Jag avrundar Halloween-specialen med en film som så smått blivit en kultklassiker (och givetvis fått en remake på senare år). Första gången jag hörde talas om den var då den omnämndes i Wes Cravens ”Scream” och det var nog främst titeln som gjorde att mitt intresse väcktes. I veckan fick jag äntligen chans att se den och det på BluRay.
 
Året är 1946. I staden Texarkana på gränsen mellan delstaterna Texas och Arkansas går livet sin gilla gång året efter andra världskrigets slut. Men under en period på senvåren kommer allt förändras när två ungdomar attackeras i sin bil vid ett av stadens många kärleksnästen i skogen. De tilltänkta offren överlever men kan inte identifiera den som attackerade dem eftersom han bar en mask över ansiktet. Det visar sig snart att det är en hänsynslös seriemördare, som får smeknamnet ”The Phantom”, som är i farten när fler offer faller på de mest brutala sätt. En erfaren Texas Ranger kallas in för att hjälpa den lokala polisen med att lösa fallet men det är lättare sagt än gjort. Under tiden vågar inte befolkningen lämna sina hem efter solnedgången och när ett par attackeras hemma går ingen längre säker någonstans.
 
 
”The Town That Dreaded Sundown” i regi av Charles B. Pierce är baserad på verkliga händelser i Texarkana och filmen blir genom sin berättarröst nästintill dokumentär även om namnen på de inblandade ändrats. Genom välgjord scenografi, kostym, rekvisita, musik och väl valda miljöer lyckas dessutom Pierce skapa en yta som gör att ”The Town That Dreaded Sundown” faktiskt känns äldre än vad den egentligen är (vilket alltså är något positivt). Regissören själv spelar en polisman som utgör en comic relief och även om han därmed många gånger är nära gränsen till det allt för fjantiga lyckas han hålla sig på rätt sida om den. Jag tycker till och med att den nästan omotiverade humorn gör resten av filmen ännu mer skrämmande.
 
Den inledande sekvensen går från att berättarrösten sätter premissen för staden och historien till att bli intensivt obehaglig när det första paret attackeras. Mördarens utseende med säcken över huvudet lånades ju senare av Jason i ”Friday the 13th Part II”, men jag misstänker att ”The Phantom”:s tunga andning även inspirerat Michael Myers i John Carpenters ”Halloween”. Eftersom den verkliga gärningsmannen aldrig hittades förblir även filmens mördare anonym, vilket givetvis inte gör honom mindre obehaglig. Fotot, redigeringen och det ibland uppspeedade tempot gör också att filmen gradvis blir allt mer skrämmande och dessutom rejält spännande mot slutet.
 
 
Sammanfattningsvis konstaterar jag att ”The Town That Dreaded Sundown” var väl värd väntan. Det är helt klart en film jag kommer se om i framtiden. Skådespeleriet från Andrew Prine och Ben Johnson (som spelade den sympatiske konduktören i ”Terror Train”) är överlag gediget. Bilden är liksom många andra sjuttiotalsfilmer rejält grynig i BluRay-formatet, men inte så det stör, tvärtom. Ljudet är riktigt fint. Det sparsamma extramaterialet bjuder bland annat på en trailer för remaken och hur mycket jag än är emot nyinspelningar gör den faktiskt mig lite nyfiken på filmen. Om jag kommer mig för att se det lär det dyka upp en texten om den här på BlueRoseCase framöver. Men originalet ”The Town That Dreaded Sundown” rekommenderar jag verkligen!

The Town That Dreaded Sundown (1976)

Skräckfilm 4 kommentarer
 
Jag avrundar Halloween-specialen med en film som så smått blivit en kultklassiker (och givetvis fått en remake på senare år). Första gången jag hörde talas om den var då den omnämndes i Wes Cravens ”Scream” och det var nog främst titeln som gjorde att mitt intresse väcktes. I veckan fick jag äntligen chans att se den och det på BluRay.
 
Året är 1946. I staden Texarkana på gränsen mellan delstaterna Texas och Arkansas går livet sin gilla gång året efter andra världskrigets slut. Men under en period på senvåren kommer allt förändras när två ungdomar attackeras i sin bil vid ett av stadens många kärleksnästen i skogen. De tilltänkta offren överlever men kan inte identifiera den som attackerade dem eftersom han bar en mask över ansiktet. Det visar sig snart att det är en hänsynslös seriemördare, som får smeknamnet ”The Phantom”, som är i farten när fler offer faller på de mest brutala sätt. En erfaren Texas Ranger kallas in för att hjälpa den lokala polisen med att lösa fallet men det är lättare sagt än gjort. Under tiden vågar inte befolkningen lämna sina hem efter solnedgången och när ett par attackeras hemma går ingen längre säker någonstans.
 
 
”The Town That Dreaded Sundown” i regi av Charles B. Pierce är baserad på verkliga händelser i Texarkana och filmen blir genom sin berättarröst nästintill dokumentär även om namnen på de inblandade ändrats. Genom välgjord scenografi, kostym, rekvisita, musik och väl valda miljöer lyckas dessutom Pierce skapa en yta som gör att ”The Town That Dreaded Sundown” faktiskt känns äldre än vad den egentligen är (vilket alltså är något positivt). Regissören själv spelar en polisman som utgör en comic relief och även om han därmed många gånger är nära gränsen till det allt för fjantiga lyckas han hålla sig på rätt sida om den. Jag tycker till och med att den nästan omotiverade humorn gör resten av filmen ännu mer skrämmande.
 
Den inledande sekvensen går från att berättarrösten sätter premissen för staden och historien till att bli intensivt obehaglig när det första paret attackeras. Mördarens utseende med säcken över huvudet lånades ju senare av Jason i ”Friday the 13th Part II”, men jag misstänker att ”The Phantom”:s tunga andning även inspirerat Michael Myers i John Carpenters ”Halloween”. Eftersom den verkliga gärningsmannen aldrig hittades förblir även filmens mördare anonym, vilket givetvis inte gör honom mindre obehaglig. Fotot, redigeringen och det ibland uppspeedade tempot gör också att filmen gradvis blir allt mer skrämmande och dessutom rejält spännande mot slutet.
 
 
Sammanfattningsvis konstaterar jag att ”The Town That Dreaded Sundown” var väl värd väntan. Det är helt klart en film jag kommer se om i framtiden. Skådespeleriet från Andrew Prine och Ben Johnson (som spelade den sympatiske konduktören i ”Terror Train”) är överlag gediget. Bilden är liksom många andra sjuttiotalsfilmer rejält grynig i BluRay-formatet, men inte så det stör, tvärtom. Ljudet är riktigt fint. Det sparsamma extramaterialet bjuder bland annat på en trailer för remaken och hur mycket jag än är emot nyinspelningar gör den faktiskt mig lite nyfiken på filmen. Om jag kommer mig för att se det lär det dyka upp en texten om den här på BlueRoseCase framöver. Men originalet ”The Town That Dreaded Sundown” rekommenderar jag verkligen!
 
Det intrigeras på ett plantage någonstans i den sydamerikanska (?) / afrikanska (?) djungeln. I centrum står vackra Dina som alla män är förälskade i, särskilt förmannen Barney. När Dinas man tillika ägaren av plantagen halvt mördas och halvt förolyckas av Barney och en orm dröjer det inte länge förrän Dina och Barney är gifta och nya ägare till markerna. Men infödingskvinnan Al-Long blev vittne till vad som hände och hon uttalar en förbannelse över Barney som får honom att se sig som en gorilla.
 
Åh herregud. Jag begriper inte hur denna korta, långtråkiga lilla pärla gått mig förbi. Curt Siodmak, som bland annat var inblandad i de sämre av Universals alla Frankenstein-uppföljare, har skrivit och regisserat och har man sett nämnda Universal-filmer känns stilen igen. ”Bride of the Gorilla” börjar underbart underhållande med en prolog om naturen som något hemskt varpå Barney, spelad av Raymond Burr talar om för Dina (Barbara Payton) vad kvinnor vill vilket hon verkar instämma i. Det fortsätter i samma spår med härligt politiska korrekta uttalanden som att ”vita inte ska bo i djungeln”. Precis som i Siodmaks Frankenstein-manus är det omöjligt att veta om det är karaktärerna eller författaren som talar. Annars består ”Bride of the Gorilla” mest av såpaintriger och känns många gånger som ett avsnitt av ”Days of Our Lives” (gorillaförbannelsen inkluderad).
 
Burrs gestaltning av Barney ger 1950-talets ”buse” ett ansikte. Men roligast blir det när Lon Chaney Jr gör entré som den teatrala polischefen Taro, alltid redo med en pinsam monolog/betraktelse över livet i djungeln. Egentligen kan jag inte rekommendera ”Bride of the Gorilla”. Den är som sagt långtråkig under sina 65 minuter. Samtidigt är det omöjligt att INTE rekommendera den. Den måste nog upplevas.

Bride of the Gorilla (1951)

Skräckfilm Kommentera
 
Det intrigeras på ett plantage någonstans i den sydamerikanska (?) / afrikanska (?) djungeln. I centrum står vackra Dina som alla män är förälskade i, särskilt förmannen Barney. När Dinas man tillika ägaren av plantagen halvt mördas och halvt förolyckas av Barney och en orm dröjer det inte länge förrän Dina och Barney är gifta och nya ägare till markerna. Men infödingskvinnan Al-Long blev vittne till vad som hände och hon uttalar en förbannelse över Barney som får honom att se sig som en gorilla.
 
Åh herregud. Jag begriper inte hur denna korta, långtråkiga lilla pärla gått mig förbi. Curt Siodmak, som bland annat var inblandad i de sämre av Universals alla Frankenstein-uppföljare, har skrivit och regisserat och har man sett nämnda Universal-filmer känns stilen igen. ”Bride of the Gorilla” börjar underbart underhållande med en prolog om naturen som något hemskt varpå Barney, spelad av Raymond Burr talar om för Dina (Barbara Payton) vad kvinnor vill vilket hon verkar instämma i. Det fortsätter i samma spår med härligt politiska korrekta uttalanden som att ”vita inte ska bo i djungeln”. Precis som i Siodmaks Frankenstein-manus är det omöjligt att veta om det är karaktärerna eller författaren som talar. Annars består ”Bride of the Gorilla” mest av såpaintriger och känns många gånger som ett avsnitt av ”Days of Our Lives” (gorillaförbannelsen inkluderad).
 
Burrs gestaltning av Barney ger 1950-talets ”buse” ett ansikte. Men roligast blir det när Lon Chaney Jr gör entré som den teatrala polischefen Taro, alltid redo med en pinsam monolog/betraktelse över livet i djungeln. Egentligen kan jag inte rekommendera ”Bride of the Gorilla”. Den är som sagt långtråkig under sina 65 minuter. Samtidigt är det omöjligt att INTE rekommendera den. Den måste nog upplevas.
 
I somras släpptes äntligen Nicolas Roegs klassiska thriller/skräckfilm "Don't Look Now" på BluRay. Det är omkring tio år sedan jag såg den och vid den här omtitten kunde jag snabbt konstatera att jag inte mindes särskilt mycket av handlingen - vilket inte var någon nackdel. Jag bävade en del inför att se om den med tanke på att jag blev väldigt förtjust i den första gången. Det oförglömliga slutet mindes jag så klart. Det är svårt att glömma den enda filmscen som gjorde mig helt kall.
 
En tragedi inträffar i familjen Baxter. Dottern Christine drunknar i dammen utanför familjens hus. Pappa Johns föraning om den kommande olyckan hindrar den inte från att inträffa.En tid senare befinner sig John och hustrun Laura i Venedig dit Johns arbete tagit dem. Han restaurerar gamla kyrkor. På en restaurang träffar Laura två brittiska systrar. Den ena systern är blind men ser ändå mer än de flesta människor. Hon är nämligen synsk och hon har sett att Christine har det bra, men också att hon försöker få kontakt med föräldrarna genom John som förnekar sitt eget synska anlag. Laura fascineras av systrarna och fortsätter träffa dem. Snart kommer de med en varning: paret Baxter måste lämna Venedig för att undvika en annalkande katastrof. Det hela blir alltmer surrealistiskt. Under tiden härjar en seriemördare i staden. 
 
 
"Don't Look Now" ser förhållandevis riktigt fin ut på BluRay. Många sjuttiotalsfilmer har ett något råaktigt, grynigt i sitt foto som inte alltid kommer till sin rätt i formatet. Om detsamma gäller "Don't Look Now" vet jag inte, men i så fall syns det inte (kanske både på gott och ont). Bilden är riktigt klar och skarp. Ljudet däremot skär rejält i högtalarna, men jag misstänker att det är ett konstnärligt val av regissören Nicolas Roeg. Julie Christie och Donald Sutherland är genuina i sina roller och ger en nödvändig trovärdighet i alla märkligheter. Hilary Mason som den synske systern Heather är fenomenal i rollen. Fotot, miljöerna och musiken av Pino Donaggio samverkar också fint. Roeg får till en speciell stämning som är både obehaglig och fascinerande. 
 
Mina minnesbilder av filmen var som sagt få och inte helt överensstämmande med vad som faktiskt utspelar sig. Vid denna omtitt påverkade inte "Don't Look Now" mig lika starkt som första gången, men egentligen är det inte ett negativt omdöme. Filmen drog även denna gång med sig i sin suggestiva värld. Slutet sänkte inte heller min kroppstemperatur denna gång, men då visste jag å andra sidan vad som komma skulle. Obehagligt är det i vilket fall. Jag kommer definitivt se om "Don't Look Now" fler gånger och om du inte har sett den tycker jag att du ska göra det!

Don't Look Now (1973)

Kultfilm Kommentera
 
I somras släpptes äntligen Nicolas Roegs klassiska thriller/skräckfilm "Don't Look Now" på BluRay. Det är omkring tio år sedan jag såg den och vid den här omtitten kunde jag snabbt konstatera att jag inte mindes särskilt mycket av handlingen - vilket inte var någon nackdel. Jag bävade en del inför att se om den med tanke på att jag blev väldigt förtjust i den första gången. Det oförglömliga slutet mindes jag så klart. Det är svårt att glömma den enda filmscen som gjorde mig helt kall.
 
En tragedi inträffar i familjen Baxter. Dottern Christine drunknar i dammen utanför familjens hus. Pappa Johns föraning om den kommande olyckan hindrar den inte från att inträffa.En tid senare befinner sig John och hustrun Laura i Venedig dit Johns arbete tagit dem. Han restaurerar gamla kyrkor. På en restaurang träffar Laura två brittiska systrar. Den ena systern är blind men ser ändå mer än de flesta människor. Hon är nämligen synsk och hon har sett att Christine har det bra, men också att hon försöker få kontakt med föräldrarna genom John som förnekar sitt eget synska anlag. Laura fascineras av systrarna och fortsätter träffa dem. Snart kommer de med en varning: paret Baxter måste lämna Venedig för att undvika en annalkande katastrof. Det hela blir alltmer surrealistiskt. Under tiden härjar en seriemördare i staden. 
 
 
"Don't Look Now" ser förhållandevis riktigt fin ut på BluRay. Många sjuttiotalsfilmer har ett något råaktigt, grynigt i sitt foto som inte alltid kommer till sin rätt i formatet. Om detsamma gäller "Don't Look Now" vet jag inte, men i så fall syns det inte (kanske både på gott och ont). Bilden är riktigt klar och skarp. Ljudet däremot skär rejält i högtalarna, men jag misstänker att det är ett konstnärligt val av regissören Nicolas Roeg. Julie Christie och Donald Sutherland är genuina i sina roller och ger en nödvändig trovärdighet i alla märkligheter. Hilary Mason som den synske systern Heather är fenomenal i rollen. Fotot, miljöerna och musiken av Pino Donaggio samverkar också fint. Roeg får till en speciell stämning som är både obehaglig och fascinerande. 
 
Mina minnesbilder av filmen var som sagt få och inte helt överensstämmande med vad som faktiskt utspelar sig. Vid denna omtitt påverkade inte "Don't Look Now" mig lika starkt som första gången, men egentligen är det inte ett negativt omdöme. Filmen drog även denna gång med sig i sin suggestiva värld. Slutet sänkte inte heller min kroppstemperatur denna gång, men då visste jag å andra sidan vad som komma skulle. Obehagligt är det i vilket fall. Jag kommer definitivt se om "Don't Look Now" fler gånger och om du inte har sett den tycker jag att du ska göra det!