Ett ödesdigert snedsteg kan få katastrofala följder för ens liv. Det får Marion Crane erfara när hon låter sin längtan efter ett annat liv ta över. Hon stjäl helt sonika 40 000 dollar från sin chef från en fastighetsaffär som just gått igenom och lämnar stan för att åka till sin älskare, Sam Loomis. Eftersom det är fredag eftermiddag räknar Marion med att hennes brott inte ska uppdagas förrän på måndagen. Men samvetet gnager, trots att hon försöker sopa igen spåren genom att byta bil. När det ihållande regnet gör det omöjligt att köra stannar hon till på ett sorgligt litet motell vid vägkanten. Hon är enda gästen och den sympatiska ägaren, Norman Bates, tar väl hand om henne och efter ett samtal med honom om livet i största allmänhet vinner Marions samvete. Hon bestämmer sig för att återvända hem till Phoenix och ta ansvar för det hon gjort. Någon timme senare är hon död, brutalt mördad i duschen. Marions syster Lila och Loomis går ihop för att försöka hitta Marion och när de anlitar privatdetektiven Arbogast leder spåren tillbaka till Bates Motel samtidigt som mystiken tätnar. Norman döljer uppenbarligen något och den enda som kan avslöja sanningen är hans gamla, sjuka mor...
 
Jag minns första gången jag såg ”Psycho” väldigt tydligt och det egentligen av två anledningar. Den kanske största var att jag gick rätt i en av regissören Alfred Hitchcocks fällor, nämligen att Marions död kom som en stor chock. Jag kan inte ha vetat särskilt mycket om den ökända duschscenen innan eftersom jag uppenbarligen var övertygad om att Janet Leigh spelade huvudrollen. Den andra anledningen var att jag tyckte filmen puttrade på i ett alldeles för makligt tempo, vilket gjorde att upplösningen också blev en sådan skrämmande överraskning att den etsade sig fast i mitt minne. Sen dess har jag sett filmen ett par gånger till och alltid tyckt om den. Men det var egentligen först nu, när jag återbekantade mig med ”Psycho” på BluRay, som jag på riktigt insåg vilket mästerverk den är.
 
 
Till dags dato har jag sett de flesta av Alfred Hitchcocks filmer och även om jag tycker många av dem är intressanta anser jag också att han med tanke på den ojämna kvaliteten är något överskattad generellt sett. Att han gjort några odödliga mästerverk går inte att komma ifrån. Hans geniala ”Rear Window” är en av mina favoritfilmer och den har mycket gemensamt med ”Psycho”. Båda filmerna är både mästerligt berättade och mästerligt strukturerade. De har väldigt intima scener och är inte storslagna, snarare utspelar de sig på isolerade platser där omgivningen ändå har stor betydelse. Skådespeleriet i båda filmerna är dessutom oerhört bra. I ”Psycho” får som sagt Janet Leigh jobba hårt under filmens första halva och hon gör ett gediget porträtt av Marion, vars samvete spökar redan från första början med tanke på att hon antagligen har filmhistoriens sämsta pokerface. Anthony Perkins är snäppet vassare som Norman Bates. Han agerar som om den sympatiska galningen faktiskt tillbringat hela sitt liv i det isolerade huset på kullen. Även Vera Miles som Lila Crane gör en minnesvärd insats medan John Gavin som Sam Loomis är desto stelare. Samtidigt bidrar hans stelhet till att skapa en riktig jobbig atmosfär när han möter Norman.
 
 
”Psycho” har många minnesvärda scener varav duschscenen såklart är en klassiker i sig och det är nog inte helt långsökt att påstå att den seglivade skräckfilmsklyschan med duschande tjejer har sitt ursprung i denna scen. Min absoluta favoritscen utspelar sig dock på Normans kontor på motellet när han bjuder Marion på en smörgåsmiddag samtidigt som de diskuterar sina livsåskådningar. Där förvandlas filmen till ett genuint kammarspel och jag kom på mig själv med att fullständigt dras in i scenen. Genialt! Annars är så klart de sista tio minuterna minnesvärda i sig. Slutbilden med Norman är fruktansvärt obehaglig. Jag hoppade dessutom högt i soffan i scenen där privatdetektiven Arbogast möter sitt öde i Normans hus trots att jag visste det skulle komma, men anledningen var Hitchcocks oväntade användande av Bernard Herrmans effektfulla musik, ett verk som är lika klassiskt som ”Psycho” i sig och det med all rätt. Musiken bidrar enormt mycket till stämningen, fotot och scenografin likaså.
 
 
Förlagan till filmen är en roman av Robert Bloch och även om jag inte läst den förstår jag att den skiljer sig från filmen på åtminstone en viktig punkt och det är karaktären Norman Bates som i romanen inte alls är samma unga, charmiga man som i filmen. Hitchcocks variant av Norman är en viktig ingrediens i att ”Psycho” blir så engagerande, vilket han såklart var väl medveten om. Denna film är också en av John Carpenters favoriter och det märks givetvis i hans egen ”Halloween”. Dels lånar han namnet Sam Loomis till Donald Pleasences karaktär medan Nancy Stephens sjuksköterska i samma film har namnet Marion. Allra tydligast blir det med tanke på att Janet Leighs dotter Jamie Lee Curtis spelar huvudrollen i ”Halloween”. Carpenter arbetade för övrigt med både mor och dotter ett par år senare i ”The Fog”.
 
BluRay-utgåvan (den senaste) ser överlag riktigt fin ut och ljudet är antagligen så bra som det kan bli. Formatet främjar helt klart upplevelsen av ”Psycho” som helhet. Själv kommer jag nog inte vänta lika länge till nästa gång jag ser den. Jag avslutar med några fotografier från huset och Bates Motel som finns med i den klassiska åkturen på Universal Studios. Filmen spelades in på området men huset stod tydligen på ett annat ställe då. Motellet är återskapat senare, kanske inför ”Psycho II” som kom i början på 80-talet. Klicka på bilderna för att se större varianter.
 
  

Psycho (1960)

Klassiker 2 kommentarer
 
Ett ödesdigert snedsteg kan få katastrofala följder för ens liv. Det får Marion Crane erfara när hon låter sin längtan efter ett annat liv ta över. Hon stjäl helt sonika 40 000 dollar från sin chef från en fastighetsaffär som just gått igenom och lämnar stan för att åka till sin älskare, Sam Loomis. Eftersom det är fredag eftermiddag räknar Marion med att hennes brott inte ska uppdagas förrän på måndagen. Men samvetet gnager, trots att hon försöker sopa igen spåren genom att byta bil. När det ihållande regnet gör det omöjligt att köra stannar hon till på ett sorgligt litet motell vid vägkanten. Hon är enda gästen och den sympatiska ägaren, Norman Bates, tar väl hand om henne och efter ett samtal med honom om livet i största allmänhet vinner Marions samvete. Hon bestämmer sig för att återvända hem till Phoenix och ta ansvar för det hon gjort. Någon timme senare är hon död, brutalt mördad i duschen. Marions syster Lila och Loomis går ihop för att försöka hitta Marion och när de anlitar privatdetektiven Arbogast leder spåren tillbaka till Bates Motel samtidigt som mystiken tätnar. Norman döljer uppenbarligen något och den enda som kan avslöja sanningen är hans gamla, sjuka mor...
 
Jag minns första gången jag såg ”Psycho” väldigt tydligt och det egentligen av två anledningar. Den kanske största var att jag gick rätt i en av regissören Alfred Hitchcocks fällor, nämligen att Marions död kom som en stor chock. Jag kan inte ha vetat särskilt mycket om den ökända duschscenen innan eftersom jag uppenbarligen var övertygad om att Janet Leigh spelade huvudrollen. Den andra anledningen var att jag tyckte filmen puttrade på i ett alldeles för makligt tempo, vilket gjorde att upplösningen också blev en sådan skrämmande överraskning att den etsade sig fast i mitt minne. Sen dess har jag sett filmen ett par gånger till och alltid tyckt om den. Men det var egentligen först nu, när jag återbekantade mig med ”Psycho” på BluRay, som jag på riktigt insåg vilket mästerverk den är.
 
 
Till dags dato har jag sett de flesta av Alfred Hitchcocks filmer och även om jag tycker många av dem är intressanta anser jag också att han med tanke på den ojämna kvaliteten är något överskattad generellt sett. Att han gjort några odödliga mästerverk går inte att komma ifrån. Hans geniala ”Rear Window” är en av mina favoritfilmer och den har mycket gemensamt med ”Psycho”. Båda filmerna är både mästerligt berättade och mästerligt strukturerade. De har väldigt intima scener och är inte storslagna, snarare utspelar de sig på isolerade platser där omgivningen ändå har stor betydelse. Skådespeleriet i båda filmerna är dessutom oerhört bra. I ”Psycho” får som sagt Janet Leigh jobba hårt under filmens första halva och hon gör ett gediget porträtt av Marion, vars samvete spökar redan från första början med tanke på att hon antagligen har filmhistoriens sämsta pokerface. Anthony Perkins är snäppet vassare som Norman Bates. Han agerar som om den sympatiska galningen faktiskt tillbringat hela sitt liv i det isolerade huset på kullen. Även Vera Miles som Lila Crane gör en minnesvärd insats medan John Gavin som Sam Loomis är desto stelare. Samtidigt bidrar hans stelhet till att skapa en riktig jobbig atmosfär när han möter Norman.
 
 
”Psycho” har många minnesvärda scener varav duschscenen såklart är en klassiker i sig och det är nog inte helt långsökt att påstå att den seglivade skräckfilmsklyschan med duschande tjejer har sitt ursprung i denna scen. Min absoluta favoritscen utspelar sig dock på Normans kontor på motellet när han bjuder Marion på en smörgåsmiddag samtidigt som de diskuterar sina livsåskådningar. Där förvandlas filmen till ett genuint kammarspel och jag kom på mig själv med att fullständigt dras in i scenen. Genialt! Annars är så klart de sista tio minuterna minnesvärda i sig. Slutbilden med Norman är fruktansvärt obehaglig. Jag hoppade dessutom högt i soffan i scenen där privatdetektiven Arbogast möter sitt öde i Normans hus trots att jag visste det skulle komma, men anledningen var Hitchcocks oväntade användande av Bernard Herrmans effektfulla musik, ett verk som är lika klassiskt som ”Psycho” i sig och det med all rätt. Musiken bidrar enormt mycket till stämningen, fotot och scenografin likaså.
 
 
Förlagan till filmen är en roman av Robert Bloch och även om jag inte läst den förstår jag att den skiljer sig från filmen på åtminstone en viktig punkt och det är karaktären Norman Bates som i romanen inte alls är samma unga, charmiga man som i filmen. Hitchcocks variant av Norman är en viktig ingrediens i att ”Psycho” blir så engagerande, vilket han såklart var väl medveten om. Denna film är också en av John Carpenters favoriter och det märks givetvis i hans egen ”Halloween”. Dels lånar han namnet Sam Loomis till Donald Pleasences karaktär medan Nancy Stephens sjuksköterska i samma film har namnet Marion. Allra tydligast blir det med tanke på att Janet Leighs dotter Jamie Lee Curtis spelar huvudrollen i ”Halloween”. Carpenter arbetade för övrigt med både mor och dotter ett par år senare i ”The Fog”.
 
BluRay-utgåvan (den senaste) ser överlag riktigt fin ut och ljudet är antagligen så bra som det kan bli. Formatet främjar helt klart upplevelsen av ”Psycho” som helhet. Själv kommer jag nog inte vänta lika länge till nästa gång jag ser den. Jag avslutar med några fotografier från huset och Bates Motel som finns med i den klassiska åkturen på Universal Studios. Filmen spelades in på området men huset stod tydligen på ett annat ställe då. Motellet är återskapat senare, kanske inför ”Psycho II” som kom i början på 80-talet. Klicka på bilderna för att se större varianter.
 
  


Samma år som Murnaus klassiker "Nosferatu" hade premiär producerade Sverige en egen liten klassiker: "Häxan" av Benjamin Christensen. Häromnatten gick den på SVT. Christensens film har i någon mån inspirerat "The Blair Witch Project", vilket bland annat visar sig i nämnda films produktionsbolag som kallades Haxan Films. Även om SVT marknadsförde "Häxan" som en skräckfilm och visade den efter den sega klassikern "Creature from the Black Lagoon" så skulle jag vilja påstå att Benjamin Christensens film ligger närmare en dokumentär än en spelfilm.

I sju avdelningar får vi ta del av och lära oss om tron på häxkonsten och häxprocesserna under medeltiden. I slutet av filmen presenterar Christensen en egen teori om den så kallade hysterikan som han menar innebär att medeltidens häxor liksom dagens (det vill säga 1922) led av nervösa eller psykiska besvär. Filmens upplägg känns som en filmad och i viss mån dramatiserad föreläsning. Genom text och stillbilder, som ibland stöds av en pekpinne som hjälper oss att fokusera rätt i bilderna, får vi ta del av bakgrunden till häxorna på medeltiden. Dessa inslag återkommer och blandas med dramatiseringar. Det är såklart dramatiseringarna som är det mest intressanta, inte minst eftersom de är oerhört välgjorda. Fotot är genomtänkt och fantastiskt snyggt och effektfullt. Överlag låter inte Christensen skådespelarna, varav många tydligen var amatörer, spela alltför mycket på stumfilmsvis. Istället förstärker han deras uttryck genom att låta dem använda ögonen, tårar och så vidare. Även kameravinklar verkar användas i detta syfte. En del scener är både vackra och stämningsfulla men i slutänden är "Häxan" alldeles för lång. Vi får dramatiseringar av hysterikor i "modern" tid mot slutet, vilket bara är överflödigt då Christensen redan framfört sin poäng. "Häxan" är helt klart sevärd, men det är nog bra att vara förberedd på att den inte är en spelfilm. Det är kul att se att både Sverige och Tyskland kom ut med varsin film samma år och att båda två fotomässigt är riktigt välgjorda.

Häxan (1922)

Klassiker 4 kommentarer


Samma år som Murnaus klassiker "Nosferatu" hade premiär producerade Sverige en egen liten klassiker: "Häxan" av Benjamin Christensen. Häromnatten gick den på SVT. Christensens film har i någon mån inspirerat "The Blair Witch Project", vilket bland annat visar sig i nämnda films produktionsbolag som kallades Haxan Films. Även om SVT marknadsförde "Häxan" som en skräckfilm och visade den efter den sega klassikern "Creature from the Black Lagoon" så skulle jag vilja påstå att Benjamin Christensens film ligger närmare en dokumentär än en spelfilm.

I sju avdelningar får vi ta del av och lära oss om tron på häxkonsten och häxprocesserna under medeltiden. I slutet av filmen presenterar Christensen en egen teori om den så kallade hysterikan som han menar innebär att medeltidens häxor liksom dagens (det vill säga 1922) led av nervösa eller psykiska besvär. Filmens upplägg känns som en filmad och i viss mån dramatiserad föreläsning. Genom text och stillbilder, som ibland stöds av en pekpinne som hjälper oss att fokusera rätt i bilderna, får vi ta del av bakgrunden till häxorna på medeltiden. Dessa inslag återkommer och blandas med dramatiseringar. Det är såklart dramatiseringarna som är det mest intressanta, inte minst eftersom de är oerhört välgjorda. Fotot är genomtänkt och fantastiskt snyggt och effektfullt. Överlag låter inte Christensen skådespelarna, varav många tydligen var amatörer, spela alltför mycket på stumfilmsvis. Istället förstärker han deras uttryck genom att låta dem använda ögonen, tårar och så vidare. Även kameravinklar verkar användas i detta syfte. En del scener är både vackra och stämningsfulla men i slutänden är "Häxan" alldeles för lång. Vi får dramatiseringar av hysterikor i "modern" tid mot slutet, vilket bara är överflödigt då Christensen redan framfört sin poäng. "Häxan" är helt klart sevärd, men det är nog bra att vara förberedd på att den inte är en spelfilm. Det är kul att se att både Sverige och Tyskland kom ut med varsin film samma år och att båda två fotomässigt är riktigt välgjorda.


I San Fransisco förbereder sig byggmästaren Duncan för att inviga sin senaste skapelse, den högsta skyskrapa som någonsin byggts. Men på invigningsdagen börjar elektriciteten krångla. Arkitekten Doug som precis återvänt efter en tids frånvaro upptäcker till sin förfäran och frustration att systemet inte är byggt för att klara belastningen. Ansvarig för detta är Duncans måg Roger som är leds på att fjäska för sin svärfar. Medan Doug kämpar för att kartlägga vad Roger sysslat med, påbörjas invigningsfesten på högsta våningen. Vad ingen vet är att katastrofen redan är ett faktum. Det överbelastade elnätet har redan orsakat en brand. Festen utvecklas till en kamp på liv och död medan Doug och brandchefen O'Halloran försöker rädda de människor som är instängda i skyskrapan.

Jag undrar om inte "The Towering Inferno", på svenska "Skyskrapan Brinner", i regi av Irwin Allen och John Guillermin är den starkaste katastroffilmen hittills. Det är en omsorgsfullt berättad historia, med en nästan episk stämning som fastställs redan i den inledande sekvensen med helikoptern och John Williams kraftfulla musik (som han blev Oscarnominerad för). Filmen är baserad på två olika böcker, men mycket i historien påminner om händelsen med Titanic, bortsett från att Titanics olycka nog inte berodde på slarv. Det som känns unikt med "The Towering Inferno" både som film och katatroffilm är att jag faktiskt bryr mig om karaktärerna, även de mindre sympatiska. Visst är det rätt enkla relationer för att skapa engagemang, inte minst genom alla kärlekshistorier, men det fungerar. Faye Dunaway får visserligen enbart agera kuttersmycke och ser mest uttråkad ut genom det hela medan den betydligt äldre Jennifer Jones får jobba ordentligt. Paul Newman och Steve McQueen var tydligen konkurrenter i Hollywood i verkligheten men jag gillar deras samspel här. Tydligen har båda två exakt lika många repliker... 

Effekterna håller riktigt bra. Williams gör som sagt ett starkt soundtrack. Fotot är egentligen inget speciellt men klippningen bidrar en hel del till tempot och berättandet. Det är dock lite vanskligt att börja filmen med en text om att den tillägnas världens brandkårer. Lite väl storslaget. Det där med att tillägna filmer till olika grupper är överlag en balans på slak lina, till exempel i "Lilja 4-ever". Jag gillar filmen men den får en pretto- och självbeundranvarning i slutet när Moodysson tillägnar filmen alla barn som säljs som sexslavar. Det har redan framgått av handlingen. I fallet med den inledande texten i "The Towering Inferno" känns det bara för storslaget. Det gör dessutom att en del av dialogen framstår som rena brandkårspropagandan. Alltså, missförstå mig rätt, jag har såklart ingenting emot brandkårer (haha) men det blir en fråga om det är en informations- eller spänningsfilm man vill göra. Den dödsångest som präglar många scener är nog så talande. Riktigt otäckt blir det. Kontentan blir att "The Towering Inferno" är en liten filmpärla som helt klart står sig än idag.   

The Towering Inferno (1974)

Action 9 kommentarer


I San Fransisco förbereder sig byggmästaren Duncan för att inviga sin senaste skapelse, den högsta skyskrapa som någonsin byggts. Men på invigningsdagen börjar elektriciteten krångla. Arkitekten Doug som precis återvänt efter en tids frånvaro upptäcker till sin förfäran och frustration att systemet inte är byggt för att klara belastningen. Ansvarig för detta är Duncans måg Roger som är leds på att fjäska för sin svärfar. Medan Doug kämpar för att kartlägga vad Roger sysslat med, påbörjas invigningsfesten på högsta våningen. Vad ingen vet är att katastrofen redan är ett faktum. Det överbelastade elnätet har redan orsakat en brand. Festen utvecklas till en kamp på liv och död medan Doug och brandchefen O'Halloran försöker rädda de människor som är instängda i skyskrapan.

Jag undrar om inte "The Towering Inferno", på svenska "Skyskrapan Brinner", i regi av Irwin Allen och John Guillermin är den starkaste katastroffilmen hittills. Det är en omsorgsfullt berättad historia, med en nästan episk stämning som fastställs redan i den inledande sekvensen med helikoptern och John Williams kraftfulla musik (som han blev Oscarnominerad för). Filmen är baserad på två olika böcker, men mycket i historien påminner om händelsen med Titanic, bortsett från att Titanics olycka nog inte berodde på slarv. Det som känns unikt med "The Towering Inferno" både som film och katatroffilm är att jag faktiskt bryr mig om karaktärerna, även de mindre sympatiska. Visst är det rätt enkla relationer för att skapa engagemang, inte minst genom alla kärlekshistorier, men det fungerar. Faye Dunaway får visserligen enbart agera kuttersmycke och ser mest uttråkad ut genom det hela medan den betydligt äldre Jennifer Jones får jobba ordentligt. Paul Newman och Steve McQueen var tydligen konkurrenter i Hollywood i verkligheten men jag gillar deras samspel här. Tydligen har båda två exakt lika många repliker... 

Effekterna håller riktigt bra. Williams gör som sagt ett starkt soundtrack. Fotot är egentligen inget speciellt men klippningen bidrar en hel del till tempot och berättandet. Det är dock lite vanskligt att börja filmen med en text om att den tillägnas världens brandkårer. Lite väl storslaget. Det där med att tillägna filmer till olika grupper är överlag en balans på slak lina, till exempel i "Lilja 4-ever". Jag gillar filmen men den får en pretto- och självbeundranvarning i slutet när Moodysson tillägnar filmen alla barn som säljs som sexslavar. Det har redan framgått av handlingen. I fallet med den inledande texten i "The Towering Inferno" känns det bara för storslaget. Det gör dessutom att en del av dialogen framstår som rena brandkårspropagandan. Alltså, missförstå mig rätt, jag har såklart ingenting emot brandkårer (haha) men det blir en fråga om det är en informations- eller spänningsfilm man vill göra. Den dödsångest som präglar många scener är nog så talande. Riktigt otäckt blir det. Kontentan blir att "The Towering Inferno" är en liten filmpärla som helt klart står sig än idag.