John Carpenter's Vampires (1998)
Det finns ju en risk med att se om filmer som man en gång tyckte om. Oftast behöver jag se en film mer än en gång för att kunna bilda mig en, vad jag hoppas är, rättvis uppfattning. Men uppenbarligen finns det en risk även med att se om sådant som inte tilltalade en. Det blev smärtsamt tydligt igår när jag firade in sommarlovet/semestern med att återvända till John Carpenters ”Vampires” med James Woods, Daniel Baldwin och Sheryl Lee i huvudrollerna. Jag såg den när det begav sig och eftersom jag då precis hänryckts av regissörens fantastiska ”Halloween” ville jag innerligt tycka att ”Vampires” var bra, vilket var helt omöjligt. Gårdagens omtitt avslöjade att mitt minne inte riktigt stämde, för filmen är inte dålig. Den är usel. Skådespeleriet från alla, effekterna, det oengagerade fotot och den sövande klippningen. För att inte tala om manuset. Logik existerar inte överhuvudtaget. Krydda detta med en rejäl dos homofobi och förnedrande behandling av kvinnor, eller snarare kvinnan i Sheryl Lees gestaltning och det sammanfattar ”Vampires” riktigt bra. Vad i hela friden tänkte Carpenter? Tänkte han alls?
 
Black Swan (2010)
Även höga förväntningar är sådant som på egen hand kan sänka en film. ”Black Swan” i regi av Darren Aronofsky är absolut inte dålig. Ensemblen med Natalie Portman i spetsen gör ett riktigt gediget jobb. Fotot är snyggt, soundtracket välvalt. Filmen får mig till och med att vilja se närmsta balettuppsättning av ”Svansjön”. Men trots att det ”Black Swan” bjuder på en ganska småtrevlig, om man nu kan använda det ordet, underhållning blir jag inte engagerad ett dugg i berättelsen. Jag misstänker att det inte beror så mycket på filmen i sig, utan snarare mina extremt höga förväntningar. Samtidigt gnager det lite i bakhuvudet att Aronofsky även gjorde ”Requiem for a Dream”, en film som jag tycks vara ganska så ensam om att inte gilla överhuvudtaget. Där störde jag mig dock på precis ALLT medan ”Black Swan” som sagt har sina fördelar. Med anledning av texten ovan angående ”Vampires” får framtiden utvisa huruvida ”Black Swan” får sin rättmätiga omtitt i mitt hem...

Kortfattat: Carpenter och Aronofsky

Blandat 6 kommentarer
 John Carpenter's Vampires (1998)
Det finns ju en risk med att se om filmer som man en gång tyckte om. Oftast behöver jag se en film mer än en gång för att kunna bilda mig en, vad jag hoppas är, rättvis uppfattning. Men uppenbarligen finns det en risk även med att se om sådant som inte tilltalade en. Det blev smärtsamt tydligt igår när jag firade in sommarlovet/semestern med att återvända till John Carpenters ”Vampires” med James Woods, Daniel Baldwin och Sheryl Lee i huvudrollerna. Jag såg den när det begav sig och eftersom jag då precis hänryckts av regissörens fantastiska ”Halloween” ville jag innerligt tycka att ”Vampires” var bra, vilket var helt omöjligt. Gårdagens omtitt avslöjade att mitt minne inte riktigt stämde, för filmen är inte dålig. Den är usel. Skådespeleriet från alla, effekterna, det oengagerade fotot och den sövande klippningen. För att inte tala om manuset. Logik existerar inte överhuvudtaget. Krydda detta med en rejäl dos homofobi och förnedrande behandling av kvinnor, eller snarare kvinnan i Sheryl Lees gestaltning och det sammanfattar ”Vampires” riktigt bra. Vad i hela friden tänkte Carpenter? Tänkte han alls?
 
Black Swan (2010)
Även höga förväntningar är sådant som på egen hand kan sänka en film. ”Black Swan” i regi av Darren Aronofsky är absolut inte dålig. Ensemblen med Natalie Portman i spetsen gör ett riktigt gediget jobb. Fotot är snyggt, soundtracket välvalt. Filmen får mig till och med att vilja se närmsta balettuppsättning av ”Svansjön”. Men trots att det ”Black Swan” bjuder på en ganska småtrevlig, om man nu kan använda det ordet, underhållning blir jag inte engagerad ett dugg i berättelsen. Jag misstänker att det inte beror så mycket på filmen i sig, utan snarare mina extremt höga förväntningar. Samtidigt gnager det lite i bakhuvudet att Aronofsky även gjorde ”Requiem for a Dream”, en film som jag tycks vara ganska så ensam om att inte gilla överhuvudtaget. Där störde jag mig dock på precis ALLT medan ”Black Swan” som sagt har sina fördelar. Med anledning av texten ovan angående ”Vampires” får framtiden utvisa huruvida ”Black Swan” får sin rättmätiga omtitt i mitt hem...


Jag var ju föga imponerad av Dario Argentos bidrag till "Masters of Horror"-serien men när John Carpenters "Cigarette Burns" dök upp för tio kronor på Ginzas rea kunde jag inte låta bli att slå till. Ett val som jag faktiskt inte ångrar. I denna korta långfilm får vi följa biografägaren Kirby med ett mörkt förflutet och som för att klara av sina skulder låter sig anlitas av en märklig filmsamlare. Uppdraget är nästintill omöjligt: att få tag i en kopia av filmen "Le Fin Absolue Du Monde", gjord av en ökänd regissör. Problemet är bara att samtliga kopior antas vara förstörda då de få visningar som tog plats ledde till att folk blev våldsamma och galna. Samtliga som var inblandade i filmen är dessutom döda. Nästan i alla fall, för samlaren har lyckats få tag i "rekvisita" ur filmen. Frågan är bara vad sökandet efter filmen egentligen handlar om eller kommer leda till för Kirby...

Jag gillar "Cigarette Burns", kort och gott. Carpenter har lyckats få till en obehaglig undergångsstämning. Filmen i filmen, det vill säga "Le Fin Absolue Du Mond" både skrämmer och fascinerar mig och de få bilder vi får se av nämnda film är egentligen överflödiga. Tanken och den egna fantasin kring de ledtrådar som Kirby får fram är mer skrämmande. Och jag kan såklart inte låta bli att undra om inte handlingen är inspirerad av debatten kring våld på film och vilka effekter det kan få hos vissa människor. Frågan i det här fallet är ju om det verkligen handlar om våld eller om "Le Fin Absolue Du Mond" är farlig av andra anledningar när det gäller innehållet. 

Norman Reedus fungerar bra som Kirby och Udo Kier är såklart sevärd som den excentriske samlaren. "Cigarette Burns" präglas till och från av den speciella John Carpenter-stämningen som uppstår när han är som bäst. Där Argento fick mig att inte vilja se mer av den här filmserien gör Carpenter mig nyfiken på att ge den ytterligare en chans.   

Masters of Horror: John Carpenter's Cigarette Burns (2005)

TV 6 kommentarer


Jag var ju föga imponerad av Dario Argentos bidrag till "Masters of Horror"-serien men när John Carpenters "Cigarette Burns" dök upp för tio kronor på Ginzas rea kunde jag inte låta bli att slå till. Ett val som jag faktiskt inte ångrar. I denna korta långfilm får vi följa biografägaren Kirby med ett mörkt förflutet och som för att klara av sina skulder låter sig anlitas av en märklig filmsamlare. Uppdraget är nästintill omöjligt: att få tag i en kopia av filmen "Le Fin Absolue Du Monde", gjord av en ökänd regissör. Problemet är bara att samtliga kopior antas vara förstörda då de få visningar som tog plats ledde till att folk blev våldsamma och galna. Samtliga som var inblandade i filmen är dessutom döda. Nästan i alla fall, för samlaren har lyckats få tag i "rekvisita" ur filmen. Frågan är bara vad sökandet efter filmen egentligen handlar om eller kommer leda till för Kirby...

Jag gillar "Cigarette Burns", kort och gott. Carpenter har lyckats få till en obehaglig undergångsstämning. Filmen i filmen, det vill säga "Le Fin Absolue Du Mond" både skrämmer och fascinerar mig och de få bilder vi får se av nämnda film är egentligen överflödiga. Tanken och den egna fantasin kring de ledtrådar som Kirby får fram är mer skrämmande. Och jag kan såklart inte låta bli att undra om inte handlingen är inspirerad av debatten kring våld på film och vilka effekter det kan få hos vissa människor. Frågan i det här fallet är ju om det verkligen handlar om våld eller om "Le Fin Absolue Du Mond" är farlig av andra anledningar när det gäller innehållet. 

Norman Reedus fungerar bra som Kirby och Udo Kier är såklart sevärd som den excentriske samlaren. "Cigarette Burns" präglas till och från av den speciella John Carpenter-stämningen som uppstår när han är som bäst. Där Argento fick mig att inte vilja se mer av den här filmserien gör Carpenter mig nyfiken på att ge den ytterligare en chans.   


Haddonfield, Halloween 1978. Dr Loomis är i ett chocktillstånd. Trots att han pumpade Michael Myers full med bly är galningen spårlöst försvunnen. Loomis och sheriff Brackett söker igenom stadens gator. Under tiden förs Laurie till sjukhuset. Det som började som ett ganska stillsamt mördande förvandlas till en stad i uppror. Folk attackerar Myers gamla hus och någon i vit mask brinner upp i en tragisk olycka. Marion som var med Loomis när Myers rymde kommer till Haddonfield, dels för att hämta Loomis men också för att berätta för honom om en välbevarad hemlighet. Laurie Strode är inget slumpmässigt valt offer. Under tiden har Michael Myers på sitt eget metodiskt lugna vis oskadliggjort sjukhusets nattpersonal... 

Den andra filmen fortsätter alltså där den första slutade. Jag älskar verkligen inledningen, dels hur man återanvänder slutet på första filmen och sedan spinner vidare på det. Laurie har fått ett till tema, denna gång i form av låten "Mr Sandman" med The Chordettes. John Carpenter samarbetade med kompositören Alan Howarth, vilket lett till att "Halloween"-temat fått sig ett rejält uppsving. Gillar det skarpt. För övrigt har Carpenter och Debra Hill skrivit och producerat filmen medan regiansvaret lämnats över till Rick Rosenthal. Hur mycket Rosenthal egentligen regisserat är väl lite oklart. Tydligen gjorde han ett föga tillfredsställande arbete, vilket ledde till att Carpenter ska ha regisserat en del. Exakt vad som regisserats av honom är inte lika tydligt som i exempelvis "Poltergeist" där Steven Spielbergs stil bryter mot ordinarie regissören Tobe Hoopers. Som om inte regifrågan var en tillräcklig gåta finns det dessutom en så kallad TV-version även av "Halloween II". Den innehåller flera extra scener och även ett alternativt slut där vi får svart på vitt att även Jimmy klarade sig.



Jamie Lee Curtis och Donald Pleasence är tillbaka i sina ursprungliga roller som Laurie och dr Loomis. Den här gången har Pleasence mer speltid medan Curtis syns mer sparsamt. På grund av annan frisyr har hon dessutom en peruk som fungerar okej i vissa scener och mindre okej i andra. Nancy Stephens spelar återigen Marion, Charles Cyphers gör ett kort inhopp som sheriff Brackett och Nancy Kyes gör en cameo som Annies lik. När sheriffen får höra om Annies död tar dock polisen Hunt över, spelad av Hunter von Leer som gjorde galningen BD Calhoun i tionde säsongen av "Dallas" (en säsong som för övrigt även Cyphers medverkade i). På sjukhuset finns bland andra Lance Guest som Jimmy och en annan av åttiotalets såpaskådisar: Ana Alicia som också spelade en psykiskt instabil karaktär: Melissa Agretti i "Falcon Crest". Rollen som Michael Myers/The Shape har tagits över av Dick Warlock, en stuntman med lång meritförteckning i Hollywood. Han gör Myers mer utstuderat, till skillnad från Nick Castle i första filmen som bara var. Ibland förstärker det obehaget, ibland blir det för utstuderat. Riktigt bra fungerar det i sekvensen mot slutet där The Shape går rakt igenom glasdörren. På något konstigt vis är det både lite töntigt och obehagligt.



"Halloween II" är en ganska lyckad uppföljare. Första filmen tjänade mycket på att utspela sig i ett vanligt villaområde. Här kräver det öde sjukhuset en viss stämning och Rosenthal/Carpenter lyckas rätt fint med att skapa en sådan stämning. Halvvägs in i filmen händer dock något. Den tappar stinget. Och blir lite förvirrande och tunn. Mot slutet, när Michael siktar in sig på Laurie igen, tar den fart på nytt och blir riktigt spännande. Grejen med en uppföljare av det här slaget är ju att den måste överträffa originalet, upplägget måste bli mer avancerat. Om detta är ett problem eller inte kan man väl diskutera men där första filmen hade en trovärdighet gör det mer urspårade upplägget i uppföljaren att trovärdigheten får lida. "Halloween II" innehåller dessutom mängder med kontinuitetsproblem och många frågetecken. Det rör sig inte direkt så mycket om logiska luckor, snarare oklarheter i handlingen. Sen är det ju rätt lustigt att kvällen fortskrider, men att döma av ljuden ur filmen "Night of the Living Dead" som visas på TV så verkar inte filmen komma framåt. Kanske beror det på de ständiga nyhetsavbrotten (å andra sidan har man gjort en egen liten mix med musik och ljud som inte är densamma i filmen)... 

"Halloween II" innehåller också en del roliga detaljer, exempelvis när det gäller Lauries hemliga kärlek Ben Tramer som hon nämner i första filmen och som här verkar få ett hett öde. Slutresultatet är helt okej, helt klart bättre än de flesta uppföljare i genren. Att Carpenter och Hill ville avsluta historien här råder det väl inga tvivel om. Men som så ofta finns det en högre makt i Hollywood som vill annorlunda...    

Halloween II (1981)

Filmserier 8 kommentarer


Haddonfield, Halloween 1978. Dr Loomis är i ett chocktillstånd. Trots att han pumpade Michael Myers full med bly är galningen spårlöst försvunnen. Loomis och sheriff Brackett söker igenom stadens gator. Under tiden förs Laurie till sjukhuset. Det som började som ett ganska stillsamt mördande förvandlas till en stad i uppror. Folk attackerar Myers gamla hus och någon i vit mask brinner upp i en tragisk olycka. Marion som var med Loomis när Myers rymde kommer till Haddonfield, dels för att hämta Loomis men också för att berätta för honom om en välbevarad hemlighet. Laurie Strode är inget slumpmässigt valt offer. Under tiden har Michael Myers på sitt eget metodiskt lugna vis oskadliggjort sjukhusets nattpersonal... 

Den andra filmen fortsätter alltså där den första slutade. Jag älskar verkligen inledningen, dels hur man återanvänder slutet på första filmen och sedan spinner vidare på det. Laurie har fått ett till tema, denna gång i form av låten "Mr Sandman" med The Chordettes. John Carpenter samarbetade med kompositören Alan Howarth, vilket lett till att "Halloween"-temat fått sig ett rejält uppsving. Gillar det skarpt. För övrigt har Carpenter och Debra Hill skrivit och producerat filmen medan regiansvaret lämnats över till Rick Rosenthal. Hur mycket Rosenthal egentligen regisserat är väl lite oklart. Tydligen gjorde han ett föga tillfredsställande arbete, vilket ledde till att Carpenter ska ha regisserat en del. Exakt vad som regisserats av honom är inte lika tydligt som i exempelvis "Poltergeist" där Steven Spielbergs stil bryter mot ordinarie regissören Tobe Hoopers. Som om inte regifrågan var en tillräcklig gåta finns det dessutom en så kallad TV-version även av "Halloween II". Den innehåller flera extra scener och även ett alternativt slut där vi får svart på vitt att även Jimmy klarade sig.



Jamie Lee Curtis och Donald Pleasence är tillbaka i sina ursprungliga roller som Laurie och dr Loomis. Den här gången har Pleasence mer speltid medan Curtis syns mer sparsamt. På grund av annan frisyr har hon dessutom en peruk som fungerar okej i vissa scener och mindre okej i andra. Nancy Stephens spelar återigen Marion, Charles Cyphers gör ett kort inhopp som sheriff Brackett och Nancy Kyes gör en cameo som Annies lik. När sheriffen får höra om Annies död tar dock polisen Hunt över, spelad av Hunter von Leer som gjorde galningen BD Calhoun i tionde säsongen av "Dallas" (en säsong som för övrigt även Cyphers medverkade i). På sjukhuset finns bland andra Lance Guest som Jimmy och en annan av åttiotalets såpaskådisar: Ana Alicia som också spelade en psykiskt instabil karaktär: Melissa Agretti i "Falcon Crest". Rollen som Michael Myers/The Shape har tagits över av Dick Warlock, en stuntman med lång meritförteckning i Hollywood. Han gör Myers mer utstuderat, till skillnad från Nick Castle i första filmen som bara var. Ibland förstärker det obehaget, ibland blir det för utstuderat. Riktigt bra fungerar det i sekvensen mot slutet där The Shape går rakt igenom glasdörren. På något konstigt vis är det både lite töntigt och obehagligt.



"Halloween II" är en ganska lyckad uppföljare. Första filmen tjänade mycket på att utspela sig i ett vanligt villaområde. Här kräver det öde sjukhuset en viss stämning och Rosenthal/Carpenter lyckas rätt fint med att skapa en sådan stämning. Halvvägs in i filmen händer dock något. Den tappar stinget. Och blir lite förvirrande och tunn. Mot slutet, när Michael siktar in sig på Laurie igen, tar den fart på nytt och blir riktigt spännande. Grejen med en uppföljare av det här slaget är ju att den måste överträffa originalet, upplägget måste bli mer avancerat. Om detta är ett problem eller inte kan man väl diskutera men där första filmen hade en trovärdighet gör det mer urspårade upplägget i uppföljaren att trovärdigheten får lida. "Halloween II" innehåller dessutom mängder med kontinuitetsproblem och många frågetecken. Det rör sig inte direkt så mycket om logiska luckor, snarare oklarheter i handlingen. Sen är det ju rätt lustigt att kvällen fortskrider, men att döma av ljuden ur filmen "Night of the Living Dead" som visas på TV så verkar inte filmen komma framåt. Kanske beror det på de ständiga nyhetsavbrotten (å andra sidan har man gjort en egen liten mix med musik och ljud som inte är densamma i filmen)... 

"Halloween II" innehåller också en del roliga detaljer, exempelvis när det gäller Lauries hemliga kärlek Ben Tramer som hon nämner i första filmen och som här verkar få ett hett öde. Slutresultatet är helt okej, helt klart bättre än de flesta uppföljare i genren. Att Carpenter och Hill ville avsluta historien här råder det väl inga tvivel om. Men som så ofta finns det en högre makt i Hollywood som vill annorlunda...