Vi avslutar såklart detta tema med Lars von Triers bidrag till musikalgenren: "Dancer in the Dark", en film som väl är känd både för sina kvaliteter och Björks nyckfulla beteende under inspelningen. Det är ingen överdrift att påstå att den här filmen skiljer sig markant från övriga musikaler jag tagit upp under månaden. "Dancer in the Dark" är förvisso en vacker, men otroligt mörk historia.

På grund av en medfödd sjukdom håller Selma på att förlora synen. Hon lever ett knapert liv tillsammans med sin son Gene och Selma dubbelarbetar för att få tillvaron att gå ihop, men också för att i hemlighet spara pengar till en ögonoperation för sonen då hon vet att han fötts med samma synfel. För att komma ifrån den tunga tillvaron fantiserar Selma om att hon deltar i musikalnummer. Tillsammans med arbetskamraten och vännen Kathy repeterar hon också "Sound of Music" där hon förväntas spela Maria, något som såklart försvåras av hennes tillstånd. Selma och Gene hyr en husvagn hos polismannen Bill och hans hustru. En kväll anförtror sig Bill till Selma och hon får veta att pengaarvet som paret varit så stolta över är spenderat och att Bill döljer den ekonomiska situationen för sin fru. I ett desperat försök att komma på fötter för stunden stjäl Bill de pengar Selma sparat ihop och när hon försöker få tillbaka dem för att kunna betala läkaren får det hela ett tragiskt slut...



"Dancer in the Dark" är både en typisk och otypisk von Trier-film. Jag gillar den riktigt mycket. Björk må ha varit problematisk att jobba med men hon gör en enorm insats i rollen som Selma. Det finns en hysteriskt rolig sekvens i DVD-dokumentären som utspelar sig efter att Björk lämnar inspelningen och stuckit till okänd svensk ort (filmen spelades in i Trollhättan). von Trier funderar på en ersättare som skulle kunna bära en mask och försöka komplettera materialet på något vis för att inte behöva förlora filmen ifall Björk inte kommer tillbaka. Maskören och von Trier pratar om vilket ansiktsuttryck masken ska ha och om den ska lé eller inte. Extra roligt blir det när von Trier påpekar hur absurd diskussionen är och föreslår maskören att denne ska fråga Björk om hon vill att avbildningen av hennes ansikte ska lé eller inte. Nu kom ju som bekant Björk tillbaka och inspelningen kunde avslutas. I övriga stabila roller ser vi främst Catherine Deneuve som själv skrev till Lars von Trier och frågade om han nångång kunde tänkas ha en roll för henne i någon film. Även David Morse och Peter Stormare gör genuina insatser som Bill och Selmas beundrare Jeff.

Musikalnumren är rätt avancerade, filmade ur flera olika vinklar med obemannade kameror. Varje gång Selma fantiserar igång ett stycke ändrar filmen färgton och stil. Riktigt snyggt! Jag är inget fan av Björks musik men soundtracket till "Dancer in the Dark" är precis rätt, inte minst den kraftfulla overtyren som inleder filmen. Det finns som redan nämnts i resumén en del referenser till kända filmmusikaler som "Sound of Music". Även Joel Grey dyker upp i en gästroll och får ett eget sång- och dansnummer. Alla musikalinslag är snyggt koreograferade och fantasifulla, men "Dancer in the Dark" är verkligen ingen feel good-film. Tvärtom. Vackert, men otroligt smärtsamt. Slutscenen är nästan för mycket på ett positivt sätt. Starkt! Och därmed har jag väl redan avslöjat att jag gillar filmen riktigt mycket och att jag rekommenderar den. Särskilt om du inte gillar musikaler i vanliga fall!

Och med detta avslutar vi musikalmånaden här i bloggen. Privat stannar jag dock kvar i musikalvärlden en vecka till, men det är en annan historia. Och som jag påpekade i förra inlägget är det nog inte helt otroligt att det kommer en musikalmånad del två någon gång framöver.

Musikalmånad: Dancer in the Dark (2000)

Temainlägg 2 kommentarer


Vi avslutar såklart detta tema med Lars von Triers bidrag till musikalgenren: "Dancer in the Dark", en film som väl är känd både för sina kvaliteter och Björks nyckfulla beteende under inspelningen. Det är ingen överdrift att påstå att den här filmen skiljer sig markant från övriga musikaler jag tagit upp under månaden. "Dancer in the Dark" är förvisso en vacker, men otroligt mörk historia.

På grund av en medfödd sjukdom håller Selma på att förlora synen. Hon lever ett knapert liv tillsammans med sin son Gene och Selma dubbelarbetar för att få tillvaron att gå ihop, men också för att i hemlighet spara pengar till en ögonoperation för sonen då hon vet att han fötts med samma synfel. För att komma ifrån den tunga tillvaron fantiserar Selma om att hon deltar i musikalnummer. Tillsammans med arbetskamraten och vännen Kathy repeterar hon också "Sound of Music" där hon förväntas spela Maria, något som såklart försvåras av hennes tillstånd. Selma och Gene hyr en husvagn hos polismannen Bill och hans hustru. En kväll anförtror sig Bill till Selma och hon får veta att pengaarvet som paret varit så stolta över är spenderat och att Bill döljer den ekonomiska situationen för sin fru. I ett desperat försök att komma på fötter för stunden stjäl Bill de pengar Selma sparat ihop och när hon försöker få tillbaka dem för att kunna betala läkaren får det hela ett tragiskt slut...



"Dancer in the Dark" är både en typisk och otypisk von Trier-film. Jag gillar den riktigt mycket. Björk må ha varit problematisk att jobba med men hon gör en enorm insats i rollen som Selma. Det finns en hysteriskt rolig sekvens i DVD-dokumentären som utspelar sig efter att Björk lämnar inspelningen och stuckit till okänd svensk ort (filmen spelades in i Trollhättan). von Trier funderar på en ersättare som skulle kunna bära en mask och försöka komplettera materialet på något vis för att inte behöva förlora filmen ifall Björk inte kommer tillbaka. Maskören och von Trier pratar om vilket ansiktsuttryck masken ska ha och om den ska lé eller inte. Extra roligt blir det när von Trier påpekar hur absurd diskussionen är och föreslår maskören att denne ska fråga Björk om hon vill att avbildningen av hennes ansikte ska lé eller inte. Nu kom ju som bekant Björk tillbaka och inspelningen kunde avslutas. I övriga stabila roller ser vi främst Catherine Deneuve som själv skrev till Lars von Trier och frågade om han nångång kunde tänkas ha en roll för henne i någon film. Även David Morse och Peter Stormare gör genuina insatser som Bill och Selmas beundrare Jeff.

Musikalnumren är rätt avancerade, filmade ur flera olika vinklar med obemannade kameror. Varje gång Selma fantiserar igång ett stycke ändrar filmen färgton och stil. Riktigt snyggt! Jag är inget fan av Björks musik men soundtracket till "Dancer in the Dark" är precis rätt, inte minst den kraftfulla overtyren som inleder filmen. Det finns som redan nämnts i resumén en del referenser till kända filmmusikaler som "Sound of Music". Även Joel Grey dyker upp i en gästroll och får ett eget sång- och dansnummer. Alla musikalinslag är snyggt koreograferade och fantasifulla, men "Dancer in the Dark" är verkligen ingen feel good-film. Tvärtom. Vackert, men otroligt smärtsamt. Slutscenen är nästan för mycket på ett positivt sätt. Starkt! Och därmed har jag väl redan avslöjat att jag gillar filmen riktigt mycket och att jag rekommenderar den. Särskilt om du inte gillar musikaler i vanliga fall!

Och med detta avslutar vi musikalmånaden här i bloggen. Privat stannar jag dock kvar i musikalvärlden en vecka till, men det är en annan historia. Och som jag påpekade i förra inlägget är det nog inte helt otroligt att det kommer en musikalmånad del två någon gång framöver.


På grund av en minst sagt hektisk vecka kommer de två sista inläggen i musikaltemat idag. Egentligen hade jag tänkt komplettera med fler filmer (de flesta jag tagit upp var jag förutseende nog att se och skriva om alldeles i början av mars), men tiden har helt enkelt inte räckt till så det får nog bli en musikalmånad del två framöver. Och igår hade vi premiär. Som blev en sanslös succé. Så hårt som alla slitit och sliter är det minst sagt välförtjänt. Medan jag sitter här vid tangentbordet som stolt regissör och njuter av det arbete som mina unga stjärnor gör är det dags att reflektera kring en film som handlar om just ungdomar som drömmer om att bli stjärna och slå sig fram inom konsten och kulturen. Jag syftar givetvis till Alan Parkers "Fame".  

I New York söker en mängd ungdomar till High School for Performing Arts och vi får följa några av dem på deras resa mot att etablera sig inom en profession och vägen mot att uppfylla drömmen om berömmelse och erkännande. Eleverna följer ett hårt schema inom dans, teater och musik. Det är en utbildning kantad av prestationskrav, personlig utveckling och besvikelse. Samtidigt ska alla förhålla sig till vardagen och relationer till familjer eller varandra. 

 

Jag har sett "Fame" ett par gånger och frågar mig efter senaste omtitten om det är en film som man måste vara på rätt humör för om man ska kunna ta den till sig. Den är smart utförd och genomarbetad, inte minst genom klippningen och Parkers subtila regi som antyder istället för att säga saker rakt ut i dialogen. Och den känns tidlös när det gäller vissa aspekter (och uråldrig i vissa fall, exempelvis Brunos futuristiska musikidéer som känns väldigt 1980...), men "Fame" är ändå inte helt enkel att ta till sig och jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det beror på. Musikalnumren vävs in rätt snyggt i berättelsen även om inte alla direkt för handlingen framåt, exempelvis "Hot Lunch". Själva titelmelodin "Fame" blev ju såklart en superhit men det finns en hel del andra bra låtar också i filmen. Skådespeleriet är helt okej. Det är ingen som riktigt sticker ut och jag gillar det. För trots att filmen handlar om individens berömmelse blir gruppen därmed viktig.

En lustig grej är att definitionen av karaktären Doris utveckling sker i samband med en referens till en annan filmmusikal, nämligen "The Rocky Horror Picture Show" då "Fame" använder sig av de kultiga visningarna av förstnämnda film där publiken interagerar med filmen. När det gäller "Fame" undrar jag lite i slutet över vad filmen egentligen berättar och om den verkligen lämnar kvar något hos åskådaren. Kanske är det just det som är grejen. Vi får en inblick i en grupp ungdomars liv i lösryckta sekvenser under några år. Drömmar blandas med vardag. "Fame" fick en remake för ett par år sen och även om jag inte sett den har jag på känn att originalet trots min kluvenhet är den film man ska se. Jag kommer se om den nångång i framtiden. Parker har fått till något under ytan som jag vill försöka förstå mer av.

Musikalmånad: Fame (1980)

Temainlägg 2 kommentarer


På grund av en minst sagt hektisk vecka kommer de två sista inläggen i musikaltemat idag. Egentligen hade jag tänkt komplettera med fler filmer (de flesta jag tagit upp var jag förutseende nog att se och skriva om alldeles i början av mars), men tiden har helt enkelt inte räckt till så det får nog bli en musikalmånad del två framöver. Och igår hade vi premiär. Som blev en sanslös succé. Så hårt som alla slitit och sliter är det minst sagt välförtjänt. Medan jag sitter här vid tangentbordet som stolt regissör och njuter av det arbete som mina unga stjärnor gör är det dags att reflektera kring en film som handlar om just ungdomar som drömmer om att bli stjärna och slå sig fram inom konsten och kulturen. Jag syftar givetvis till Alan Parkers "Fame".  

I New York söker en mängd ungdomar till High School for Performing Arts och vi får följa några av dem på deras resa mot att etablera sig inom en profession och vägen mot att uppfylla drömmen om berömmelse och erkännande. Eleverna följer ett hårt schema inom dans, teater och musik. Det är en utbildning kantad av prestationskrav, personlig utveckling och besvikelse. Samtidigt ska alla förhålla sig till vardagen och relationer till familjer eller varandra. 

 

Jag har sett "Fame" ett par gånger och frågar mig efter senaste omtitten om det är en film som man måste vara på rätt humör för om man ska kunna ta den till sig. Den är smart utförd och genomarbetad, inte minst genom klippningen och Parkers subtila regi som antyder istället för att säga saker rakt ut i dialogen. Och den känns tidlös när det gäller vissa aspekter (och uråldrig i vissa fall, exempelvis Brunos futuristiska musikidéer som känns väldigt 1980...), men "Fame" är ändå inte helt enkel att ta till sig och jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det beror på. Musikalnumren vävs in rätt snyggt i berättelsen även om inte alla direkt för handlingen framåt, exempelvis "Hot Lunch". Själva titelmelodin "Fame" blev ju såklart en superhit men det finns en hel del andra bra låtar också i filmen. Skådespeleriet är helt okej. Det är ingen som riktigt sticker ut och jag gillar det. För trots att filmen handlar om individens berömmelse blir gruppen därmed viktig.

En lustig grej är att definitionen av karaktären Doris utveckling sker i samband med en referens till en annan filmmusikal, nämligen "The Rocky Horror Picture Show" då "Fame" använder sig av de kultiga visningarna av förstnämnda film där publiken interagerar med filmen. När det gäller "Fame" undrar jag lite i slutet över vad filmen egentligen berättar och om den verkligen lämnar kvar något hos åskådaren. Kanske är det just det som är grejen. Vi får en inblick i en grupp ungdomars liv i lösryckta sekvenser under några år. Drömmar blandas med vardag. "Fame" fick en remake för ett par år sen och även om jag inte sett den har jag på känn att originalet trots min kluvenhet är den film man ska se. Jag kommer se om den nångång i framtiden. Parker har fått till något under ytan som jag vill försöka förstå mer av.


Ja, då är vi framme vid filmen vars ursprungliga scenversion är orsaken till detta månadstema här på BlueRoseCase. Påpekas bör att det finns flera stora skillnader mellan versionen för scen och den klassiska filmvarianten, både handlingsmässigt och vem som gör/sjunger vad. Lika svårhanterlig rent berättarmässigt skulle jag dock vilja påstå att båda versionerna är...

Handlingen kan ni redan. Sommaren är över och på Rydell samlas eleverna för ännu en hösttermin. Den här gången ska dock allt bli annorlunda. För nu börjar australiensiska Sandy på skolan. Hon mötte kärleken under sommaren som var, kärleken i skepnad av Danny Zuko. Detta borgar för en hel del problem då Danny tillhör det tuffa killgänget medan mesiga Sandy börjar hänga med det till ytan lika tuffa tjejgänget Pink Ladies. Trots att Danny inför kompisarna försöker låtsas som om han träffade Sandy för en enda sak, kan han inte förneka de starka känslor som uppstod mellan paret. Känslor som kommer påverka strukturerna på skolan...

Randal Kleiser, regissören bakom "The Blue Lagoon", satt i registolen för "Grease". Filmen gjorde såklart både John Travolta och Olivia Newton-John oförglömliga i filmhistorien, likaså många av de låtar som framförs i filmen. Jag ska direkt erkänna att jag aldrig fattat grejen med "Grease". På samma gång som den är en drift med stereotyper fastställer den samtidigt dessa. Det finns ingen egentlig karaktärsutveckling mer än att vissa ej namngivna personer byter kläd- och hårstil. Och allra mest stör jag mig på att skådespelarna är för gamla. Visst är de äldre även i exempelvis "West Side Story", men här blir det mest dåligt då de ska gestalta klassiska ungdomsproblem. Åldern på ensemblen, med vissa undantag, ökar inte direkt mitt låga engagemang. Jag stör mig också på att sjuttiotalet präglar produktionen så mycket, inte minst genom det animerade introt, trots att man anstränger sig på andra plan för att återskapa femtiotalet.



Jag gillar flera av låtarna och koreografin. Även fotot är på sina håll uppfinningsrikt, men precis som scenversionen märks det att filmen är väldigt svårberättad. Kleiser tycks gripa efter alla detaljer, allt som har potential till att hjälpa till att knyta ihop berättelsen och filmen. För egentligen är det ju musikalnumren som är det som är framträdande i "Grease". Ärligt talat, hur många minns kärlekshistorien mellan Danny och Sandy för att det var en sådan fantastisk kärlekshistoria? Någon direkt kemi har inte John Travolta och Olivia Newton-John sinsemellan. För mig är den största behållningen att se en uppenbart malplacerad Lorenzo Lamas i dansnumren och scenerna. Han är riktigt rolig i vissa sekvenser och det är nog inte helt igenom på grund av hur han gestaltar karaktären...

När det gäller "Grease" föredrar jag låtarna framför filmen. Hur musikalnumren integreras med övriga berättelsen är också lite ojämnt utfört. En del börjar, nästan smygs in, riktigt snyggt medan andra verkligen annonserar om att det nu ska sjungas, exempelvis i det hattiga introt till "Hopelessly Devoted to You". Nja, "Grease" är en svårberättad berättelse och en lite märklig film. Kanske ska man bara vara på rätt humör när man ser den. Kanske är jag i nuläget alltför påverkad av och partisk när det gäller mina elevers prestationer inför den stundande premiären. De lyckas nämligen utan påverkan från mig ge "Grease" en extra ingrediens som det slår mig att filmen saknar, trots den tydligen så idylliska inspelningen: okonstlad glädje och uppfinningsrikedom.   

Musikalmånad: Grease (1978)

Temainlägg 3 kommentarer


Ja, då är vi framme vid filmen vars ursprungliga scenversion är orsaken till detta månadstema här på BlueRoseCase. Påpekas bör att det finns flera stora skillnader mellan versionen för scen och den klassiska filmvarianten, både handlingsmässigt och vem som gör/sjunger vad. Lika svårhanterlig rent berättarmässigt skulle jag dock vilja påstå att båda versionerna är...

Handlingen kan ni redan. Sommaren är över och på Rydell samlas eleverna för ännu en hösttermin. Den här gången ska dock allt bli annorlunda. För nu börjar australiensiska Sandy på skolan. Hon mötte kärleken under sommaren som var, kärleken i skepnad av Danny Zuko. Detta borgar för en hel del problem då Danny tillhör det tuffa killgänget medan mesiga Sandy börjar hänga med det till ytan lika tuffa tjejgänget Pink Ladies. Trots att Danny inför kompisarna försöker låtsas som om han träffade Sandy för en enda sak, kan han inte förneka de starka känslor som uppstod mellan paret. Känslor som kommer påverka strukturerna på skolan...

Randal Kleiser, regissören bakom "The Blue Lagoon", satt i registolen för "Grease". Filmen gjorde såklart både John Travolta och Olivia Newton-John oförglömliga i filmhistorien, likaså många av de låtar som framförs i filmen. Jag ska direkt erkänna att jag aldrig fattat grejen med "Grease". På samma gång som den är en drift med stereotyper fastställer den samtidigt dessa. Det finns ingen egentlig karaktärsutveckling mer än att vissa ej namngivna personer byter kläd- och hårstil. Och allra mest stör jag mig på att skådespelarna är för gamla. Visst är de äldre även i exempelvis "West Side Story", men här blir det mest dåligt då de ska gestalta klassiska ungdomsproblem. Åldern på ensemblen, med vissa undantag, ökar inte direkt mitt låga engagemang. Jag stör mig också på att sjuttiotalet präglar produktionen så mycket, inte minst genom det animerade introt, trots att man anstränger sig på andra plan för att återskapa femtiotalet.



Jag gillar flera av låtarna och koreografin. Även fotot är på sina håll uppfinningsrikt, men precis som scenversionen märks det att filmen är väldigt svårberättad. Kleiser tycks gripa efter alla detaljer, allt som har potential till att hjälpa till att knyta ihop berättelsen och filmen. För egentligen är det ju musikalnumren som är det som är framträdande i "Grease". Ärligt talat, hur många minns kärlekshistorien mellan Danny och Sandy för att det var en sådan fantastisk kärlekshistoria? Någon direkt kemi har inte John Travolta och Olivia Newton-John sinsemellan. För mig är den största behållningen att se en uppenbart malplacerad Lorenzo Lamas i dansnumren och scenerna. Han är riktigt rolig i vissa sekvenser och det är nog inte helt igenom på grund av hur han gestaltar karaktären...

När det gäller "Grease" föredrar jag låtarna framför filmen. Hur musikalnumren integreras med övriga berättelsen är också lite ojämnt utfört. En del börjar, nästan smygs in, riktigt snyggt medan andra verkligen annonserar om att det nu ska sjungas, exempelvis i det hattiga introt till "Hopelessly Devoted to You". Nja, "Grease" är en svårberättad berättelse och en lite märklig film. Kanske ska man bara vara på rätt humör när man ser den. Kanske är jag i nuläget alltför påverkad av och partisk när det gäller mina elevers prestationer inför den stundande premiären. De lyckas nämligen utan påverkan från mig ge "Grease" en extra ingrediens som det slår mig att filmen saknar, trots den tydligen så idylliska inspelningen: okonstlad glädje och uppfinningsrikedom.