Nej, det är inte dags för ännu en filmserie. Ej heller tar jag upp denna film på grund av att ännu ett försök att till mjölka pengar ur konceptet är på tapeten. Ansvaret för detta ligger däremot helt och hållet på Aficionadon som tipsade om Discshops vansinnesrea på "Planet of the Apes". Självklart rör det sig om originalet, Tim Burtons magplask försvann ur samlingen för flera år sen och tilläggas bör att den hamnade där av ett pinsamt misstag till att börja med. Hur som helst...

Ett gäng amerikanare är på väg genom rymden för att utforska en planet. De har offrat allt de hade på Jorden eftersom tideräkningen är en annan i rymden. Efter en våldsam kraschlandning upptäcker Taylor (Charlton Heston) att tvåtusen år passerat sedan de åkte. Expeditionens enda kvinna har dött under resans gång och eftersom de övriga två förutom Taylor också är män inser de att något nytt liv inte kommer sättas på planeten. Att där redan finns liv står snart klart för trion, men det hela är förvirrande. Än mer konstigt blir det när det visar sig att aporna tycks ha bytt plats med människorna i hierarkin...

"Planet of the Apes", i regi av Franklin J. Shaffner (även bl a "The Boys from Brazil") är inte direkt spännande. Den första halvtimmen är väldigt stämningsfull men ironiskt nog börjar filmen snubbla en aning när aporna gör entré. Maskerna är otroligt stela och jag har svårt för att inte tänka på dem som skådespelare i dräkter. Att vissa försöker efterlikna apors rörelsemönster och andra inte spräcker också illusionen. Samtidigt lyckas främst Roddy McDowall, Kim Hunter och Maurice Evans tränga igenom maskerna till stor del. Deras samspel med Heston fungerar alldeles utmärkt. Men temat och tankegångarna i filmen är dess största tillgång. "Planet of the Apes" väcker en massa tankar. Det hela må vara upp och ner men de styrande aporna är precis lika blåsta som människorna. Dessutom kretsar en stor del av problematiken kring evolutionen kontra religionen vilket är både intressant och engagerande. Hur värderar man liv och vem får värdera? Den starkaste? Ibland förvandlas filmen till ett välregisserat kammarspel och det slår mig att man faktiskt skulle kunna omarbeta manuset för teaterscenen. Just nämnda tema och problematik gör att "Planet of the Apes" är sevärd och såklart aktuell än idag (skrämmande nog). Trots detta väcks inget intresse av att se om de övriga filmerna i serierna. Kanske för att det mesta ändå verkar rymmas i denna. Fotot är inspirerat, likaså hur Schaffner använder sig av de andra berättarkomponenterna, inte minst Jerry Goldsmiths musik. Och slutscenen är såklart en riktigt ångestfylld klassiker.

Planet of the Apes (1968)

Sci-Fi 2 kommentarer


Nej, det är inte dags för ännu en filmserie. Ej heller tar jag upp denna film på grund av att ännu ett försök att till mjölka pengar ur konceptet är på tapeten. Ansvaret för detta ligger däremot helt och hållet på Aficionadon som tipsade om Discshops vansinnesrea på "Planet of the Apes". Självklart rör det sig om originalet, Tim Burtons magplask försvann ur samlingen för flera år sen och tilläggas bör att den hamnade där av ett pinsamt misstag till att börja med. Hur som helst...

Ett gäng amerikanare är på väg genom rymden för att utforska en planet. De har offrat allt de hade på Jorden eftersom tideräkningen är en annan i rymden. Efter en våldsam kraschlandning upptäcker Taylor (Charlton Heston) att tvåtusen år passerat sedan de åkte. Expeditionens enda kvinna har dött under resans gång och eftersom de övriga två förutom Taylor också är män inser de att något nytt liv inte kommer sättas på planeten. Att där redan finns liv står snart klart för trion, men det hela är förvirrande. Än mer konstigt blir det när det visar sig att aporna tycks ha bytt plats med människorna i hierarkin...

"Planet of the Apes", i regi av Franklin J. Shaffner (även bl a "The Boys from Brazil") är inte direkt spännande. Den första halvtimmen är väldigt stämningsfull men ironiskt nog börjar filmen snubbla en aning när aporna gör entré. Maskerna är otroligt stela och jag har svårt för att inte tänka på dem som skådespelare i dräkter. Att vissa försöker efterlikna apors rörelsemönster och andra inte spräcker också illusionen. Samtidigt lyckas främst Roddy McDowall, Kim Hunter och Maurice Evans tränga igenom maskerna till stor del. Deras samspel med Heston fungerar alldeles utmärkt. Men temat och tankegångarna i filmen är dess största tillgång. "Planet of the Apes" väcker en massa tankar. Det hela må vara upp och ner men de styrande aporna är precis lika blåsta som människorna. Dessutom kretsar en stor del av problematiken kring evolutionen kontra religionen vilket är både intressant och engagerande. Hur värderar man liv och vem får värdera? Den starkaste? Ibland förvandlas filmen till ett välregisserat kammarspel och det slår mig att man faktiskt skulle kunna omarbeta manuset för teaterscenen. Just nämnda tema och problematik gör att "Planet of the Apes" är sevärd och såklart aktuell än idag (skrämmande nog). Trots detta väcks inget intresse av att se om de övriga filmerna i serierna. Kanske för att det mesta ändå verkar rymmas i denna. Fotot är inspirerat, likaså hur Schaffner använder sig av de andra berättarkomponenterna, inte minst Jerry Goldsmiths musik. Och slutscenen är såklart en riktigt ångestfylld klassiker.


Ett rymdskepp stannar över Johannesburg. När inga livstecken ges tar sig militären in i skeppet och hittar svårt sjuka utomjordingar. Tjugo år senare bor nästan två miljoner utomjordingar i en kåkstad i Johannesburg. Men kritiken från människorna växer och när man bestämmer sig för att rensa ut platsen spårar allting ur fullständigt.

En bra och intressant premiss. En platt och oengagerande film. Action är inte min genre och jag ser inte många actionfilmer. Ändå är allt bekant och förutsägbart. Man vet vilka man ska heja på respektive bua åt. Man vet att alla som förtjänar det bestraffas och att fjanten har ett hjärta av guld som gör honom till hjälte trots allt. Jag är väl medveten om att regissören Neil Blomkamp inspirerats av apartheid-tiden i Sydafrika men allt detta känns bara pliktskyldigt och meningslöst när effekterna och de häftiga scenerna står i konstant fokus. Att blodet sprättar på kameralinsen är varken häftigt eller roligt första gången och heller inte när det sker för miljonte gången. Dessutom byter filmen berättarsätt och perspektiv om och om igen vilket gör att den känns lång och osammanhängande. Vi lämnas med möjligheter till en eller flera uppföljare samt några förmodade TV-spel också (där man kan använda scener direkt ur filmen). Nej, jag är besviken. "District 9" har alla förutsättningar men gör ingenting av det. 

District 9 (2009)

Sci-Fi 7 kommentarer


Ett rymdskepp stannar över Johannesburg. När inga livstecken ges tar sig militären in i skeppet och hittar svårt sjuka utomjordingar. Tjugo år senare bor nästan två miljoner utomjordingar i en kåkstad i Johannesburg. Men kritiken från människorna växer och när man bestämmer sig för att rensa ut platsen spårar allting ur fullständigt.

En bra och intressant premiss. En platt och oengagerande film. Action är inte min genre och jag ser inte många actionfilmer. Ändå är allt bekant och förutsägbart. Man vet vilka man ska heja på respektive bua åt. Man vet att alla som förtjänar det bestraffas och att fjanten har ett hjärta av guld som gör honom till hjälte trots allt. Jag är väl medveten om att regissören Neil Blomkamp inspirerats av apartheid-tiden i Sydafrika men allt detta känns bara pliktskyldigt och meningslöst när effekterna och de häftiga scenerna står i konstant fokus. Att blodet sprättar på kameralinsen är varken häftigt eller roligt första gången och heller inte när det sker för miljonte gången. Dessutom byter filmen berättarsätt och perspektiv om och om igen vilket gör att den känns lång och osammanhängande. Vi lämnas med möjligheter till en eller flera uppföljare samt några förmodade TV-spel också (där man kan använda scener direkt ur filmen). Nej, jag är besviken. "District 9" har alla förutsättningar men gör ingenting av det. 


Trots sitt heta öde i slutet av den tredje filmen återvänder Ripley till livet genom kloning. Tvåhundra år har passerat sen sist och militären är ute efter rymdvarelsen som Ripley bar inom sig. Men självklart går saker och ting snett och snart utspelar sig återigen en kamp på liv och död. Frågan är bara vilken sida Ripley står på den här gången.

Manuset är skrivet av Joss Whedon som bland annat ligger bakom "Buffy the Vampire Slayer". Och det märks. För regin står Jean-Pierre Jenuet som gjort underbara "Amelie". Och det märks också. I båda fallen är det på gott och ont. Den fjärde och sista Alien-filmen är rätt märklig. Och handlingsfattig. Återigen är Sigourney Weaver den stora behållningen. Men karaktären Ripley har genom kloningen gått från en hjältinna till en rätt tragisk varelse med delar av både människa och rymdvarelse. Jag hade velat veta mer om vad som hänt karaktären. Kan hon sägas vara Ellen Ripley överhuvudtaget eller bara en kopia? "Alien: Resurrection" innehåller fler originella karaktärer än föregångarna vilket på nåt sätt också ändrar realismen som dom tidigare filmerna ändå hade. Winona Ryder känns malplacerad. Ron Perlman och Jenuets ständiga vapendragare Dominique Pinon fungerar okej. Undervattensscenerna är det bästa i filmen. Och slutsekvensen med "The Newborn" är både skrämmande och rörande. Så visst finns det några höjdpunkter.

Nu när jag tagit mig igenom hela filmserien är det väl dags att se tillbaka. Tråkigt nog tycker jag som vanligt att det hade räckt med en film, den första. Jag funderar på om dom andra tre ska få stanna i min samling. Och det tror jag att dom ska få. För precis som dom tre första "Hellraiser"-filmerna har filmserien ett värde om dom ses i tät följd även om man som jag inte riktigt engageras av historien. Mytologin är tillräckligt intressant. Men främst skulle jag faktiskt vilja rekommendera dom för Sigourney Weavers starka tolkningar av Ellen Ripley och den välskrivna utveckling karaktären genomgår åtminstone fram till den sista filmen.

Alien: Resurrection Special Edition...

Filmserier 2 kommentarer


Trots sitt heta öde i slutet av den tredje filmen återvänder Ripley till livet genom kloning. Tvåhundra år har passerat sen sist och militären är ute efter rymdvarelsen som Ripley bar inom sig. Men självklart går saker och ting snett och snart utspelar sig återigen en kamp på liv och död. Frågan är bara vilken sida Ripley står på den här gången.

Manuset är skrivet av Joss Whedon som bland annat ligger bakom "Buffy the Vampire Slayer". Och det märks. För regin står Jean-Pierre Jenuet som gjort underbara "Amelie". Och det märks också. I båda fallen är det på gott och ont. Den fjärde och sista Alien-filmen är rätt märklig. Och handlingsfattig. Återigen är Sigourney Weaver den stora behållningen. Men karaktären Ripley har genom kloningen gått från en hjältinna till en rätt tragisk varelse med delar av både människa och rymdvarelse. Jag hade velat veta mer om vad som hänt karaktären. Kan hon sägas vara Ellen Ripley överhuvudtaget eller bara en kopia? "Alien: Resurrection" innehåller fler originella karaktärer än föregångarna vilket på nåt sätt också ändrar realismen som dom tidigare filmerna ändå hade. Winona Ryder känns malplacerad. Ron Perlman och Jenuets ständiga vapendragare Dominique Pinon fungerar okej. Undervattensscenerna är det bästa i filmen. Och slutsekvensen med "The Newborn" är både skrämmande och rörande. Så visst finns det några höjdpunkter.

Nu när jag tagit mig igenom hela filmserien är det väl dags att se tillbaka. Tråkigt nog tycker jag som vanligt att det hade räckt med en film, den första. Jag funderar på om dom andra tre ska få stanna i min samling. Och det tror jag att dom ska få. För precis som dom tre första "Hellraiser"-filmerna har filmserien ett värde om dom ses i tät följd även om man som jag inte riktigt engageras av historien. Mytologin är tillräckligt intressant. Men främst skulle jag faktiskt vilja rekommendera dom för Sigourney Weavers starka tolkningar av Ellen Ripley och den välskrivna utveckling karaktären genomgår åtminstone fram till den sista filmen.