Larry Talbot återvänder hem till Talbot Castle efter arton års frånvaro. Hans äldre bror, den egentliga arvingen till godset, är död och det är Larrys uppgift att träda in i hans frånvaro. Hemma väntar fadern som genast får en bra kontakt med sin son. Dessutom spanar Larry in, bokstavligt talat, vackra Gwen som bor ovanför antikaffären som hennes far driver. Trots att hon redan är förlovad kan hon inte motstå Larrys charm. Men säg den lycka som varar. Allt prat om varulvar visar sig rätt så omgående vara sant. När Larry blir biten av en mystisk varg förs varulvsförbannelsen över på honom.
 
Häromveckan slog jag till och köpte Universals BluRay-box med de klassiska monsterfilmerna från 1930- och 40-talet (inklusive sladdisen ”Creature from the Black Lagoon”). Den första filmen att avnjutas ur boxen blev förstås ”The Wolf Man”, mest för att det var så länge sedan jag såg men också för att jag mindes den som svagast av de gamla monsterfilmerna. Nu är det i och för sig lika många år sedan jag såg ”Dracula”, som jag också minns som svag, men mitt minne av ”The Wolf Man” visade sig inte vara helt fel. ”The Wolf Man” är regisserad av George Waggner och skriven av Curt Siodmak. Den sistnämnda har många äldre, dåliga skräckfilmer på sitt samvete och visst finns det en hel del brister i manuset även när det gäller den här filmen. Waggner lyckas dock rädda upp en hel del, främst tack vare den stämningsfulla scenografin och riktigt bra skådespelare.
 
 
Talbot blev förstås Lon Chaney JR:s paradroll, men Chaney backas dessutom upp av bland andra Bela Lugosi, Maria Ouspenskaya (vars karaktär också dök upp i fler filmer) och min ständiga favorit Claude Raines som Talbot senior. Många av de andra skådespelarna fick möta varulven igen i andra roller i fler Universal-filmer (se nedan). Varulvens utseende och outfit med den omsorgsfullt knäppta skjortan blev och är en tidlös klassiker och liksom i fallet med Boris Karloffs Frankenstein-monster är det väl just denna varulv vi tänker på när vi hör ordet. Skrämmande är den förstås inte, även om ljudeffekterna i kombination med Chaneys fysiska gestaltning faktiskt skapar en ganska fin illusion. Och även om ”The Wolf Man” knappast är något mästerverk skulle jag ändå vilja påstå att det hör till skräckallmänbildningen att ha sett den. Den är riktigt fin på BluRay och fungerar helt okej som underhållning för stunden.
 
Trots det tragiska slutet tvingades Larry Talbot lida av sin förbannelse i fler filmer, närmare bestämt ”Frankenstein Meets the Wolf Man”, ”House of Frankenstein” och ”House of Dracula”.

The Wolf Man (1941)

Djur och varelser 2 kommentarer
 
Larry Talbot återvänder hem till Talbot Castle efter arton års frånvaro. Hans äldre bror, den egentliga arvingen till godset, är död och det är Larrys uppgift att träda in i hans frånvaro. Hemma väntar fadern som genast får en bra kontakt med sin son. Dessutom spanar Larry in, bokstavligt talat, vackra Gwen som bor ovanför antikaffären som hennes far driver. Trots att hon redan är förlovad kan hon inte motstå Larrys charm. Men säg den lycka som varar. Allt prat om varulvar visar sig rätt så omgående vara sant. När Larry blir biten av en mystisk varg förs varulvsförbannelsen över på honom.
 
Häromveckan slog jag till och köpte Universals BluRay-box med de klassiska monsterfilmerna från 1930- och 40-talet (inklusive sladdisen ”Creature from the Black Lagoon”). Den första filmen att avnjutas ur boxen blev förstås ”The Wolf Man”, mest för att det var så länge sedan jag såg men också för att jag mindes den som svagast av de gamla monsterfilmerna. Nu är det i och för sig lika många år sedan jag såg ”Dracula”, som jag också minns som svag, men mitt minne av ”The Wolf Man” visade sig inte vara helt fel. ”The Wolf Man” är regisserad av George Waggner och skriven av Curt Siodmak. Den sistnämnda har många äldre, dåliga skräckfilmer på sitt samvete och visst finns det en hel del brister i manuset även när det gäller den här filmen. Waggner lyckas dock rädda upp en hel del, främst tack vare den stämningsfulla scenografin och riktigt bra skådespelare.
 
 
Talbot blev förstås Lon Chaney JR:s paradroll, men Chaney backas dessutom upp av bland andra Bela Lugosi, Maria Ouspenskaya (vars karaktär också dök upp i fler filmer) och min ständiga favorit Claude Raines som Talbot senior. Många av de andra skådespelarna fick möta varulven igen i andra roller i fler Universal-filmer (se nedan). Varulvens utseende och outfit med den omsorgsfullt knäppta skjortan blev och är en tidlös klassiker och liksom i fallet med Boris Karloffs Frankenstein-monster är det väl just denna varulv vi tänker på när vi hör ordet. Skrämmande är den förstås inte, även om ljudeffekterna i kombination med Chaneys fysiska gestaltning faktiskt skapar en ganska fin illusion. Och även om ”The Wolf Man” knappast är något mästerverk skulle jag ändå vilja påstå att det hör till skräckallmänbildningen att ha sett den. Den är riktigt fin på BluRay och fungerar helt okej som underhållning för stunden.
 
Trots det tragiska slutet tvingades Larry Talbot lida av sin förbannelse i fler filmer, närmare bestämt ”Frankenstein Meets the Wolf Man”, ”House of Frankenstein” och ”House of Dracula”.
 
Välkommen till Camp Manabe! Här har mänsklighetens avskum samlats i skepnad av ungdomar och lägerledare. Vilka som hör till respektive kategori är inte alltid helt lätt att avgöra, men det de har gemensamt är att de alla representerar människans allra sämsta sidor. Utom Ronnie. Han är en åldrad lägerledare som upplevde Angelas hemska massaker 25 år tidigare, vilket han aldrig glömt. När folk på Camp Manabe börjar dö är Ronnie övertygad om att Angela kommit tillbaka, även om det mesta för oss åskådare pekar på mobbaren/mobboffret Alan...
 
”Return to Sleepaway Camp” verkar i stort sett ignorera del två och tre. Robert Hiltzik som gjorde originalet är tillbaka i regissörsstolen och trots att filmen borde vara härligt 80-talsdoftande, den har alla förutsättningar för det, så är ”Return to Sleepaway Camp” mest en handlingsfattig smörja av vidrigheter. Dessutom upprepar Hiltzik en del scener och inslag från ”Sleepaway Camp” och det känns inte särskilt inspirerat. Filmen börjar med en åksjukeframkallande sekvens och följs av ett övertydligt ljussatt foto som massakreras fullständigt av den överdrivna och enerverande musiken. Om Hiltzik haft något att berätta, eller velat säga något, kunde faktiskt ”Return to Sleepaway Camp” ha fungerat som satir. Tyvärr verkar regissören helt omedveten om den förlorade potentialen.
 
 
Paul DeAngelo återvänder till sin ”roll” som lägerledaren Ronnie från originalfilmen och detsamma gör Jonathan Tiersten som Ricky även om han inte direkt får något att göra (vilket ur skådespelarsynpunkt inte behöver vara negativt). Eftersom jag inte visste något alls om filmen blev det förväntade överraskningsmomentet i slutet en överraskning på riktigt då det visar sig att Angela faktiskt är mördaren. Hon spelas precis som i originalet av Felissa Rose, som dessutom gör dubbla roller eftersom hon även spelar Angelas alias i filmen. Jag kände inte igen henne och det får väl ändå sägas vara ett gott betyg.
 
”Return to Sleepaway Camp” är alldeles för rå och sadistisk för att vara underhållande. Egentligen är det enbart det horribla agerandet från nästintill samtliga i ensemblen som gör att jag orkar lida mig genom spektaklet, även om det känns som en något tvivelaktig anledning. Slutet borgar givetvis för ännu en uppföljare, men den lyser alltjämt med sin frånvaro. Tack och lov får en väl säga. Sammanfattningsvis kan jag rekommendera originalet ”Sleepaway Camp” som underhållning för stunden, men som så ofta är uppföljarna ingenting att slösa tid på.

Return to Sleepaway Camp (2008)

Filmserier 2 kommentarer
 
Välkommen till Camp Manabe! Här har mänsklighetens avskum samlats i skepnad av ungdomar och lägerledare. Vilka som hör till respektive kategori är inte alltid helt lätt att avgöra, men det de har gemensamt är att de alla representerar människans allra sämsta sidor. Utom Ronnie. Han är en åldrad lägerledare som upplevde Angelas hemska massaker 25 år tidigare, vilket han aldrig glömt. När folk på Camp Manabe börjar dö är Ronnie övertygad om att Angela kommit tillbaka, även om det mesta för oss åskådare pekar på mobbaren/mobboffret Alan...
 
”Return to Sleepaway Camp” verkar i stort sett ignorera del två och tre. Robert Hiltzik som gjorde originalet är tillbaka i regissörsstolen och trots att filmen borde vara härligt 80-talsdoftande, den har alla förutsättningar för det, så är ”Return to Sleepaway Camp” mest en handlingsfattig smörja av vidrigheter. Dessutom upprepar Hiltzik en del scener och inslag från ”Sleepaway Camp” och det känns inte särskilt inspirerat. Filmen börjar med en åksjukeframkallande sekvens och följs av ett övertydligt ljussatt foto som massakreras fullständigt av den överdrivna och enerverande musiken. Om Hiltzik haft något att berätta, eller velat säga något, kunde faktiskt ”Return to Sleepaway Camp” ha fungerat som satir. Tyvärr verkar regissören helt omedveten om den förlorade potentialen.
 
 
Paul DeAngelo återvänder till sin ”roll” som lägerledaren Ronnie från originalfilmen och detsamma gör Jonathan Tiersten som Ricky även om han inte direkt får något att göra (vilket ur skådespelarsynpunkt inte behöver vara negativt). Eftersom jag inte visste något alls om filmen blev det förväntade överraskningsmomentet i slutet en överraskning på riktigt då det visar sig att Angela faktiskt är mördaren. Hon spelas precis som i originalet av Felissa Rose, som dessutom gör dubbla roller eftersom hon även spelar Angelas alias i filmen. Jag kände inte igen henne och det får väl ändå sägas vara ett gott betyg.
 
”Return to Sleepaway Camp” är alldeles för rå och sadistisk för att vara underhållande. Egentligen är det enbart det horribla agerandet från nästintill samtliga i ensemblen som gör att jag orkar lida mig genom spektaklet, även om det känns som en något tvivelaktig anledning. Slutet borgar givetvis för ännu en uppföljare, men den lyser alltjämt med sin frånvaro. Tack och lov får en väl säga. Sammanfattningsvis kan jag rekommendera originalet ”Sleepaway Camp” som underhållning för stunden, men som så ofta är uppföljarna ingenting att slösa tid på.
 
Ett år har gått sedan händelserna i den andra filmen. Lägret har bytt namn och kallas nu Camp New Horizons. Det drivs av två oseriösa äkta makar som föser samman ungdomar från samhällets högre och lägre klasser för att... ja, inte göra ett skit. Och lika bra är väl det med tanke på att Angela stulit en av de förväntade deltagarnas identitet. Det dröjer inte länge innan hon inser att både ungdomarnas och ledarnas syndiga leverne kräver bestraffning i form av ond bråd död.
 
Postern ovan säger allt om filmen. Del tre filmades alltså samtidigt som del två och Pamela Springsteen återvänder därmed naturligtvis som Angela. Hon är lite buttrare än förut och jag tror inte det helt och hållet är en del av Angelas missnöje över hur Camp New Horizons artar sig. Annars är del tre lika handlingsfattig som ”Sleepaway Camp II – Unhappy Campers”, kanske till och med ännu mer. Det är i alla avseenden en upprepning av föregående film, men intressant nog än mer amatörmässig. Michael A Simpson står för regin även denna gång, om en nu kan kalla det han sysslat med för regi. Han försöker spela på rasism och stereotyper för att göra filmen rolig, men resultatet blir såklart allt annat än lustigt. Jag vet att det finns fans som tycker ”Sleepaway Camp III” är oerhört rolig och underhållande men hur hjärnlöst tidsfördriv det än må vara får det väl ändå finnas en gräns för när det bara blir skräp?
 
 
Till skillnad från de två första filmerna känns ”Sleepaway Camp III – Teenage Wasteland” oändligt lång. Speltiden är kort men filmen fortsätter i all oändlighet. Tydligen fanns det planer på en fjärde film och några minuter av denna filmades innan den slopades eftersom filmbolaget gick i konkurs. Det filmade materialet dök upp som extramaterial i en DVD-utgåva och klipptes sedan ihop med sekvenser från de tre andra filmerna för att kunna krängas som en hel film. Efter att ha läst omdömen om "Sleepaway Camp IV - The Survivor" som skvallrar om att den i princip enbart består av scener ur de tre föregångarna har jag valt att hoppa över den. Däremot kom faktiskt ytterligare en officiell film och den skriver jag om härnäst. Vad gäller del tre kan den gott och väl hoppas över.

Sleepaway Camp III - Teenage Wasteland (1989)

Filmserier Kommentera
 
Ett år har gått sedan händelserna i den andra filmen. Lägret har bytt namn och kallas nu Camp New Horizons. Det drivs av två oseriösa äkta makar som föser samman ungdomar från samhällets högre och lägre klasser för att... ja, inte göra ett skit. Och lika bra är väl det med tanke på att Angela stulit en av de förväntade deltagarnas identitet. Det dröjer inte länge innan hon inser att både ungdomarnas och ledarnas syndiga leverne kräver bestraffning i form av ond bråd död.
 
Postern ovan säger allt om filmen. Del tre filmades alltså samtidigt som del två och Pamela Springsteen återvänder därmed naturligtvis som Angela. Hon är lite buttrare än förut och jag tror inte det helt och hållet är en del av Angelas missnöje över hur Camp New Horizons artar sig. Annars är del tre lika handlingsfattig som ”Sleepaway Camp II – Unhappy Campers”, kanske till och med ännu mer. Det är i alla avseenden en upprepning av föregående film, men intressant nog än mer amatörmässig. Michael A Simpson står för regin även denna gång, om en nu kan kalla det han sysslat med för regi. Han försöker spela på rasism och stereotyper för att göra filmen rolig, men resultatet blir såklart allt annat än lustigt. Jag vet att det finns fans som tycker ”Sleepaway Camp III” är oerhört rolig och underhållande men hur hjärnlöst tidsfördriv det än må vara får det väl ändå finnas en gräns för när det bara blir skräp?
 
 
Till skillnad från de två första filmerna känns ”Sleepaway Camp III – Teenage Wasteland” oändligt lång. Speltiden är kort men filmen fortsätter i all oändlighet. Tydligen fanns det planer på en fjärde film och några minuter av denna filmades innan den slopades eftersom filmbolaget gick i konkurs. Det filmade materialet dök upp som extramaterial i en DVD-utgåva och klipptes sedan ihop med sekvenser från de tre andra filmerna för att kunna krängas som en hel film. Efter att ha läst omdömen om "Sleepaway Camp IV - The Survivor" som skvallrar om att den i princip enbart består av scener ur de tre föregångarna har jag valt att hoppa över den. Däremot kom faktiskt ytterligare en officiell film och den skriver jag om härnäst. Vad gäller del tre kan den gott och väl hoppas över.