På grund av tidsbrist på senare tid har bloggen vilat och även mitt traditionella Halloween-maraton får lida för detta. Men under tre dagar publicerar jag en text om en skräckfilm och avslutar på måndag med en riktig klassiker. Vad gäller filmen som är först ut så hade jag aldrig några planer på att se remaken av ”Poltergeist” men till sist tog nyfikenheten som så ofta över. Tyvärr...
 
Familjen Bowen flyttar in i ett hus av vad som antyds vara ekonomiska orsaker. Omgående märker sonen Griffin att något inte står helt rätt till. Yngsta barnet Madison pratar med någon i garderoben i sitt rum och huset verkar drabbat av problem kopplat till elektricitet. Föräldrarna är fullt upptagna med sin relation och sin ekonomi för att märka något, snarare tycker de att Griffin är en alldeles för nervös pojke som uppförstorar allt och hittar på. Men när tonårsdottern Kendra sitter barnvakt för sina småsyskon en kväll och huset vänder sig emot dem kan inte föräldrarna längre blunda för fenomenen. Madison försvinner spårlöst men verkar ändå finnas kvar i huset. Familjen Bowen har inget annat val än att söka hjälp hos experter på området.
 
Alltså ärligt talat, hur länge ska Hollywood kränga de här remake-skräpen? Finns det verkligen ingen ände på eländet? ”Poltergeist” är en remake som alla andra. Istället för att utveckla handlingen ytterligare från originalet har allt, som vanligt, gjorts omständligare och allt är alldeles för mycket hela tiden kryddat med meningslösa blinkningar till originalfilmen. Regissören Gil Kenan vill verkligen att vi ska känna med familjen, ändå går det inte att skapa någon relation till dem överhuvudtaget. Originalet, med manus av bland andra Steven Spielberg, byggde på en effektiv och genomtänkt dramaturgisk uppbyggnad men här vräks allt på från första stund utan uppbyggnad och utan tanke.
 
 
Istället bjuds vi på falska skrämseleffekter och ”läskiga” inslag: ett rum på vinden, clowndockan (som visserligen fanns i originalet men som här fått ett ondskefullt skratt) och så vidare. Som om dessa ytligheter inte vore nog serveras vi dessutom återigen de skrikande jävla animerade spökbarnen (bland andra animerade spöken).
 
”Poltergeist” innehåller fler pinsamheter, allt från mediumet Carrigan Burke (som verkligen inte är någon Tangina) till hur kärnfamiljens betydelse stärks till skillnad från originalfilmen som gjorde satir över densamma. Mest pinsamt blir det när Tingeling med släktingar dyker upp och när spökjägarna skickar in en drönare i den andra dimensionen. Vem fan tyckte att det var en bra idé? Lägg där till att vi inte får se en enda granne. Trots att huset blinkar och har sig och de övriga husen verkar bebodda finns det inte en jäkel som reagerar. Idiotiskt. Lika idiotiskt att man verkar lämna öppet för att dr Powell och Burke ska få dyka upp i fler filmer.
 
”Poltergeist” anno 2015 är som att se ”Lyxfällan” med övernaturliga inslag. Det enda den gör för mig är att påminna om att det är hög tid att återvända till originalet. Det var alldeles för länge sedan som jag såg den. Och som alltid: se originalet och slösa inte tid av ditt liv på det här skräpet.

Poltergeist (2015)

Remakes Kommentera
 
På grund av tidsbrist på senare tid har bloggen vilat och även mitt traditionella Halloween-maraton får lida för detta. Men under tre dagar publicerar jag en text om en skräckfilm och avslutar på måndag med en riktig klassiker. Vad gäller filmen som är först ut så hade jag aldrig några planer på att se remaken av ”Poltergeist” men till sist tog nyfikenheten som så ofta över. Tyvärr...
 
Familjen Bowen flyttar in i ett hus av vad som antyds vara ekonomiska orsaker. Omgående märker sonen Griffin att något inte står helt rätt till. Yngsta barnet Madison pratar med någon i garderoben i sitt rum och huset verkar drabbat av problem kopplat till elektricitet. Föräldrarna är fullt upptagna med sin relation och sin ekonomi för att märka något, snarare tycker de att Griffin är en alldeles för nervös pojke som uppförstorar allt och hittar på. Men när tonårsdottern Kendra sitter barnvakt för sina småsyskon en kväll och huset vänder sig emot dem kan inte föräldrarna längre blunda för fenomenen. Madison försvinner spårlöst men verkar ändå finnas kvar i huset. Familjen Bowen har inget annat val än att söka hjälp hos experter på området.
 
Alltså ärligt talat, hur länge ska Hollywood kränga de här remake-skräpen? Finns det verkligen ingen ände på eländet? ”Poltergeist” är en remake som alla andra. Istället för att utveckla handlingen ytterligare från originalet har allt, som vanligt, gjorts omständligare och allt är alldeles för mycket hela tiden kryddat med meningslösa blinkningar till originalfilmen. Regissören Gil Kenan vill verkligen att vi ska känna med familjen, ändå går det inte att skapa någon relation till dem överhuvudtaget. Originalet, med manus av bland andra Steven Spielberg, byggde på en effektiv och genomtänkt dramaturgisk uppbyggnad men här vräks allt på från första stund utan uppbyggnad och utan tanke.
 
 
Istället bjuds vi på falska skrämseleffekter och ”läskiga” inslag: ett rum på vinden, clowndockan (som visserligen fanns i originalet men som här fått ett ondskefullt skratt) och så vidare. Som om dessa ytligheter inte vore nog serveras vi dessutom återigen de skrikande jävla animerade spökbarnen (bland andra animerade spöken).
 
”Poltergeist” innehåller fler pinsamheter, allt från mediumet Carrigan Burke (som verkligen inte är någon Tangina) till hur kärnfamiljens betydelse stärks till skillnad från originalfilmen som gjorde satir över densamma. Mest pinsamt blir det när Tingeling med släktingar dyker upp och när spökjägarna skickar in en drönare i den andra dimensionen. Vem fan tyckte att det var en bra idé? Lägg där till att vi inte får se en enda granne. Trots att huset blinkar och har sig och de övriga husen verkar bebodda finns det inte en jäkel som reagerar. Idiotiskt. Lika idiotiskt att man verkar lämna öppet för att dr Powell och Burke ska få dyka upp i fler filmer.
 
”Poltergeist” anno 2015 är som att se ”Lyxfällan” med övernaturliga inslag. Det enda den gör för mig är att påminna om att det är hög tid att återvända till originalet. Det var alldeles för länge sedan som jag såg den. Och som alltid: se originalet och slösa inte tid av ditt liv på det här skräpet.
 
I den lilla staden Harmony är kolgruvan allt. En olycka inträffar där ett antal gruvarbetare omkommer medan en skadas. Först skylls det hela på unge Tom som ska ha slarvat med säkerheten men närmare undersökningar visar att den skadade, Harry Warden, mördat de andra innan explosionen inträffade. Ett år senare kommer Harry tillbaka till gruvan för att döda fler, närmare bestämt ett gäng ungdomar som festar i gruvan (!). Tom, hans flickvän Sarah och deras ”vän” Axel undkommer. Ytterligare tio år passerar och lagom till tioårsjubileumet av Harrys sista massaker återvänder Tom till stan. Axel är sheriff och gift med Sarah som han behandlar illa. Snart börjar morden igen. Är Harry Warden verkligen död?
 
Åh herregud. Vet inte vad jag ska skriva. Vill inte ödsla tid på att skriva om den här skiten. Jag får helt enkelt skylla mig själv med tanke på att jag liksom i fallet med remaken av ”Prom Night” ju hört oändligt mycket negativt om ”My Bloody Valentine 3D”. För regin står Patrick Lussier som arbetat inom mängder med skräckfilm men uppenbarligen inte lärt sig någonting alls. Det är kul att se Tom Atkins från ”The Fog” och ”Halloween III – Season of the Witch” men om han innebär någon behållning så är det isåfall filmens enda. Lussier försöker provocera med effekter, mord och blod men det blir bara skrattretande utstuderat och inte skrattretande som i underhållande. Tvärtom.
 
”My Bloody Valentine 3D” följer 80-talsskräckmodellen och enbart i negativ mening. Jensen Ackles ser uttråkad ut. Kerr Smith spelar över så det står härliga till. Jaime King (från ”Silent Night”) som Sarah är ännu ett av skräckfilmhistoriens absolut främsta, mest sexistiskt framställda och urblåsta våp. Ljuden hon har för sig är dessutom i klass med Scout Taylor-Compton i Rob Zombies vedervärdiga remakes av ”Halloween” och ”Halloween II” (intressant nog refererade jag till dessa filmer även i min text om ”Silent Night” men då handlade det om Malcolm McDowell).
 
 
Nej, alltså ”My Bloody Valentine 3D” är sanslöst amatörmässig. Fotot har viss potential att skapa obehag men musiken massakrerar alla scener och ljussättningen är horribel. Jag skäms när skådespelarna springer omkring med ficklampor i fullt upplysta skogar och ödehus. Men filmen väcker faktiskt tankar kring hur höga krav en egentligen får ha på skräckfilm. Jag gillar uppenbarligen genren tillräckligt mycket för att fokusera min blogg på den numera, men ändå tycker jag de flesta filmerna i genren är dåliga. Trots det är ”My Bloody Valentine 3D” den hittills första och enda film som får mig att känna att jag inte vill se mer skräck. Så dålig är den. I slutänden antar jag att det handlar om hur inspirerade filmmakarna varit även om resultatet är skit. I fallet med ”My Bloody Valentine 3D” finns ingen inspiration och ingen kreativ vision. Och det är kanske där gränsen går. Då förtjänar den heller inget överseende. Sanslöst uselt. Se hellre originalfilmen.

My Bloody Valentine 3D (2009)

Remakes En kommentar
 
I den lilla staden Harmony är kolgruvan allt. En olycka inträffar där ett antal gruvarbetare omkommer medan en skadas. Först skylls det hela på unge Tom som ska ha slarvat med säkerheten men närmare undersökningar visar att den skadade, Harry Warden, mördat de andra innan explosionen inträffade. Ett år senare kommer Harry tillbaka till gruvan för att döda fler, närmare bestämt ett gäng ungdomar som festar i gruvan (!). Tom, hans flickvän Sarah och deras ”vän” Axel undkommer. Ytterligare tio år passerar och lagom till tioårsjubileumet av Harrys sista massaker återvänder Tom till stan. Axel är sheriff och gift med Sarah som han behandlar illa. Snart börjar morden igen. Är Harry Warden verkligen död?
 
Åh herregud. Vet inte vad jag ska skriva. Vill inte ödsla tid på att skriva om den här skiten. Jag får helt enkelt skylla mig själv med tanke på att jag liksom i fallet med remaken av ”Prom Night” ju hört oändligt mycket negativt om ”My Bloody Valentine 3D”. För regin står Patrick Lussier som arbetat inom mängder med skräckfilm men uppenbarligen inte lärt sig någonting alls. Det är kul att se Tom Atkins från ”The Fog” och ”Halloween III – Season of the Witch” men om han innebär någon behållning så är det isåfall filmens enda. Lussier försöker provocera med effekter, mord och blod men det blir bara skrattretande utstuderat och inte skrattretande som i underhållande. Tvärtom.
 
”My Bloody Valentine 3D” följer 80-talsskräckmodellen och enbart i negativ mening. Jensen Ackles ser uttråkad ut. Kerr Smith spelar över så det står härliga till. Jaime King (från ”Silent Night”) som Sarah är ännu ett av skräckfilmhistoriens absolut främsta, mest sexistiskt framställda och urblåsta våp. Ljuden hon har för sig är dessutom i klass med Scout Taylor-Compton i Rob Zombies vedervärdiga remakes av ”Halloween” och ”Halloween II” (intressant nog refererade jag till dessa filmer även i min text om ”Silent Night” men då handlade det om Malcolm McDowell).
 
 
Nej, alltså ”My Bloody Valentine 3D” är sanslöst amatörmässig. Fotot har viss potential att skapa obehag men musiken massakrerar alla scener och ljussättningen är horribel. Jag skäms när skådespelarna springer omkring med ficklampor i fullt upplysta skogar och ödehus. Men filmen väcker faktiskt tankar kring hur höga krav en egentligen får ha på skräckfilm. Jag gillar uppenbarligen genren tillräckligt mycket för att fokusera min blogg på den numera, men ändå tycker jag de flesta filmerna i genren är dåliga. Trots det är ”My Bloody Valentine 3D” den hittills första och enda film som får mig att känna att jag inte vill se mer skräck. Så dålig är den. I slutänden antar jag att det handlar om hur inspirerade filmmakarna varit även om resultatet är skit. I fallet med ”My Bloody Valentine 3D” finns ingen inspiration och ingen kreativ vision. Och det är kanske där gränsen går. Då förtjänar den heller inget överseende. Sanslöst uselt. Se hellre originalfilmen.
 
Julen är kommen till en liten avlägsen stad. Den kommer tyvärr inte bli sig lik i år. En galning utklädd till tomte dyker nämligen upp lite här och var för att ta invånarna av daga på diverse brutala vis. Polisen Aubrey tvingas lägga sin sorg åt sidan och försöka nysta upp vem mördaren är och varför han dödar till synes utan mönster.
 
Jag skulle egentligen kunna återanvända det mesta jag skrev om ”Santa's Slay” även om ”Silent Night” är betydligt värre i alla avseenden. Tydligen är den menad som en remake på kultklassikern ”Silent Night, Deadly Night” och förvisso är det länge sedan jag såg den filmen men det känns ändå som om likheterna är få. Den sistnämnda originalfilmen överraskade mig positivt men tyvärr kan jag alltså inte säga samma sak om ”Silent Night”. Steven C Miller har regisserat, om en nu kan kan kalla detta för regi med tanke på hur amatörmässig den här filmen är i alla avseenden. Ännu en gång serveras vi ett manus som dialogmässigt för tankarna till George Lucas ”Star Wars”-prequels även om Lucas är betydligt diskretare i jämförelse. Någon direkt handling existerar inte utan precis som ”Santa's Slay” är inte detta verk något annat än ännu en testosteronstinn och sexistisk smörja med omogen ”humor”.
 
Malcolm McDowell spelar stadens sheriff och jag kan konstatera att mina problem med karln inte enbart kan härledas till Rob Zombies ”Halloween” och ”Halloween II”-slakter. Även om McDowell inte är någon lysande skådespelare överträffas han faktiskt på den fronten av Jaime King som polisen Aubrey. Inte blir skådespeleriet mer övertygande av att hon tvingas springa omkring vinterklädd när det helt uppenbart är sommar ute hur mycket regissören än försöker överdosera på de kallare tonerna. Fotot överlag är riktigt dåligt och musiken enerverande. Många av mordscenerna är riktigt vidriga och inte på ett skrämmande sätt. Nej, nej och åter nej är min sammanfattning.

Silent Night (2012)

Remakes Kommentera
 
Julen är kommen till en liten avlägsen stad. Den kommer tyvärr inte bli sig lik i år. En galning utklädd till tomte dyker nämligen upp lite här och var för att ta invånarna av daga på diverse brutala vis. Polisen Aubrey tvingas lägga sin sorg åt sidan och försöka nysta upp vem mördaren är och varför han dödar till synes utan mönster.
 
Jag skulle egentligen kunna återanvända det mesta jag skrev om ”Santa's Slay” även om ”Silent Night” är betydligt värre i alla avseenden. Tydligen är den menad som en remake på kultklassikern ”Silent Night, Deadly Night” och förvisso är det länge sedan jag såg den filmen men det känns ändå som om likheterna är få. Den sistnämnda originalfilmen överraskade mig positivt men tyvärr kan jag alltså inte säga samma sak om ”Silent Night”. Steven C Miller har regisserat, om en nu kan kan kalla detta för regi med tanke på hur amatörmässig den här filmen är i alla avseenden. Ännu en gång serveras vi ett manus som dialogmässigt för tankarna till George Lucas ”Star Wars”-prequels även om Lucas är betydligt diskretare i jämförelse. Någon direkt handling existerar inte utan precis som ”Santa's Slay” är inte detta verk något annat än ännu en testosteronstinn och sexistisk smörja med omogen ”humor”.
 
Malcolm McDowell spelar stadens sheriff och jag kan konstatera att mina problem med karln inte enbart kan härledas till Rob Zombies ”Halloween” och ”Halloween II”-slakter. Även om McDowell inte är någon lysande skådespelare överträffas han faktiskt på den fronten av Jaime King som polisen Aubrey. Inte blir skådespeleriet mer övertygande av att hon tvingas springa omkring vinterklädd när det helt uppenbart är sommar ute hur mycket regissören än försöker överdosera på de kallare tonerna. Fotot överlag är riktigt dåligt och musiken enerverande. Många av mordscenerna är riktigt vidriga och inte på ett skrämmande sätt. Nej, nej och åter nej är min sammanfattning.