Stackars Scott har det inte lätt. Han är inte bra på basket och hans drömmars flicka Pamela kunde inte vara mer ointresserad hur mycket han än försöker ragga på henne. Dessutom genomgår Scott någon sorts förändring med hårväxt, morranden och röda ögon som kommer och går. Det visar sig att Scott, liksom sin pappa, är en varulv men att han kan kontrollera förbannelsen. Istället för den annalkande katastrof Scott förväntar sig blir varulven omåttligt populär på skolan och ger honom ett förnyat självförtroende.
 
Rod Daniel heter regissören bakom "Teen Wolf" och istället för en charmig 80-talskomedi har han fått till en riktigt ointressant och oengagerande film. Den följer samma mall som alla andra "fyndiga" ungdomsfilmer från Hollywood från 80-talet och framåt men "Teen Wolf" är så instöpt i nämnda mall att den helt saknar driv eller toppar och dalar. Den puttrar på och Daniel tycks inte bry sig nämnvärt huruvida åskådaren orkar hänga med i de förutsägbara vändningarna eller inte. Dessutom innehåller den precis som andra filmer från detta årtioende en hel del av de fascinerande "komiska" och udda inslag och situationer som, ifall de var roliga när filmen kom, är helt obegripliga idag. Michael J Fox och övriga ensemblen ska föreställa tonåringar men samtliga ser mer medelålders ut än vad som brukligt är i genren. 
 
 
Jag hade hoppats att "Teen Wolf" skulle vara en underhållande bagatell med mycket 80-talscharm och kanske till och med lite stämning men tyvärr infriades inte de förväntningarna överhuvudtaget. Hela spektaklet känns oengagerat och oinspirerat. Tydligen blev filmen tillräckligt framgångsrik för en uppföljare men den hoppar jag med gott samvete över...

Teen Wolf (1985)

Komedi 2 kommentarer
 
Stackars Scott har det inte lätt. Han är inte bra på basket och hans drömmars flicka Pamela kunde inte vara mer ointresserad hur mycket han än försöker ragga på henne. Dessutom genomgår Scott någon sorts förändring med hårväxt, morranden och röda ögon som kommer och går. Det visar sig att Scott, liksom sin pappa, är en varulv men att han kan kontrollera förbannelsen. Istället för den annalkande katastrof Scott förväntar sig blir varulven omåttligt populär på skolan och ger honom ett förnyat självförtroende.
 
Rod Daniel heter regissören bakom "Teen Wolf" och istället för en charmig 80-talskomedi har han fått till en riktigt ointressant och oengagerande film. Den följer samma mall som alla andra "fyndiga" ungdomsfilmer från Hollywood från 80-talet och framåt men "Teen Wolf" är så instöpt i nämnda mall att den helt saknar driv eller toppar och dalar. Den puttrar på och Daniel tycks inte bry sig nämnvärt huruvida åskådaren orkar hänga med i de förutsägbara vändningarna eller inte. Dessutom innehåller den precis som andra filmer från detta årtioende en hel del av de fascinerande "komiska" och udda inslag och situationer som, ifall de var roliga när filmen kom, är helt obegripliga idag. Michael J Fox och övriga ensemblen ska föreställa tonåringar men samtliga ser mer medelålders ut än vad som brukligt är i genren. 
 
 
Jag hade hoppats att "Teen Wolf" skulle vara en underhållande bagatell med mycket 80-talscharm och kanske till och med lite stämning men tyvärr infriades inte de förväntningarna överhuvudtaget. Hela spektaklet känns oengagerat och oinspirerat. Tydligen blev filmen tillräckligt framgångsrik för en uppföljare men den hoppar jag med gott samvete över...
 
Ett år har gått sedan händelserna i den andra filmen. Lägret har bytt namn och kallas nu Camp New Horizons. Det drivs av två oseriösa äkta makar som föser samman ungdomar från samhällets högre och lägre klasser för att... ja, inte göra ett skit. Och lika bra är väl det med tanke på att Angela stulit en av de förväntade deltagarnas identitet. Det dröjer inte länge innan hon inser att både ungdomarnas och ledarnas syndiga leverne kräver bestraffning i form av ond bråd död.
 
Postern ovan säger allt om filmen. Del tre filmades alltså samtidigt som del två och Pamela Springsteen återvänder därmed naturligtvis som Angela. Hon är lite buttrare än förut och jag tror inte det helt och hållet är en del av Angelas missnöje över hur Camp New Horizons artar sig. Annars är del tre lika handlingsfattig som ”Sleepaway Camp II – Unhappy Campers”, kanske till och med ännu mer. Det är i alla avseenden en upprepning av föregående film, men intressant nog än mer amatörmässig. Michael A Simpson står för regin även denna gång, om en nu kan kalla det han sysslat med för regi. Han försöker spela på rasism och stereotyper för att göra filmen rolig, men resultatet blir såklart allt annat än lustigt. Jag vet att det finns fans som tycker ”Sleepaway Camp III” är oerhört rolig och underhållande men hur hjärnlöst tidsfördriv det än må vara får det väl ändå finnas en gräns för när det bara blir skräp?
 
 
Till skillnad från de två första filmerna känns ”Sleepaway Camp III – Teenage Wasteland” oändligt lång. Speltiden är kort men filmen fortsätter i all oändlighet. Tydligen fanns det planer på en fjärde film och några minuter av denna filmades innan den slopades eftersom filmbolaget gick i konkurs. Det filmade materialet dök upp som extramaterial i en DVD-utgåva och klipptes sedan ihop med sekvenser från de tre andra filmerna för att kunna krängas som en hel film. Efter att ha läst omdömen om "Sleepaway Camp IV - The Survivor" som skvallrar om att den i princip enbart består av scener ur de tre föregångarna har jag valt att hoppa över den. Däremot kom faktiskt ytterligare en officiell film och den skriver jag om härnäst. Vad gäller del tre kan den gott och väl hoppas över.

Sleepaway Camp III - Teenage Wasteland (1989)

Filmserier Kommentera
 
Ett år har gått sedan händelserna i den andra filmen. Lägret har bytt namn och kallas nu Camp New Horizons. Det drivs av två oseriösa äkta makar som föser samman ungdomar från samhällets högre och lägre klasser för att... ja, inte göra ett skit. Och lika bra är väl det med tanke på att Angela stulit en av de förväntade deltagarnas identitet. Det dröjer inte länge innan hon inser att både ungdomarnas och ledarnas syndiga leverne kräver bestraffning i form av ond bråd död.
 
Postern ovan säger allt om filmen. Del tre filmades alltså samtidigt som del två och Pamela Springsteen återvänder därmed naturligtvis som Angela. Hon är lite buttrare än förut och jag tror inte det helt och hållet är en del av Angelas missnöje över hur Camp New Horizons artar sig. Annars är del tre lika handlingsfattig som ”Sleepaway Camp II – Unhappy Campers”, kanske till och med ännu mer. Det är i alla avseenden en upprepning av föregående film, men intressant nog än mer amatörmässig. Michael A Simpson står för regin även denna gång, om en nu kan kalla det han sysslat med för regi. Han försöker spela på rasism och stereotyper för att göra filmen rolig, men resultatet blir såklart allt annat än lustigt. Jag vet att det finns fans som tycker ”Sleepaway Camp III” är oerhört rolig och underhållande men hur hjärnlöst tidsfördriv det än må vara får det väl ändå finnas en gräns för när det bara blir skräp?
 
 
Till skillnad från de två första filmerna känns ”Sleepaway Camp III – Teenage Wasteland” oändligt lång. Speltiden är kort men filmen fortsätter i all oändlighet. Tydligen fanns det planer på en fjärde film och några minuter av denna filmades innan den slopades eftersom filmbolaget gick i konkurs. Det filmade materialet dök upp som extramaterial i en DVD-utgåva och klipptes sedan ihop med sekvenser från de tre andra filmerna för att kunna krängas som en hel film. Efter att ha läst omdömen om "Sleepaway Camp IV - The Survivor" som skvallrar om att den i princip enbart består av scener ur de tre föregångarna har jag valt att hoppa över den. Däremot kom faktiskt ytterligare en officiell film och den skriver jag om härnäst. Vad gäller del tre kan den gott och väl hoppas över.
 
Sju år har passerat sedan de blodiga händelserna vid Camp Arawak. Lägret är igenbommat men en bit därifrån har en ny verksamhet slagit upp portarna. På Camp Rolling Hills lever historierna om Angela vidare. Hon påstås ha tillbringat flera år på sinnessjukhus, genomgått en könskorrigering till kvinna och försvunnit spårlöst. Vad ingen av de icke ont anande lägerledarna eller ungdomarna vet är att Angela är närmare än de tror. Hon har lyckats få anställning bland ledarna och verkar vara som vem som helst. Det vill säga ända tills de stackars deltagarna börjar bete sig som typiska tonåringar, vilket får den pryda och ordentliga Angela att gå i taket. Hon blir på nytt en sadistisk mördare.
 
Uppföljaren är regisserad av Michael A Simpson och filmades parallellt med del tre. Det var med andra ord mer kvantitet än kvalitet man var ute efter och det märks. ”Sleepaway Camp II” har föga kopplingar till originalfilmen om en bortser från karaktären Angela. Ska jag vara riktigt petig är inte heller hon samma karaktär som i första filmen och då syftar jag inte nödvändigtvis på att hon här gestaltas av Pamela Springsteen som är syster till en viss musiker vid namn Bruce. Upplägget och stämningen skiljer de båda filmerna åt. Medan originalet var underhållande parodisk är den första uppföljaren präglad av en känsla av... vidrighet. Jag vet inte vad det beror på riktigt, men den genomsyras av en obehagligt rå ton som inte döljs av de dåliga skämten eller fjantiga mordscenerna.
 
 
Fotot är fortfarande inget särskilt och jag kan knappt minnas om det ens fanns någon musik i filmen. Skådespelarna är okända med undantag för Walter Gotell som medverkade i flertalet James Bond-filmer. Han gör absolut ingen minnesvärd insats i ”Sleepaway Camp II” och är därmed i gott sällskap. Regissören Simpson gör blinkningar mot eller stjäl rakt av från ”A Nightmare on Elm Street”- och ”Friday the 13th”-filmserierna såväl som ”The Texas Chainsaw Massacre” men helt utan finess. Ganska snart står det klart att ”Sleepaway Camp II – Unhappy Campers” inte har någon handling överhuvudtaget. Trots det är den till och från märkligt underhållande. Om inte annat så återigen tack vare frisyrerna och kläderna. Karaktären TC ensam gör faktiskt den här lilla parentesen sevärd...

Sleepaway Camp II - Unhappy Campers (1988)

Filmserier 2 kommentarer
 
Sju år har passerat sedan de blodiga händelserna vid Camp Arawak. Lägret är igenbommat men en bit därifrån har en ny verksamhet slagit upp portarna. På Camp Rolling Hills lever historierna om Angela vidare. Hon påstås ha tillbringat flera år på sinnessjukhus, genomgått en könskorrigering till kvinna och försvunnit spårlöst. Vad ingen av de icke ont anande lägerledarna eller ungdomarna vet är att Angela är närmare än de tror. Hon har lyckats få anställning bland ledarna och verkar vara som vem som helst. Det vill säga ända tills de stackars deltagarna börjar bete sig som typiska tonåringar, vilket får den pryda och ordentliga Angela att gå i taket. Hon blir på nytt en sadistisk mördare.
 
Uppföljaren är regisserad av Michael A Simpson och filmades parallellt med del tre. Det var med andra ord mer kvantitet än kvalitet man var ute efter och det märks. ”Sleepaway Camp II” har föga kopplingar till originalfilmen om en bortser från karaktären Angela. Ska jag vara riktigt petig är inte heller hon samma karaktär som i första filmen och då syftar jag inte nödvändigtvis på att hon här gestaltas av Pamela Springsteen som är syster till en viss musiker vid namn Bruce. Upplägget och stämningen skiljer de båda filmerna åt. Medan originalet var underhållande parodisk är den första uppföljaren präglad av en känsla av... vidrighet. Jag vet inte vad det beror på riktigt, men den genomsyras av en obehagligt rå ton som inte döljs av de dåliga skämten eller fjantiga mordscenerna.
 
 
Fotot är fortfarande inget särskilt och jag kan knappt minnas om det ens fanns någon musik i filmen. Skådespelarna är okända med undantag för Walter Gotell som medverkade i flertalet James Bond-filmer. Han gör absolut ingen minnesvärd insats i ”Sleepaway Camp II” och är därmed i gott sällskap. Regissören Simpson gör blinkningar mot eller stjäl rakt av från ”A Nightmare on Elm Street”- och ”Friday the 13th”-filmserierna såväl som ”The Texas Chainsaw Massacre” men helt utan finess. Ganska snart står det klart att ”Sleepaway Camp II – Unhappy Campers” inte har någon handling överhuvudtaget. Trots det är den till och från märkligt underhållande. Om inte annat så återigen tack vare frisyrerna och kläderna. Karaktären TC ensam gör faktiskt den här lilla parentesen sevärd...