flyttar in i ett idylliskt hus beläget i ett lika idylliskt område. Det enda som inte är lika idylliskt är att vägen som sträcker sig förbi platsen är trafikerad av lastbilar och andra tunga fordon som passerar i hög fart. Många husdjur har fått sätta livet till längs vägen och en stig från familjens tomt leder till en djurkyrkogård. När familjens katt blir påkörd har inte pappa Louis hjärta att berätta detta för dottern Ellie. Granngubben Jud har dock en lösning på problemet. Väl dold bortom djurkyrkogården finns en gammal indiansk begravningsplats. Det som begravs där kommer tillbaka till livet, inte riktigt med samma personlighet som förr kanske, men likväl kommer det tillbaka. Detta gäller också familjens katt. När yngsta sonen Gage också faller offer för trafiken ser Louis inget annat alternativ än att försöka få tillbaka honom...
 
 
Mina minnen av ”Pet Sematary” som film visar sig bestå även vid omtitten trots att så många år passerat sedan sist. Den genomsyras av en stark känsla av... inte direkt B-film, utan snarare känns den väldigt billig. Mest liknar den amerikansk TV-film när den är som sämst. Med andra ord är det en rätt typisk filmatisering av en Stephen King-bok. Fred Gwynne fungerar helt okej i rollen som Jud men resten av ensemblen är faktiskt under all kritik, hur mycket jag än vill tycka om Dale Midkiff som gjorde en riktigt fin insats som Jock Ewing i ”Dallas – The Early Years”. Värst är ändå barnet som gestaltar Ellie Creed. Överspelad och otroligt påfrestande. Liksom i flera King-filmatiseringar är skräcken och skräckinslagen enormt utstuderade. Det blir bara teatersmink av alltihop och inte ett dugg skrämmande. Flashbackscenerna av mamma Rachels sjuka syster Zelda mindes jag som det enda riktigt obehagliga inslaget men i det fallet luras minnet rätt så rejält. Även detta är utstuderat och minsta potential till obehag förstörs av Denise Crosbys enerverande överspel.
 
Nej, att se om ”Pet Sematary” var rätt så poänglöst. Viss potential finns i den historia Jud berättar om mannen som begravde sin i kriget stupade son på begravningsplatsen och hur denne kom tillbaka med en ny, otäck personlighet. Tyvärr förstör den överdrivna sminkningen även denna sekvens som hade kunnat bli både skrämmande och berörande. När det gäller boken ”Pet Sematary” så tror jag att jag behåller mina ungdomsminnen av den hellre än att ge den en ny chans. Men om jag minns rätt följer filmatiseringen förlagan ganska bra även om berättelsen gör sig betydligt bättre i textform än med rörliga bilder. Enda behållningen är The Ramones fantastiska låt med samma titel. Lyssna på den istället för att se filmen!

Pet Sematary (1989)

Skräckfilm 2 kommentarer
 
Stephen Kings bok med samma titel har någonstans satt djupa spår i mig, främst på grund av de tragiska händelser som drabbar familjen och att den blir alltmer nattsvart ju längre berättelsen fortskrider. Nu var jag också väldigt ung när jag läste den och det kanske gjorde sitt. Samtidigt är det just min upplevelse av den då som gör att jag drar mig för att läsa om den. Är helt enkelt rädd för att upptäcka att den inte alls är så kraftfull som jag minns den. Mary Lamberts filmatisering bekantade jag mig också med för några år sen, likaså den märkliga uppföljaren.
 
Familjen Creed flyttar in i ett idylliskt hus beläget i ett lika idylliskt område. Det enda som inte är lika idylliskt är att vägen som sträcker sig förbi platsen är trafikerad av lastbilar och andra tunga fordon som passerar i hög fart. Många husdjur har fått sätta livet till längs vägen och en stig från familjens tomt leder till en djurkyrkogård. När familjens katt blir påkörd har inte pappa Louis hjärta att berätta detta för dottern Ellie. Granngubben Jud har dock en lösning på problemet. Väl dold bortom djurkyrkogården finns en gammal indiansk begravningsplats. Det som begravs där kommer tillbaka till livet, inte riktigt med samma personlighet som förr kanske, men likväl kommer det tillbaka. Detta gäller också familjens katt. När yngsta sonen Gage också faller offer för trafiken ser Louis inget annat alternativ än att försöka få tillbaka honom...
 
 
Mina minnen av ”Pet Sematary” som film visar sig bestå även vid omtitten trots att så många år passerat sedan sist. Den genomsyras av en stark känsla av... inte direkt B-film, utan snarare känns den väldigt billig. Mest liknar den amerikansk TV-film när den är som sämst. Med andra ord är det en rätt typisk filmatisering av en Stephen King-bok. Fred Gwynne fungerar helt okej i rollen som Jud men resten av ensemblen är faktiskt under all kritik, hur mycket jag än vill tycka om Dale Midkiff som gjorde en riktigt fin insats som Jock Ewing i ”Dallas – The Early Years”. Värst är ändå barnet som gestaltar Ellie Creed. Överspelad och otroligt påfrestande. Liksom i flera King-filmatiseringar är skräcken och skräckinslagen enormt utstuderade. Det blir bara teatersmink av alltihop och inte ett dugg skrämmande. Flashbackscenerna av mamma Rachels sjuka syster Zelda mindes jag som det enda riktigt obehagliga inslaget men i det fallet luras minnet rätt så rejält. Även detta är utstuderat och minsta potential till obehag förstörs av Denise Crosbys enerverande överspel.
 
Nej, att se om ”Pet Sematary” var rätt så poänglöst. Viss potential finns i den historia Jud berättar om mannen som begravde sin i kriget stupade son på begravningsplatsen och hur denne kom tillbaka med en ny, otäck personlighet. Tyvärr förstör den överdrivna sminkningen även denna sekvens som hade kunnat bli både skrämmande och berörande. När det gäller boken ”Pet Sematary” så tror jag att jag behåller mina ungdomsminnen av den hellre än att ge den en ny chans. Men om jag minns rätt följer filmatiseringen förlagan ganska bra även om berättelsen gör sig betydligt bättre i textform än med rörliga bilder. Enda behållningen är The Ramones fantastiska låt med samma titel. Lyssna på den istället för att se filmen!
 
En del Stephen King-böcker har undertecknad varit sugen på att läsa om i många, många år. Om dessa omläsningar nu satts igång låter jag förbli osagt, men faktum är att jag faktiskt precis återvänt till och läst ut en av mina King-favoriter från då det begav sig, nämligen ”The Shining”. Tänkte skriva ner lite tankar som uppstod kring boken och Stanley Kubricks filmatisering som ju författaren själv avskydde.
 
Jack Torrance är i desperat behov av ett arbete, både av ekonomiska orsaker efter att han fått sparken från universitetet men kanske främst för att hålla sig nykter. Genom sin gamle suparkompis får Jack chansen att agera fastighetsskötare för Overlook Hotel som ligger högt upp bland bergen i Colorado. Hotellet är nämligen stängt under vintersäsongen på grund av det extrema klimatet och därför behövs någon som sköter om det. Jack tar med sig hustrun Wendy och sonen Danny till Overlook. Danny är uppskrämd redan från början då han är synsk och har haft flera oroväckande visioner om hotellet och hur det ska påverka familjen. Kocken Hallorann har också ”strålningen” och försöker övertyga Danny om att det som visar sig på Overlook inte kan skada honom. Men när hotellet töms på människor och snön kommer blir Danny varse om att det som hemsöker Overlook kan ta andra vägar för att skada honom – och för få hans övernaturliga förmåga.
 
Min gamla utgåva av ”The Shining”, på svenska kallad ”Varsel”, är från 1990 och jag hoppas verkligen den kommit ut i nyöversättning sedan dess, för översättningen i den version jag har är under all kritik. Bortsett från mängder av stav- och skrivfel är mycket direktöversatt eller översatt på ett sådant sätt att sammanhanget blir uppenbart fel. Otroligt störande. Om man lyckas bortse från detta är King i sitt esse samtidigt som det märks att boken hör till hans tidigare alster. Jag gillar skarpt alla planteringar och återkommande inslag, inte minst genom hur Dannys drömmar och visioner återskapas i verkligheten. De inte helt tydliga metaforerna kring Overlook och getingboet (på flera plan) är också effektfulla, likaså hur det förflutna för alla familjemedlemmarna hela tiden gör sig påmint i nuet. Jack är verkligen en plågad människa och det gör riktigt ont att veta och se hur han närmar sig avgrunden. Vid den här omläsningen slogs jag av att ovan nämnda planteringar och teman faktiskt gör bokens vändpunkter otroligt förutsägbara om du som läsare redan vet hur det hela hänger ihop och hur det kommer sluta. Jag kan dock inte minnas att jag tänkte så förra gången jag läste ”The Shining”, men det har å andra sidan gått nitton år sedan dess...
 
 
Stanley Kubricks film ”The Shining” är baserad på Kings bok men skiljer sig som bekant rejält från boken en bit in i handlingen. Jag gillar båda versionerna mycket, men undrar om jag ändå inte lutar mer åt Kubricks film (vilket jag inte gjorde utifrån mitt tidigare minne av boken). Stephen King trampar i klaveret några gånger för mycket i boken. Vissa karaktärer och händelser följs inte upp. Det spretar lite för mycket ibland. De två största problemen jag har med boken återfinns inte i Kubricks film. Det minsta av dem är häckdjuren som kommer till liv. Töntigt värre. Det största problemet är dock att det i Kings roman tydligt framställs att Overlook hemsöks av, eller är, något sorts väsen som samlar på själar som sedan i sin tur får hemsöka hotellet. I mitt tycke blir det hela för otroligt och inte skrämmande alls. Dessutom känns det onödigt då hotellets våldsamma historia i sig själv befogar och gör det trovärdigt att det är hemsökt. Kubrick undviker som sagt dessa fallgropar.
 
 
Stephen King skrev ju en miniserie utifrån boken som spelades in 1997. Jag såg den då och avskydde den (påpekas bör att jag fortfarande inte hade sett Kubricks film då) och vid några nedslag i den på YouTube kan jag konstatera att min avsky håller i sig. Serien följer boken ganska slaviskt, men dels är den seg, oskrämmande och med hemska effekter (och ett pinsamt slut), dels är den totalt felcastad. Absolut värst är ungen som spelar Danny. Horribelt styltat barnskådespeleri även om folk mest tyvärr verkar störa sig på hans utseende. Hotellet i serien är tydligen det verkliga hotell som inspirerade King till att skriva boken och det var egentligen det jag ville komma till genom att ta upp miniserien, nämligen att jag utan att ha sett Kubricks film då jag läste boken första gången föreställde mig ett hotell liknande det i filmen (se ovan) såväl invändigt som utvändigt och inte alls som i miniserien. Däremot finns det enligt mig en stor likhet enligt mig mellan Kubricks film och Kings bok, nämligen att Jacks totala förvandling sker alldeles för snabbt i båda versionerna när vansinnet väl sätter igång, även om han i Jack Nicholsons gestaltning tycks vara på god väg redan i början av filmen.
 
 
En annan avgörande skillnad däremot, än de som tagits upp ovan, är att Kubrick är betydligt subtilare än King i fråga om hur spökena och effekterna används. Boken har obehagliga moment men oftast blir skräckinslagen alldeles för mycket. I filmen bygger de istället på stämningen och det dolda hotet vilket i mitt tycke gör filmen ännu obehagligare och mer skrämmande. Kings spöken är överdramatiska och teatrala medan Kubricks gengångare blir mer avmätt uttråkade. Förlusten i filmen å sin sida blir Jacks karaktär som nog inte kommer till sin fulla rätt på annat sätt in i boken där vi får ta del av hans tankar och minnen.
 
Stephen King återvänder ju till Danny Torrance nästa år i romanen ”Dr Sleep”. Jag kommer nog läsa den framöver även om jag i regel alltid är skeptisk till att återvända till gamla karaktärer. Kanske beror det på att jag vill låta dem leva vidare i min egen fantasi. Nämnas kan att King skriver om ruinerna av Overlook Hotel i boken ”Misery” då Annie Wilkes enligt mitt minne inte bor så långt från platsen och Hallorann omnämns tydligen i ”It”, min absoluta favoritroman av Stephen King som jag nu laddar upp för att återbesöka. Men liksom i fallet med Kings miniserie "The Shining" kommer jag tveklöst hoppa över även miniserien "It". Men det är en annan historia (eller snarare två)... 

En bok och en film: The Shining

Temainlägg 6 kommentarer
 
En del Stephen King-böcker har undertecknad varit sugen på att läsa om i många, många år. Om dessa omläsningar nu satts igång låter jag förbli osagt, men faktum är att jag faktiskt precis återvänt till och läst ut en av mina King-favoriter från då det begav sig, nämligen ”The Shining”. Tänkte skriva ner lite tankar som uppstod kring boken och Stanley Kubricks filmatisering som ju författaren själv avskydde.
 
Jack Torrance är i desperat behov av ett arbete, både av ekonomiska orsaker efter att han fått sparken från universitetet men kanske främst för att hålla sig nykter. Genom sin gamle suparkompis får Jack chansen att agera fastighetsskötare för Overlook Hotel som ligger högt upp bland bergen i Colorado. Hotellet är nämligen stängt under vintersäsongen på grund av det extrema klimatet och därför behövs någon som sköter om det. Jack tar med sig hustrun Wendy och sonen Danny till Overlook. Danny är uppskrämd redan från början då han är synsk och har haft flera oroväckande visioner om hotellet och hur det ska påverka familjen. Kocken Hallorann har också ”strålningen” och försöker övertyga Danny om att det som visar sig på Overlook inte kan skada honom. Men när hotellet töms på människor och snön kommer blir Danny varse om att det som hemsöker Overlook kan ta andra vägar för att skada honom – och för få hans övernaturliga förmåga.
 
Min gamla utgåva av ”The Shining”, på svenska kallad ”Varsel”, är från 1990 och jag hoppas verkligen den kommit ut i nyöversättning sedan dess, för översättningen i den version jag har är under all kritik. Bortsett från mängder av stav- och skrivfel är mycket direktöversatt eller översatt på ett sådant sätt att sammanhanget blir uppenbart fel. Otroligt störande. Om man lyckas bortse från detta är King i sitt esse samtidigt som det märks att boken hör till hans tidigare alster. Jag gillar skarpt alla planteringar och återkommande inslag, inte minst genom hur Dannys drömmar och visioner återskapas i verkligheten. De inte helt tydliga metaforerna kring Overlook och getingboet (på flera plan) är också effektfulla, likaså hur det förflutna för alla familjemedlemmarna hela tiden gör sig påmint i nuet. Jack är verkligen en plågad människa och det gör riktigt ont att veta och se hur han närmar sig avgrunden. Vid den här omläsningen slogs jag av att ovan nämnda planteringar och teman faktiskt gör bokens vändpunkter otroligt förutsägbara om du som läsare redan vet hur det hela hänger ihop och hur det kommer sluta. Jag kan dock inte minnas att jag tänkte så förra gången jag läste ”The Shining”, men det har å andra sidan gått nitton år sedan dess...
 
 
Stanley Kubricks film ”The Shining” är baserad på Kings bok men skiljer sig som bekant rejält från boken en bit in i handlingen. Jag gillar båda versionerna mycket, men undrar om jag ändå inte lutar mer åt Kubricks film (vilket jag inte gjorde utifrån mitt tidigare minne av boken). Stephen King trampar i klaveret några gånger för mycket i boken. Vissa karaktärer och händelser följs inte upp. Det spretar lite för mycket ibland. De två största problemen jag har med boken återfinns inte i Kubricks film. Det minsta av dem är häckdjuren som kommer till liv. Töntigt värre. Det största problemet är dock att det i Kings roman tydligt framställs att Overlook hemsöks av, eller är, något sorts väsen som samlar på själar som sedan i sin tur får hemsöka hotellet. I mitt tycke blir det hela för otroligt och inte skrämmande alls. Dessutom känns det onödigt då hotellets våldsamma historia i sig själv befogar och gör det trovärdigt att det är hemsökt. Kubrick undviker som sagt dessa fallgropar.
 
 
Stephen King skrev ju en miniserie utifrån boken som spelades in 1997. Jag såg den då och avskydde den (påpekas bör att jag fortfarande inte hade sett Kubricks film då) och vid några nedslag i den på YouTube kan jag konstatera att min avsky håller i sig. Serien följer boken ganska slaviskt, men dels är den seg, oskrämmande och med hemska effekter (och ett pinsamt slut), dels är den totalt felcastad. Absolut värst är ungen som spelar Danny. Horribelt styltat barnskådespeleri även om folk mest tyvärr verkar störa sig på hans utseende. Hotellet i serien är tydligen det verkliga hotell som inspirerade King till att skriva boken och det var egentligen det jag ville komma till genom att ta upp miniserien, nämligen att jag utan att ha sett Kubricks film då jag läste boken första gången föreställde mig ett hotell liknande det i filmen (se ovan) såväl invändigt som utvändigt och inte alls som i miniserien. Däremot finns det enligt mig en stor likhet enligt mig mellan Kubricks film och Kings bok, nämligen att Jacks totala förvandling sker alldeles för snabbt i båda versionerna när vansinnet väl sätter igång, även om han i Jack Nicholsons gestaltning tycks vara på god väg redan i början av filmen.
 
 
En annan avgörande skillnad däremot, än de som tagits upp ovan, är att Kubrick är betydligt subtilare än King i fråga om hur spökena och effekterna används. Boken har obehagliga moment men oftast blir skräckinslagen alldeles för mycket. I filmen bygger de istället på stämningen och det dolda hotet vilket i mitt tycke gör filmen ännu obehagligare och mer skrämmande. Kings spöken är överdramatiska och teatrala medan Kubricks gengångare blir mer avmätt uttråkade. Förlusten i filmen å sin sida blir Jacks karaktär som nog inte kommer till sin fulla rätt på annat sätt in i boken där vi får ta del av hans tankar och minnen.
 
Stephen King återvänder ju till Danny Torrance nästa år i romanen ”Dr Sleep”. Jag kommer nog läsa den framöver även om jag i regel alltid är skeptisk till att återvända till gamla karaktärer. Kanske beror det på att jag vill låta dem leva vidare i min egen fantasi. Nämnas kan att King skriver om ruinerna av Overlook Hotel i boken ”Misery” då Annie Wilkes enligt mitt minne inte bor så långt från platsen och Hallorann omnämns tydligen i ”It”, min absoluta favoritroman av Stephen King som jag nu laddar upp för att återbesöka. Men liksom i fallet med Kings miniserie "The Shining" kommer jag tveklöst hoppa över även miniserien "It". Men det är en annan historia (eller snarare två)... 


Titta in hos Fiffi som publicerat Tre om en: Sömn. Undertecknad fick nöjet att bidra med en text och som av en händelse handlar det liksom inlägget nedan om en Stephen King-historia.

Tre om en: Sömn

Temainlägg 3 kommentarer


Titta in hos Fiffi som publicerat Tre om en: Sömn. Undertecknad fick nöjet att bidra med en text och som av en händelse handlar det liksom inlägget nedan om en Stephen King-historia.