Familjen Oswalt flyttar till ett nytt hus och en ny stad och direkt gör polisen klart för dem att de inte är välkomna. Pappa Ellison är nämligen författare som skriver böcker om verkliga kriminalfall, böcker där han ofta kritiserar polisens arbete. Familjen är vana att flytta med honom men vad de inte vet är att huset de flyttar in i den här gången är en före detta brottsplats där en familj hängdes i ett träd på bakgården. Ellison håller tyst om det antagligen både för att inte oroa familjen och för att han hoppas att nästa bok ska få honom tillbaka in i rampljuset med allt vad det innebär. Men knappt hinner familjen flytta in förrän märkligheterna börjar. Ellison hittar en kartong med gamla smalfilmer och en projektor på vinden. Det visar sig att någon filmat tidigare mord, i familjens hus och på andra platser. Illa berörd men samtidigt fascinerad försöker Ellison förstå vem som lämnat kvar materialet. Allt pekar på en seriemördare och frågan är om familjen går säkra.
 
Scott Derrickson, som gjorde ”The Exorcism of Emily Rose”, har både medförfattat och regisserat ”Sinister”. Den börjar oerhört skrämmande med en av de filmer Ellison ska hitta på vinden lite längre fram i berättelsen och det sätter premissen och tonen för helheten på ett fint sätt. Tyvärr lyckas inte filmen hålla mig kvar oavbrutet i den speciella värld som den först drar in en i. Jag glider ur flera gånger. Det är som om Derrickson hela tiden pendlar mellan bra och dåliga berättarval, bra och dålig smak och det skapar en enorm obalans. Och det finns mer att störa sig på. Produktplaceringen är helt skamlös och könsrollerna i familjen är hopplöst förlegade (men därmed också realistiska) och det påverkar berättandet. Vad gör Ellisons fru egentligen mer än att ta hand om barnen och skylla deras brister på maken samtidigt som hon hävdar att hon alltid gjort allt för att stötta honom och hans karriär? Hon förblir helt anonym i övrigt, vi får inte ens veta vad hon jobbar med, om hon nu arbetar vill säga.
 
 
Trots ovan nämnda brister tycker jag ”Sinister” är härligt skrämmande i sin råa realism (främst i fråga om hemmafilmerna och hur de påverkar Ellison). Det är när det övernaturliga gör sitt verkliga inträde som den tappar mig totalt. Dessutom blir den väldigt förutsägbar och håller på alldeles för länge. Om jag ska ironisera lite så handlar inte ”Sinister” om något annat än hoten mot kärnfamiljen: en ansträngd ekonomi, alkohol, ouppfostrade barn och först och främst om något så föråldrat som Mannens kamp med mansrollen och försörjningen av sin familj. Ändå blir filmens ”budskap” något helt annat, nämligen att allt för kreativa barn leder till kärnfamiljens och i förlängningen samhällets förfall. Sanslöst!
 
Skämt åsido, ”Sinister” är mycket väl sevärd fram till att mysteriet börjar klarna. Den är som sagt otroligt skrämmande och stämningsfull för det mesta fram till dess, inte minst genom soundtracket som Christopher Young bidragit till. Men med tanke på vad jag tycker om upplösningen, eller sista tredjedelen av filmen, väljer jag att hoppa över uppföljaren.

Sinister (2012)

Skräckfilm 4 kommentarer
 
Familjen Oswalt flyttar till ett nytt hus och en ny stad och direkt gör polisen klart för dem att de inte är välkomna. Pappa Ellison är nämligen författare som skriver böcker om verkliga kriminalfall, böcker där han ofta kritiserar polisens arbete. Familjen är vana att flytta med honom men vad de inte vet är att huset de flyttar in i den här gången är en före detta brottsplats där en familj hängdes i ett träd på bakgården. Ellison håller tyst om det antagligen både för att inte oroa familjen och för att han hoppas att nästa bok ska få honom tillbaka in i rampljuset med allt vad det innebär. Men knappt hinner familjen flytta in förrän märkligheterna börjar. Ellison hittar en kartong med gamla smalfilmer och en projektor på vinden. Det visar sig att någon filmat tidigare mord, i familjens hus och på andra platser. Illa berörd men samtidigt fascinerad försöker Ellison förstå vem som lämnat kvar materialet. Allt pekar på en seriemördare och frågan är om familjen går säkra.
 
Scott Derrickson, som gjorde ”The Exorcism of Emily Rose”, har både medförfattat och regisserat ”Sinister”. Den börjar oerhört skrämmande med en av de filmer Ellison ska hitta på vinden lite längre fram i berättelsen och det sätter premissen och tonen för helheten på ett fint sätt. Tyvärr lyckas inte filmen hålla mig kvar oavbrutet i den speciella värld som den först drar in en i. Jag glider ur flera gånger. Det är som om Derrickson hela tiden pendlar mellan bra och dåliga berättarval, bra och dålig smak och det skapar en enorm obalans. Och det finns mer att störa sig på. Produktplaceringen är helt skamlös och könsrollerna i familjen är hopplöst förlegade (men därmed också realistiska) och det påverkar berättandet. Vad gör Ellisons fru egentligen mer än att ta hand om barnen och skylla deras brister på maken samtidigt som hon hävdar att hon alltid gjort allt för att stötta honom och hans karriär? Hon förblir helt anonym i övrigt, vi får inte ens veta vad hon jobbar med, om hon nu arbetar vill säga.
 
 
Trots ovan nämnda brister tycker jag ”Sinister” är härligt skrämmande i sin råa realism (främst i fråga om hemmafilmerna och hur de påverkar Ellison). Det är när det övernaturliga gör sitt verkliga inträde som den tappar mig totalt. Dessutom blir den väldigt förutsägbar och håller på alldeles för länge. Om jag ska ironisera lite så handlar inte ”Sinister” om något annat än hoten mot kärnfamiljen: en ansträngd ekonomi, alkohol, ouppfostrade barn och först och främst om något så föråldrat som Mannens kamp med mansrollen och försörjningen av sin familj. Ändå blir filmens ”budskap” något helt annat, nämligen att allt för kreativa barn leder till kärnfamiljens och i förlängningen samhällets förfall. Sanslöst!
 
Skämt åsido, ”Sinister” är mycket väl sevärd fram till att mysteriet börjar klarna. Den är som sagt otroligt skrämmande och stämningsfull för det mesta fram till dess, inte minst genom soundtracket som Christopher Young bidragit till. Men med tanke på vad jag tycker om upplösningen, eller sista tredjedelen av filmen, väljer jag att hoppa över uppföljaren.
 
Fler filmer än tre blev det inte i originalfilmserien men 2009 krängdes en remake på originalet som såklart också fick titeln ”Night of the Demons”.
 
Godset Broussard Mansion har ett våldsamt och mystiskt förflutet som kulminerar en kväll då ägarinnan tar livet av sig. Vår historia börjar på Halloween-kvällen 85 år senare. Angela har bjudit in till en stor fest i det gamla huset, mest för att hon av okänd anledning behöver pengar. Tyvärr har hon glömt skaffa tillstånd för festen och just som besökarna slaviskt börjat följa hennes uppmaning till att supa, dansa och ha sex kommer polisen och sätter stopp för det hela. När Broussard Mansion töms på gäster blir en liten grupp av någon anledning kvar. I källaren hittar de en samling gamla lik. Har dessa något med Halloween 85 år tidigare att göra? När Angela ser ut att bli biten av ett av liken brakar helvetet lös då det visar sig att demoner väntar på att ta över människornas kroppar.
 
Jag tror jag sagt det många gånger förr, men nu är det dags igen: Åh. Herre. Gud. Jag är både mållös och uttråkad, vilket är en märklig kombination. Regissören Adam Gierasch har säkert i sina egna ögon gjort världens coolaste film, men själv får jag enbart flashbacks från inspelningen av ”Babas bilar” av de fjantiga testosteronstinna, omogna och könsförnedrande inslagen och atmosfären. Att karaktärerna som så ofta beter sig idiotiskt i skräckfilmer är ju inget nytt men vad de här karaktärerna har för motivation till att göra det är en annan fråga. De ska inte ens föreställa tonåringar. Är detta ”Paradise Hotel”-generationens egen skräcksubgenre?
 
 
”Night of the Demons” börjar med spegelklyschan som är så vanlig inom skräckfilm och fortsätter sedan med fler spegelklyschor genom hela spektaklet. Gierasch gör några blinkningar mot originalfilmen och lyckas klämma in filmhistoriens mest malplacerade Wilhelm-scream nästan omgående. Ljussättningen är hemsk men skådespelarna är värre. Monica Keena från ”Freddy vs Jason” gör en riktigt dålig insats som dessutom förstärker karaktärens urblåsthet medan jag oroar mig filmen igenom för att slitna Edward Furlong ska drabbas av en hjärtinfarkt. Sammanfattningsvis finns det, som så ofta i skräckgenren, absolut ingen poäng med ”Night of the Demons”. Jag orkade inte fokusera under andra halvan av filmen och de sista tio minuterna hoppade jag över helt. Livet är för kort och filmen hade redan fått 80 minuter av mitt liv.Originalet ”Night of the Demons” kan ha en viss behållning, åtminstone i jämförelse med uppföljarna och denna vedervärdiga remake.
 
Jag hade inga förväntningar på filmserien så jag kan heller inte påstå att jag blev besviken. Eller jo förresten, lite besviken blev jag nog på att det de inte hade i alla fall en svag atmosfär av obehag eller hot. De här filmerna är definitivt inte verk som jag kommer återvända till i framtiden. Och med det sagt lämnar vi demonerna!

Night of the Demons (2009)

Filmserier Kommentera
 
Fler filmer än tre blev det inte i originalfilmserien men 2009 krängdes en remake på originalet som såklart också fick titeln ”Night of the Demons”.
 
Godset Broussard Mansion har ett våldsamt och mystiskt förflutet som kulminerar en kväll då ägarinnan tar livet av sig. Vår historia börjar på Halloween-kvällen 85 år senare. Angela har bjudit in till en stor fest i det gamla huset, mest för att hon av okänd anledning behöver pengar. Tyvärr har hon glömt skaffa tillstånd för festen och just som besökarna slaviskt börjat följa hennes uppmaning till att supa, dansa och ha sex kommer polisen och sätter stopp för det hela. När Broussard Mansion töms på gäster blir en liten grupp av någon anledning kvar. I källaren hittar de en samling gamla lik. Har dessa något med Halloween 85 år tidigare att göra? När Angela ser ut att bli biten av ett av liken brakar helvetet lös då det visar sig att demoner väntar på att ta över människornas kroppar.
 
Jag tror jag sagt det många gånger förr, men nu är det dags igen: Åh. Herre. Gud. Jag är både mållös och uttråkad, vilket är en märklig kombination. Regissören Adam Gierasch har säkert i sina egna ögon gjort världens coolaste film, men själv får jag enbart flashbacks från inspelningen av ”Babas bilar” av de fjantiga testosteronstinna, omogna och könsförnedrande inslagen och atmosfären. Att karaktärerna som så ofta beter sig idiotiskt i skräckfilmer är ju inget nytt men vad de här karaktärerna har för motivation till att göra det är en annan fråga. De ska inte ens föreställa tonåringar. Är detta ”Paradise Hotel”-generationens egen skräcksubgenre?
 
 
”Night of the Demons” börjar med spegelklyschan som är så vanlig inom skräckfilm och fortsätter sedan med fler spegelklyschor genom hela spektaklet. Gierasch gör några blinkningar mot originalfilmen och lyckas klämma in filmhistoriens mest malplacerade Wilhelm-scream nästan omgående. Ljussättningen är hemsk men skådespelarna är värre. Monica Keena från ”Freddy vs Jason” gör en riktigt dålig insats som dessutom förstärker karaktärens urblåsthet medan jag oroar mig filmen igenom för att slitna Edward Furlong ska drabbas av en hjärtinfarkt. Sammanfattningsvis finns det, som så ofta i skräckgenren, absolut ingen poäng med ”Night of the Demons”. Jag orkade inte fokusera under andra halvan av filmen och de sista tio minuterna hoppade jag över helt. Livet är för kort och filmen hade redan fått 80 minuter av mitt liv.Originalet ”Night of the Demons” kan ha en viss behållning, åtminstone i jämförelse med uppföljarna och denna vedervärdiga remake.
 
Jag hade inga förväntningar på filmserien så jag kan heller inte påstå att jag blev besviken. Eller jo förresten, lite besviken blev jag nog på att det de inte hade i alla fall en svag atmosfär av obehag eller hot. De här filmerna är definitivt inte verk som jag kommer återvända till i framtiden. Och med det sagt lämnar vi demonerna!
 
Ett gäng coola bråkstakar är ute och åker på Halloween-kvällen. Efter ett missförstånd på ett mini-snabbköp kommer de i konflikt med polisen och flera skott avlossas. I tron att en av dem dödat en polisman (vilket de inte har) och med en av sina egna skottskadad flyr de platsen så snabbt de kan. Tyvärr verkar polisens skott träffat bensintanken och nu är goda råd dyra. Tur att de är alldeles i närheten av det ökända Hull House! De lyckas ta sig dit och upptäcker till sin förvåning att huset är långt ifrån igenbommat och övergivet. Istället är det inrett och fräscht. Snart möter de Angela som bor i huset. Och då är frågan om inte polisen hade varit att föredra...
 
Kevin S. Tenney som gjorde originalfilmen har skrivit manuset till den tredje installationen i serien och så långt är del tre den allvarligaste av filmerna (för regin står Jim Kaufman). Humorn är något nedtonad, men tyvärr är det nog inte till filmens fördel. Dessutom är det uppenbart att Kaufman fått jobba med en (ännu) mindre budget än vad föregående regissörer gjort med de två första filmerna. Visserligen är inte Hull House längre en målning utan en riktig location men det medför såklart också att interiören ser annorlunda ut. ”Night of the Demons III” återanvänder också sekvenser från första och andra filmen. Trots ett försök till en allvarligare ton går filmen i samma stil som föregångarna och börjar med någon slags animerad inledning som är väldigt B-ig men som jag inte kan låta bli att gilla. Givetvis följs den upp med en omotiverad nakenscen för två av karaktärerna.
Överlag är skådespeleriet faktiskt det som bidrar till att filmen blir rätt underhållande. Amelia Kinkade börjar hitta någon slags tyngd som Angela men resten av ensemblen spelar över så det stänker om det. Min absoluta favorit är Stephanie Bauder som Holly. Jag har aldrig sett någon agera på det viset tidigare och hon är nästan en anledning till att se filmen...
 
 
”Night of the Demons III” blev den sista i serien, trots att det givetvis lämnas förutsättningar för fler filmer. Jag har svårt att se hur originalet kunde bli den oväntade succé som den blev, men ännu konstigare är väl att del två och tre fick vänta så många år innan de producerades. Kanske var det inte bara den bristande kvaliteten som gjorde att det inte blev fler filmer, utan att luften hann gå ur hela franchisen. Sammanfattningsvis var det ändå roligt att stifta bekantskap med ”Night of the Demons”-filmerna eftersom jag hört så mycket om dem, men det kommer knappast bli några återbesök på Hull House för undertecknad. År 2009 producerades en remake (såklart) och den står näst på tur att avhandlas.

Night of the Demons III (1997)

Filmserier Kommentera
 
Ett gäng coola bråkstakar är ute och åker på Halloween-kvällen. Efter ett missförstånd på ett mini-snabbköp kommer de i konflikt med polisen och flera skott avlossas. I tron att en av dem dödat en polisman (vilket de inte har) och med en av sina egna skottskadad flyr de platsen så snabbt de kan. Tyvärr verkar polisens skott träffat bensintanken och nu är goda råd dyra. Tur att de är alldeles i närheten av det ökända Hull House! De lyckas ta sig dit och upptäcker till sin förvåning att huset är långt ifrån igenbommat och övergivet. Istället är det inrett och fräscht. Snart möter de Angela som bor i huset. Och då är frågan om inte polisen hade varit att föredra...
 
Kevin S. Tenney som gjorde originalfilmen har skrivit manuset till den tredje installationen i serien och så långt är del tre den allvarligaste av filmerna (för regin står Jim Kaufman). Humorn är något nedtonad, men tyvärr är det nog inte till filmens fördel. Dessutom är det uppenbart att Kaufman fått jobba med en (ännu) mindre budget än vad föregående regissörer gjort med de två första filmerna. Visserligen är inte Hull House längre en målning utan en riktig location men det medför såklart också att interiören ser annorlunda ut. ”Night of the Demons III” återanvänder också sekvenser från första och andra filmen. Trots ett försök till en allvarligare ton går filmen i samma stil som föregångarna och börjar med någon slags animerad inledning som är väldigt B-ig men som jag inte kan låta bli att gilla. Givetvis följs den upp med en omotiverad nakenscen för två av karaktärerna.
Överlag är skådespeleriet faktiskt det som bidrar till att filmen blir rätt underhållande. Amelia Kinkade börjar hitta någon slags tyngd som Angela men resten av ensemblen spelar över så det stänker om det. Min absoluta favorit är Stephanie Bauder som Holly. Jag har aldrig sett någon agera på det viset tidigare och hon är nästan en anledning till att se filmen...
 
 
”Night of the Demons III” blev den sista i serien, trots att det givetvis lämnas förutsättningar för fler filmer. Jag har svårt att se hur originalet kunde bli den oväntade succé som den blev, men ännu konstigare är väl att del två och tre fick vänta så många år innan de producerades. Kanske var det inte bara den bristande kvaliteten som gjorde att det inte blev fler filmer, utan att luften hann gå ur hela franchisen. Sammanfattningsvis var det ändå roligt att stifta bekantskap med ”Night of the Demons”-filmerna eftersom jag hört så mycket om dem, men det kommer knappast bli några återbesök på Hull House för undertecknad. År 2009 producerades en remake (såklart) och den står näst på tur att avhandlas.