Rebecca verkar vara anständigheten och begreppet ordning personifierad men den enda kväll hon går ut och släpper alla hämningar går allt fel. Hemma omkommer föräldrarna i en gasläcka (alternativt tar mamman livet av både sig och maken, det är inte helt tydligt). Rebecca plågas av skuldkänslor. Efter begravningen flyr hon till familjens sommarstuga vid en vacker sjö, men lugn och ro och en chans att återhämta sig är det sista hon får. Mystiska saker händer vid sjön. Det verkar som om den är hemsökt av illasinnade vålnader som drabbats av en evig förbannelse.
 
Åh herregud. "Ghost Lake" är en amatörproduktion och det märks. I filmens inledande minuter, inte minst tack vare den plötsliga sexscenen, tror jag först att det är en porrfilm jag tittar på. Musiken, skådespeleriet och fotot för nämligen tankarna till nämnda genre. Regissören Jay Woelfel ligger bakom i princip allt och det är som att se en film av Gällivare-skräckfilmaren Daniel Lehmussaari men en pretentiös sådan. Woelfel kämpar så för att åskådaren ska tycka att filmen är engagerande, psykologiskt genomtänkt och skrämmande och där finns också underhållningen. Jag skrattar högt flera gånger för att det blir så utstuderat överdramatiskt. Eftersom han tror att den som ser filmen inte kan tänka alls (jag börjar undra om han inte har rätt i det...) låter han karaktärerna prata högt för sig själva för att vi ska förstå deras val. Riktigt roligt!
 
 
Fotot måste också få ett särskilt omnämnande eftersom det lyckas ta död på de annars ganska väl valda miljöerna. Allt är filmat med vidvinkel och jag misstänker att det fanns någon pretentiös tanke med det, men tyvärr ser det enbart hemskt ut och bidrar till det amatörmässiga. "Ghost Lake" nästan två timmar lång och det är verkligen långt i det här sammanhanget. Det som håller mitt intresse uppe hela vägen, förutom den oavsiktliga underhållningen, är att försöka hänga med i alla logiska luckor och borttappade trådar. I en stor del av filmen går det inte att förstå vad det är som händer eller varför, trots att karaktärerna pladdrar för sig själva. Mot slutet blir det helt osammanhängande.
 
Om du har två timmar av ditt liv att spendera på menlös underhållning, vilket jag uppenbarligen hade, måste jag absolut rekommendera "Ghost Lake". Den bjuder på många goda skratt!  

Ghost Lake (2004)

Independentskräck Kommentera
 
Rebecca verkar vara anständigheten och begreppet ordning personifierad men den enda kväll hon går ut och släpper alla hämningar går allt fel. Hemma omkommer föräldrarna i en gasläcka (alternativt tar mamman livet av både sig och maken, det är inte helt tydligt). Rebecca plågas av skuldkänslor. Efter begravningen flyr hon till familjens sommarstuga vid en vacker sjö, men lugn och ro och en chans att återhämta sig är det sista hon får. Mystiska saker händer vid sjön. Det verkar som om den är hemsökt av illasinnade vålnader som drabbats av en evig förbannelse.
 
Åh herregud. "Ghost Lake" är en amatörproduktion och det märks. I filmens inledande minuter, inte minst tack vare den plötsliga sexscenen, tror jag först att det är en porrfilm jag tittar på. Musiken, skådespeleriet och fotot för nämligen tankarna till nämnda genre. Regissören Jay Woelfel ligger bakom i princip allt och det är som att se en film av Gällivare-skräckfilmaren Daniel Lehmussaari men en pretentiös sådan. Woelfel kämpar så för att åskådaren ska tycka att filmen är engagerande, psykologiskt genomtänkt och skrämmande och där finns också underhållningen. Jag skrattar högt flera gånger för att det blir så utstuderat överdramatiskt. Eftersom han tror att den som ser filmen inte kan tänka alls (jag börjar undra om han inte har rätt i det...) låter han karaktärerna prata högt för sig själva för att vi ska förstå deras val. Riktigt roligt!
 
 
Fotot måste också få ett särskilt omnämnande eftersom det lyckas ta död på de annars ganska väl valda miljöerna. Allt är filmat med vidvinkel och jag misstänker att det fanns någon pretentiös tanke med det, men tyvärr ser det enbart hemskt ut och bidrar till det amatörmässiga. "Ghost Lake" nästan två timmar lång och det är verkligen långt i det här sammanhanget. Det som håller mitt intresse uppe hela vägen, förutom den oavsiktliga underhållningen, är att försöka hänga med i alla logiska luckor och borttappade trådar. I en stor del av filmen går det inte att förstå vad det är som händer eller varför, trots att karaktärerna pladdrar för sig själva. Mot slutet blir det helt osammanhängande.
 
Om du har två timmar av ditt liv att spendera på menlös underhållning, vilket jag uppenbarligen hade, måste jag absolut rekommendera "Ghost Lake". Den bjuder på många goda skratt!  


Jamenvisst, det är dags igen. Tack vare Voddler fick jag fortsätta min resa i skräckens Gällivare. Och den ser exakt likadan ut som tidigare. Med andra ord vet ni redan vad jag tänker säga. Av den orsaken ska jag försöka att inte ta de här filmerna på så stort allvar. 

"I Vädurens Skugga" krängs som Sveriges första giallo. Visst är den inspirerad av nämnda genre. En handskbeklädd mördare härjar i Gällivare. Mördaren skär ut olika organ från sina offer och ersätter dem med en symbol för stjärntecknet Väduren. Kommissarie Gren (oavsiktlig buskis?) utreder fallet. Samtidigt får vi som alltid i Daniel Lehmussaaris filmer följa en lång rad mer eller mindre meningslösa karaktärer. "I Vädurens Skugga" är smårolig på sina ställen, men såklart inte där det är meningen. Överdramatisk regi i kombination med överspel bidrar också till det roliga. Kontinuitet? Absolut inte. Förutsägbart? På många sätt och ibland blir det också roligt. När någon tar av sig sin ständiga kavaj eller jacka och har en vit T-shirt under vet man snart vilket öde karaktären ska möta. Blodeffekten måste ju synas. Favoritrepliken kommer när Gren försöker trösta en kollega som helt plötsligt berättar att han bråkat med sin fru: "Jag var helt knäckt när min fru stack med sin tandläkare".

"The Grief" påstår sig handla om ett gäng studenter som ska göra en dokumentär om "The Black Widow" som enligt legenden hittade sina barn mördade och sedan själv dog. I själva verket handlar inte "The Grief" om någonting. Här använder man sig återigen av hemsk engelska. Det ska finnas en version på 73 minuter, men turligt nog erbjuder Voddler bara 40 minutersversionen. Den är nog lång. Musiken i "I Vädurens Skugga" är i enstaka fall helt rätt. Här är den så fruktansvärt irriterande och i kombination med det engelska uttalet går det knappt att ha ljudet på.

Det är lite tråkigt att samtliga filmer jag sett av Lehmussaari ser exakt likdana ut, både utseendemässigt såväl som till formen. Alla börjar med att någon befinner sig på en plats där de inte hör hemma bara för att slaktas. Alla innehåller medverkande som helst inte skulle vilja vara med. Var är berättarglädjen? Var är uppfinningsrikedomen och skaparlusten? Att allt detta saknas lägger ett filter över det faktum att man faktiskt lyckats få ihop de här produktionerna. Det är amatörfilm, absolut. Men det skulle kunna finnas så mycket behållning ändå. Jag får till och med dåligt samvete över att jag inte ser någon sådan behållning. Den fråga jag ställer mig efter att ha sett fyra av gängets filmer är: varför gör man de här filmerna? Kanske skulle de tjäna på att själva ställa sig samma fråga. Har de ens roligt under tiden? Isåfall: varför märks det inte?

I Vädurens Skugga (2003) / The Grief (2009)

Skräckfilm 4 kommentarer


Jamenvisst, det är dags igen. Tack vare Voddler fick jag fortsätta min resa i skräckens Gällivare. Och den ser exakt likadan ut som tidigare. Med andra ord vet ni redan vad jag tänker säga. Av den orsaken ska jag försöka att inte ta de här filmerna på så stort allvar. 

"I Vädurens Skugga" krängs som Sveriges första giallo. Visst är den inspirerad av nämnda genre. En handskbeklädd mördare härjar i Gällivare. Mördaren skär ut olika organ från sina offer och ersätter dem med en symbol för stjärntecknet Väduren. Kommissarie Gren (oavsiktlig buskis?) utreder fallet. Samtidigt får vi som alltid i Daniel Lehmussaaris filmer följa en lång rad mer eller mindre meningslösa karaktärer. "I Vädurens Skugga" är smårolig på sina ställen, men såklart inte där det är meningen. Överdramatisk regi i kombination med överspel bidrar också till det roliga. Kontinuitet? Absolut inte. Förutsägbart? På många sätt och ibland blir det också roligt. När någon tar av sig sin ständiga kavaj eller jacka och har en vit T-shirt under vet man snart vilket öde karaktären ska möta. Blodeffekten måste ju synas. Favoritrepliken kommer när Gren försöker trösta en kollega som helt plötsligt berättar att han bråkat med sin fru: "Jag var helt knäckt när min fru stack med sin tandläkare".

"The Grief" påstår sig handla om ett gäng studenter som ska göra en dokumentär om "The Black Widow" som enligt legenden hittade sina barn mördade och sedan själv dog. I själva verket handlar inte "The Grief" om någonting. Här använder man sig återigen av hemsk engelska. Det ska finnas en version på 73 minuter, men turligt nog erbjuder Voddler bara 40 minutersversionen. Den är nog lång. Musiken i "I Vädurens Skugga" är i enstaka fall helt rätt. Här är den så fruktansvärt irriterande och i kombination med det engelska uttalet går det knappt att ha ljudet på.

Det är lite tråkigt att samtliga filmer jag sett av Lehmussaari ser exakt likdana ut, både utseendemässigt såväl som till formen. Alla börjar med att någon befinner sig på en plats där de inte hör hemma bara för att slaktas. Alla innehåller medverkande som helst inte skulle vilja vara med. Var är berättarglädjen? Var är uppfinningsrikedomen och skaparlusten? Att allt detta saknas lägger ett filter över det faktum att man faktiskt lyckats få ihop de här produktionerna. Det är amatörfilm, absolut. Men det skulle kunna finnas så mycket behållning ändå. Jag får till och med dåligt samvete över att jag inte ser någon sådan behållning. Den fråga jag ställer mig efter att ha sett fyra av gängets filmer är: varför gör man de här filmerna? Kanske skulle de tjäna på att själva ställa sig samma fråga. Har de ens roligt under tiden? Isåfall: varför märks det inte?


För snart ett år sedan skrev jag om Gällivarefilmaren Daniel Lehmussaaris "The House of Orphans" (klicka här för att komma till den texten). I veckan kom jag över föregångaren "Death Academy" (även "School Night Massacre") för blott 19 kr och nyfikenheten sporrade mig till ett köp. Trots den engelska titeln är dialogen på svenska. Filmen har tydligen givits ut några gånger på DVD i Tyskland och fått någon sorts kultstatus där.

En natt år 1994 tar sig fyra ungdomar in på en skola under nattetid. Det visar sig att de inte är ensamma där och samtliga går en blodig och våldsam död till mötes då de mördas av en mystisk person i vinterjacka med pälshuva och ansiktet dolt av en märklig mask. Tio år senare ska fyra elever på skolan göra ett grupparbete om morden. Den som suttit inspärrad på mentalsjukhus, oskyldigt anklagad för morden, har precis släppts och det som egentligen börjar som en planerad intervju, slutar med att hela gänget hamnar på skolan en sen lördagskväll. Planen är att avslöja rektorn som den verkliga mördaren. Snart urartar dock situationen i våld, blod och ond död. Hur hänger allt egentligen ihop?

"Death Academy" får mig att fundera över precis samma sak som "The House of Orphans", nämligen om Lehmussaari sysslar med ironi i sina filmer eller om det bara är dåligt. Jag blir inte klok på det och det är riktigt irriterande. Samtidigt stör jag mig på de unga flickorna som helt i onödan kastar av sig lite kläder i prologen för att sedan jagas. Det är förvisso rätt oskyldigt i jämförelse med semesterbilderna från Gran Canaria i slutet där man använder sig av uppenbarligen smygfilmat material av tjejer som solar topless. Sunkigt värre. I samband med "The House of Orphans" tyckte jag engelskan borde ha slopats för de unga skådespelarnas skull, men utifrån "Death Academy" kan jag tyvärr bara konstatera att det inte gör så stor skillnad. Då är å andra sidan manuset horribelt och regin frånvarande. Dessutom verkar närbilder och liknande filmats replik för replik eftersom dialogerna inte hänger samman genom klippen. Jag förstår inte riktigt hur Lehmussaari valt sina skådespelare för flera verkar föga intresserade av att medverka och låtsas inte ens agera. Samtidigt mjuknar mitt hjärta när Gällivaredialekten tar över. Killen som, oavsett vilka tragiska händelser som utspelas, alltid utbrister ett irriterat "HELLVETTE" (ja, det låter så och bokstaven "e" ska uttalas så rent som möjligt) är ju omöjlig att inte tycka om. Och så dyker en ganska färsk bekantskap för min del upp som statist i en scen vilket höjer underhållningen ytterligare ett snäpp.

Logiken brister såklart och både handlingen och karaktärerna är för korkade för att det ska bli riktigt roligt. Sen när har man infört seriemördare som moment i svensk undervisning? Visst, den typen av dumheter är ganska underhållande under de första fyrtio minuterna, men filmen pågår ytterligare en timme över det. Totalt blir det alltså en timme och fyrtio minuters spring fram och tillbaka blandat med överdrivna gore-effekter. När ytterligare en halvtimme återstår börjar det kännas rätt hopplöst att det bara fortsätter och fortsätter. Musiken är störande, fotot är liksom i "The House of Orphans" ganska så snyggt, men sabbas ibland av dålig redigering och en alltför genomtänkt ljussättning som gör att miljöerna ser just ljussatta ut. Helheten är absolut inget argument för att ge ut detta på DVD. Å andra sidan riktar väl sig utgåvan till såna som mig, som lockas av även de amatörmässiga verken i skräckgenren. I slutänden är "Death Academy" en skräckfilm där man vill att karaktärerna ska dö så fort som möjligt, både för att de är irriterande och för att filmen ska ta slut någon gång. Trots min negativa inställning så har jag själv inte fått dödsstöten när det gäller Daniel Lehmussaari. Om tillfälle ges vill jag se mer. Mest för att försöka förstå om filmerna ska ses som ironi, parodi eller allvar...

Death Academy (2005)

Skräckfilm Kommentera


För snart ett år sedan skrev jag om Gällivarefilmaren Daniel Lehmussaaris "The House of Orphans" (klicka här för att komma till den texten). I veckan kom jag över föregångaren "Death Academy" (även "School Night Massacre") för blott 19 kr och nyfikenheten sporrade mig till ett köp. Trots den engelska titeln är dialogen på svenska. Filmen har tydligen givits ut några gånger på DVD i Tyskland och fått någon sorts kultstatus där.

En natt år 1994 tar sig fyra ungdomar in på en skola under nattetid. Det visar sig att de inte är ensamma där och samtliga går en blodig och våldsam död till mötes då de mördas av en mystisk person i vinterjacka med pälshuva och ansiktet dolt av en märklig mask. Tio år senare ska fyra elever på skolan göra ett grupparbete om morden. Den som suttit inspärrad på mentalsjukhus, oskyldigt anklagad för morden, har precis släppts och det som egentligen börjar som en planerad intervju, slutar med att hela gänget hamnar på skolan en sen lördagskväll. Planen är att avslöja rektorn som den verkliga mördaren. Snart urartar dock situationen i våld, blod och ond död. Hur hänger allt egentligen ihop?

"Death Academy" får mig att fundera över precis samma sak som "The House of Orphans", nämligen om Lehmussaari sysslar med ironi i sina filmer eller om det bara är dåligt. Jag blir inte klok på det och det är riktigt irriterande. Samtidigt stör jag mig på de unga flickorna som helt i onödan kastar av sig lite kläder i prologen för att sedan jagas. Det är förvisso rätt oskyldigt i jämförelse med semesterbilderna från Gran Canaria i slutet där man använder sig av uppenbarligen smygfilmat material av tjejer som solar topless. Sunkigt värre. I samband med "The House of Orphans" tyckte jag engelskan borde ha slopats för de unga skådespelarnas skull, men utifrån "Death Academy" kan jag tyvärr bara konstatera att det inte gör så stor skillnad. Då är å andra sidan manuset horribelt och regin frånvarande. Dessutom verkar närbilder och liknande filmats replik för replik eftersom dialogerna inte hänger samman genom klippen. Jag förstår inte riktigt hur Lehmussaari valt sina skådespelare för flera verkar föga intresserade av att medverka och låtsas inte ens agera. Samtidigt mjuknar mitt hjärta när Gällivaredialekten tar över. Killen som, oavsett vilka tragiska händelser som utspelas, alltid utbrister ett irriterat "HELLVETTE" (ja, det låter så och bokstaven "e" ska uttalas så rent som möjligt) är ju omöjlig att inte tycka om. Och så dyker en ganska färsk bekantskap för min del upp som statist i en scen vilket höjer underhållningen ytterligare ett snäpp.

Logiken brister såklart och både handlingen och karaktärerna är för korkade för att det ska bli riktigt roligt. Sen när har man infört seriemördare som moment i svensk undervisning? Visst, den typen av dumheter är ganska underhållande under de första fyrtio minuterna, men filmen pågår ytterligare en timme över det. Totalt blir det alltså en timme och fyrtio minuters spring fram och tillbaka blandat med överdrivna gore-effekter. När ytterligare en halvtimme återstår börjar det kännas rätt hopplöst att det bara fortsätter och fortsätter. Musiken är störande, fotot är liksom i "The House of Orphans" ganska så snyggt, men sabbas ibland av dålig redigering och en alltför genomtänkt ljussättning som gör att miljöerna ser just ljussatta ut. Helheten är absolut inget argument för att ge ut detta på DVD. Å andra sidan riktar väl sig utgåvan till såna som mig, som lockas av även de amatörmässiga verken i skräckgenren. I slutänden är "Death Academy" en skräckfilm där man vill att karaktärerna ska dö så fort som möjligt, både för att de är irriterande och för att filmen ska ta slut någon gång. Trots min negativa inställning så har jag själv inte fått dödsstöten när det gäller Daniel Lehmussaari. Om tillfälle ges vill jag se mer. Mest för att försöka förstå om filmerna ska ses som ironi, parodi eller allvar...