Mardrömmen börjar när Jay och hennes pojkvän Hugh har sex. Genom kärleksakten för han över en skrämmande förbannelse på Jay. Den kommer förfölja henne i olika skepnader tills hon lyckas föra över den till någon annan genom att ligga med personen i fråga. Men om detta väsen får tag i henne kommer det döda henne och om det istället får tag i det nya offret kommer det gå tillbaka till den som senast var drabbad. Jays liv förvandlas till en kamp som går ut på att hela tiden hålla sig undan sin mordiska förföljare. Problemet är bara att den förr eller senare alltid hittar henne.  
 
Jag hade hört mycket gott om "It Follows" med manus och regi av David Robert Mitchell. Med tanke på att det knappt finns några nyare skräckfilmsalster som levererar hade jag inga förväntningar. Därför var det riktigt härligt att bli positivt överraskad. Efter en anonym och ganska pliktskyldig prolog fastnar jag fullständigt i den värld Mitchell skapar när filmen rullar igång på allvar. Stilen och stämningen är som i en typisk indiefilm men med ett hotfullt obehag i botten. Fascinerande! En del scener, främst under filmens första halva, har dessutom en väldigt dokumentär känsla över sig. Miljöerna är tveklöst inspirerade av det Haddonfield som John Carpenter målar upp i "Halloween" (även fotot sneglar mot nämnda film på sina ställen). Tidsperioden som filmen utspelar sig under är svårdefinierad. Den är både retro och modern utan att det stör. Musiken av Disasterpeace är så rätt som den kan bli. Den bidrar till stämningen och spänningen och en del stycken för även dem tankarna till "Halloween".
 
 
Skådespelarna då? Deras nedtonade karaktärer och lika nedtonade gestaltningar av dessa fungerar utmärkt. Istället för de typiska, urblåsta skräckfilmsstereotyperna blir de faktiskt karaktärer med djup även om vi får veta lite för lite om en del av dem. Maika Monroe som i rollen som Jay bär en hel del av "It Follows" på sina axlar gör en särskilt genuin insats och bidrar med mycket trovärdighet till den märkliga historien. Vad gäller den biten köper jag helt och hållet de regler Mitchell slår fast ska gälla i filmen, men samtidigt kan jag inte låta bli att notera att "It Follows" blir som en "Ringu" fast om könssjukdomar. Om Jay hade drabbats av förbannelsen för att hon blev av med sin oskuld tror jag David Robert Mitchell själv hade fastnat i de klyschor han blinkar åt i "It Follows" men när hon avslöjar att Hugh inte var hennes första partner klarar sig filmen galant undan den fällan.
 
Ifall det inte framgått av texten ovan så föll jag alltså riktigt rejält för "It Follows". Överlag är den otroligt genomarbetad i fråga om karaktärer, skådespelare, manus, foto, scenografi, musiken och så vidare. Det är underbart att se en skräckfilm som inte bygger på jump-scares utan på ett obehag och en skräck som på något vis ligger under ytan. "It Follows" är genomgående obehaglig med en del riktigt skrämmande sekvenser. Dessutom är den intressant med alla sina antydningar och tvetydigheter. Tillsammans med "Rec" är den antagligen en av mina absoluta favoriter ur skräckgenren så långt in på 2000-talet. Tack vare "The Babadook" och "It Follows" har jag plötsligt fått förnyat hopp för skräckfilmens framtid! Se den!

It Follows (2014)

Skräckfilm 6 kommentarer
 
Mardrömmen börjar när Jay och hennes pojkvän Hugh har sex. Genom kärleksakten för han över en skrämmande förbannelse på Jay. Den kommer förfölja henne i olika skepnader tills hon lyckas föra över den till någon annan genom att ligga med personen i fråga. Men om detta väsen får tag i henne kommer det döda henne och om det istället får tag i det nya offret kommer det gå tillbaka till den som senast var drabbad. Jays liv förvandlas till en kamp som går ut på att hela tiden hålla sig undan sin mordiska förföljare. Problemet är bara att den förr eller senare alltid hittar henne.  
 
Jag hade hört mycket gott om "It Follows" med manus och regi av David Robert Mitchell. Med tanke på att det knappt finns några nyare skräckfilmsalster som levererar hade jag inga förväntningar. Därför var det riktigt härligt att bli positivt överraskad. Efter en anonym och ganska pliktskyldig prolog fastnar jag fullständigt i den värld Mitchell skapar när filmen rullar igång på allvar. Stilen och stämningen är som i en typisk indiefilm men med ett hotfullt obehag i botten. Fascinerande! En del scener, främst under filmens första halva, har dessutom en väldigt dokumentär känsla över sig. Miljöerna är tveklöst inspirerade av det Haddonfield som John Carpenter målar upp i "Halloween" (även fotot sneglar mot nämnda film på sina ställen). Tidsperioden som filmen utspelar sig under är svårdefinierad. Den är både retro och modern utan att det stör. Musiken av Disasterpeace är så rätt som den kan bli. Den bidrar till stämningen och spänningen och en del stycken för även dem tankarna till "Halloween".
 
 
Skådespelarna då? Deras nedtonade karaktärer och lika nedtonade gestaltningar av dessa fungerar utmärkt. Istället för de typiska, urblåsta skräckfilmsstereotyperna blir de faktiskt karaktärer med djup även om vi får veta lite för lite om en del av dem. Maika Monroe som i rollen som Jay bär en hel del av "It Follows" på sina axlar gör en särskilt genuin insats och bidrar med mycket trovärdighet till den märkliga historien. Vad gäller den biten köper jag helt och hållet de regler Mitchell slår fast ska gälla i filmen, men samtidigt kan jag inte låta bli att notera att "It Follows" blir som en "Ringu" fast om könssjukdomar. Om Jay hade drabbats av förbannelsen för att hon blev av med sin oskuld tror jag David Robert Mitchell själv hade fastnat i de klyschor han blinkar åt i "It Follows" men när hon avslöjar att Hugh inte var hennes första partner klarar sig filmen galant undan den fällan.
 
Ifall det inte framgått av texten ovan så föll jag alltså riktigt rejält för "It Follows". Överlag är den otroligt genomarbetad i fråga om karaktärer, skådespelare, manus, foto, scenografi, musiken och så vidare. Det är underbart att se en skräckfilm som inte bygger på jump-scares utan på ett obehag och en skräck som på något vis ligger under ytan. "It Follows" är genomgående obehaglig med en del riktigt skrämmande sekvenser. Dessutom är den intressant med alla sina antydningar och tvetydigheter. Tillsammans med "Rec" är den antagligen en av mina absoluta favoriter ur skräckgenren så långt in på 2000-talet. Tack vare "The Babadook" och "It Follows" har jag plötsligt fått förnyat hopp för skräckfilmens framtid! Se den!
 
Carrie White har det tufft överallt. I skolan förföljs hon av mobbare med elaka Chris i spetsen. Hemma måste hon försöka hålla sig på god fot med sin oberäkneliga och psykiskt instabila tillika religiöst fanatiska mamma. Efter ett särskilt känslokallt mobbningstillfälle vaknar samvetet hos den populära eleven Sue. Hon övertalar sin pojkvän att bjuda med Carrie till skolbalen. Vad ingen av dem vet är att Chris planerar att utsätta Carrie för sin mest djävulska plan hittills under balen eller att Carrie börjat lära sig använda sina telekinetiska krafter. 
 
Brian De Palmas filmatisering av Stephen Kings roman är en av mina favoritfilmer, men i ärlighetens namn ska jag tillägga att det är upp emot femton år sedan jag senast såg den. Som jag minns den hade den ett eget uttryck där foto, klippning och musik var både genomarbetade och i fint samspel. Dessutom var den välcastad och med en gnutta humor här och var. Men det är som sagt länge sedan jag såg den och filmminnet kan som bekant bedra en. Därför är det kanske inte rättvist att jämföra Kimberly Peirces version med den gamla. Faktum kvarstår dock att när ”Carrie” anno 2013 är slut vet jag inte riktigt vad det är jag sett. Den nya versionen känns märkligt castad, märkligt agerad, märkligt regisserad och har en del märkliga scenerier varav en del är upprepningar rakt av från De Palmas film. Filmen lyckas vara nedtonad och alldeles för mycket på en och samma gång, som om Peirce inte riktigt vetat hur hon ska få till det, eller snarare som om hon inte varit helt inspirerad.
 
 
Chloë Grace Moretz som spelar titelrollen var bara femton år när filmen spelades in och det märks nog tyvärr. Kroppsspråket är överdrivet och utstuderat och känns inte naturligt, inte minst i attacken på skolbalen där gesterna blir så koreograferade att jag undrar vad regissören egentligen tänkte. Carrie blir som en superhjälte och när hon börjar flyga fram brast jag ut i skratt. Julianne Moore är stadig, men det känns som om hon inte agerar mer än nödvändigt. Då föredrar jag Piper Lauries extrema gestaltning i DePalmas film. Det finns en del frågetecken i fråga om manuset också, inte minst att det blir tydligt att karaktärerna bara använder mobiltelefoner ibland och aldrig när det är riktigt nödvändigt. Istället för att ringa som vem som helst väl skulle gjort idag tvingas Sue åka iväg till skolbalen.
 
Nej, alltså, ”Carrie” bevisar återigen meningslösheten och hur onödiga alla dessa remakes är. Konstaterandet är lika meningslöst det eftersom Hollywood inte verkar kunna producera annat än gammal skåpmat numera. Kimberly Peirce regisserade för övrigt en gammal favorit för undertecknad: ”Boys Don't Cry”. Det är minst lika länge sedan jag såg den som det var sen jag såg De Palmas version av ”Carrie”. Har varit sugen på att se om ”Boys Don't Cry” länge och denna nyversion av ”Carrie” ändrar inte på det, men bidrar med en viss bävan...

Carrie (2013)

Skräckfilm 2 kommentarer
 
Carrie White har det tufft överallt. I skolan förföljs hon av mobbare med elaka Chris i spetsen. Hemma måste hon försöka hålla sig på god fot med sin oberäkneliga och psykiskt instabila tillika religiöst fanatiska mamma. Efter ett särskilt känslokallt mobbningstillfälle vaknar samvetet hos den populära eleven Sue. Hon övertalar sin pojkvän att bjuda med Carrie till skolbalen. Vad ingen av dem vet är att Chris planerar att utsätta Carrie för sin mest djävulska plan hittills under balen eller att Carrie börjat lära sig använda sina telekinetiska krafter. 
 
Brian De Palmas filmatisering av Stephen Kings roman är en av mina favoritfilmer, men i ärlighetens namn ska jag tillägga att det är upp emot femton år sedan jag senast såg den. Som jag minns den hade den ett eget uttryck där foto, klippning och musik var både genomarbetade och i fint samspel. Dessutom var den välcastad och med en gnutta humor här och var. Men det är som sagt länge sedan jag såg den och filmminnet kan som bekant bedra en. Därför är det kanske inte rättvist att jämföra Kimberly Peirces version med den gamla. Faktum kvarstår dock att när ”Carrie” anno 2013 är slut vet jag inte riktigt vad det är jag sett. Den nya versionen känns märkligt castad, märkligt agerad, märkligt regisserad och har en del märkliga scenerier varav en del är upprepningar rakt av från De Palmas film. Filmen lyckas vara nedtonad och alldeles för mycket på en och samma gång, som om Peirce inte riktigt vetat hur hon ska få till det, eller snarare som om hon inte varit helt inspirerad.
 
 
Chloë Grace Moretz som spelar titelrollen var bara femton år när filmen spelades in och det märks nog tyvärr. Kroppsspråket är överdrivet och utstuderat och känns inte naturligt, inte minst i attacken på skolbalen där gesterna blir så koreograferade att jag undrar vad regissören egentligen tänkte. Carrie blir som en superhjälte och när hon börjar flyga fram brast jag ut i skratt. Julianne Moore är stadig, men det känns som om hon inte agerar mer än nödvändigt. Då föredrar jag Piper Lauries extrema gestaltning i DePalmas film. Det finns en del frågetecken i fråga om manuset också, inte minst att det blir tydligt att karaktärerna bara använder mobiltelefoner ibland och aldrig när det är riktigt nödvändigt. Istället för att ringa som vem som helst väl skulle gjort idag tvingas Sue åka iväg till skolbalen.
 
Nej, alltså, ”Carrie” bevisar återigen meningslösheten och hur onödiga alla dessa remakes är. Konstaterandet är lika meningslöst det eftersom Hollywood inte verkar kunna producera annat än gammal skåpmat numera. Kimberly Peirce regisserade för övrigt en gammal favorit för undertecknad: ”Boys Don't Cry”. Det är minst lika länge sedan jag såg den som det var sen jag såg De Palmas version av ”Carrie”. Har varit sugen på att se om ”Boys Don't Cry” länge och denna nyversion av ”Carrie” ändrar inte på det, men bidrar med en viss bävan...
 
Jessica har haft psykiska problem och vårdats för dessa under ett halvår. Nu är hon äntligen tillbaka i den riktiga världen igen, även om hon snart på nytt ska ifrågasätta vad som är verkligt och inte. Tillsammans med sin make och en av deras gemensamma vänner beger de sig till ett hus på landsbygden som paret köpt för att börja om. Där möter de Emily som helt enkelt flyttat in i det övergivna huset. Hon är så trevlig att hon får stanna.
 
Medan Jessica kämpar mot sina egna destruktiva tankar för att hindra dem från att få grepp om henne igen pekar fler och fler tecken på att huset är hemsökt. Historien förtäljer att en tidigare familjs dotter drunknade i den närbelägna sjön på 1880-talet men att hon inte dog utan hemsöker platsen och ön som en vampyr. Jessica kan inte låta bli att undra om det var den odöda som försökte få grepp om henne under en simtur eller om hon helt enkelt håller på att bli galen igen...
 
 
Jag hade hört mycket om John D. Hancocks ”Let's Scare Jessica to Death” innan jag äntligen kom mig för att se den och den gjorde mig inte besviken. Tvärtom. Tempot är rätt långsamt men Hancocks sätt att använda musiken, ljud, tystnad och fotot gjorde både att filmen får en alldeles egen stämning samtidigt som jag drogs in i den. Jessicas tankeröst som åskådaren får ta del av då och då hade kunnat bli helt fel, men här blir den istället en del av helheten. Filmen innehåller en hel del obehagliga scener och när jag mot slutet börjar känna mig ganska trygg i det obehagliga börjar Hancock att med minimala medel ta ut svängarna. Resultatet blir en en hel del riktigt skrämmande sekvenser. Huruvida allt utspelar sig i Jessicas förvirrade hjärna eller inte får vi aldrig svar på, vilket enbart är positivt. Filmen slutar precis där den ska.
 
Jag rekommenderar verkligen ”Let's Scare Jessica to Death”. Själv ser jag fram emot att få se om den någon gång i en riktigt snyggt restaurerad BluRay-utgåva istället för på YouTube.

Let's Scare Jessica to Death (1971)

Skräckfilm 2 kommentarer
 
Jessica har haft psykiska problem och vårdats för dessa under ett halvår. Nu är hon äntligen tillbaka i den riktiga världen igen, även om hon snart på nytt ska ifrågasätta vad som är verkligt och inte. Tillsammans med sin make och en av deras gemensamma vänner beger de sig till ett hus på landsbygden som paret köpt för att börja om. Där möter de Emily som helt enkelt flyttat in i det övergivna huset. Hon är så trevlig att hon får stanna.
 
Medan Jessica kämpar mot sina egna destruktiva tankar för att hindra dem från att få grepp om henne igen pekar fler och fler tecken på att huset är hemsökt. Historien förtäljer att en tidigare familjs dotter drunknade i den närbelägna sjön på 1880-talet men att hon inte dog utan hemsöker platsen och ön som en vampyr. Jessica kan inte låta bli att undra om det var den odöda som försökte få grepp om henne under en simtur eller om hon helt enkelt håller på att bli galen igen...
 
 
Jag hade hört mycket om John D. Hancocks ”Let's Scare Jessica to Death” innan jag äntligen kom mig för att se den och den gjorde mig inte besviken. Tvärtom. Tempot är rätt långsamt men Hancocks sätt att använda musiken, ljud, tystnad och fotot gjorde både att filmen får en alldeles egen stämning samtidigt som jag drogs in i den. Jessicas tankeröst som åskådaren får ta del av då och då hade kunnat bli helt fel, men här blir den istället en del av helheten. Filmen innehåller en hel del obehagliga scener och när jag mot slutet börjar känna mig ganska trygg i det obehagliga börjar Hancock att med minimala medel ta ut svängarna. Resultatet blir en en hel del riktigt skrämmande sekvenser. Huruvida allt utspelar sig i Jessicas förvirrade hjärna eller inte får vi aldrig svar på, vilket enbart är positivt. Filmen slutar precis där den ska.
 
Jag rekommenderar verkligen ”Let's Scare Jessica to Death”. Själv ser jag fram emot att få se om den någon gång i en riktigt snyggt restaurerad BluRay-utgåva istället för på YouTube.