Jag har varit på bio. Ja, faktiskt. Det var över två år sedan sist. Ibland dyker det dock upp filmer som lockar för mycket för att jag ska kunna motstå dem. Anna Odells "Återträffen" är en av dem. Såg ett inslag i Aktuellt för några veckor sedan om filmen och intresset sköt i taket. Själva bioupplevelsen var väldigt speciell. Det var en liten salong och tyvärr var vi väldigt få i publiken, men jag har nog aldrig upplevt en sådan kompakt tystnad någonsin i en offentlig lokal. Inte ett andetag hördes. Kan en film få ett bättre betyg än så (om det nu inte rör sig om en komedi)?
 
Ni har säkert redan läst om handlingen hundra gånger ifall ni inte sett själva filmen. Men del ett är en version av hur klassåterträffen tjugo år efter nian hade kunnat sett ut ifall Anna Odell blivit bjuden och ifall hon vågat konfrontera sina forna klasskamrater om mobbningen. Den andra halvan handlar om hur hon försöker få verklighetens klasskompisar, tyvärr också skådespelare, att ställa upp i den färdiga filmen om själva återträffen för att försöka diskutera och analysera det som hände då. Som sagt är det synd att det är skådespelare som medverkar även i den andra halvan även om jag misstänker att Odell nog låtit sig inspireras av sina verkliga försök till att kontakta klasskamraterna. Första delen, med den iscensatta återträffen, blir därmed den absoluta styrkan med filmen. När saker och ting spårar ur, när Anna vägrar hålla tyst med klassens tabubelagda förflutna blir det riktigt obehagligt. För min del kändes det precis som om jag såg händelserna utspela sig i verkligheten i salongen. Oerhört starkt. En annan styrka är att det mesta av replikerna verkar vara improviserade. Skådespeleriet från de flesta blir därmed väldigt naturligt.
 
Efter filmen är det om möjligt ännu tystare i salongen. Ett ungt par som verkar vara på dejt ser i det närmsta chockade ut när de går ut, precis som om de inte väntat sig en film av det slaget. Hos mig fastnar "Återträffen" rejält. På ett otroligt enkelt men effektfullt och genomtänkt sätt lyckas Anna Odell krypa in under skinnet på åskådaren. Jag vet inte vad mer jag kan skriva utan att det låter pretentiöst. Filmen är allt annat än just det. Jag hoppas att den glest befolkade salongen i går kväll var ett undantag. "Återträffen" är en film som borde ses av många. För egen del funderar jag mest på hur jag kan ha nytta av den i mitt eget arbete i skolans värld.

Tankar om: Återträffen (2013)

Drama Kommentera
 
Jag har varit på bio. Ja, faktiskt. Det var över två år sedan sist. Ibland dyker det dock upp filmer som lockar för mycket för att jag ska kunna motstå dem. Anna Odells "Återträffen" är en av dem. Såg ett inslag i Aktuellt för några veckor sedan om filmen och intresset sköt i taket. Själva bioupplevelsen var väldigt speciell. Det var en liten salong och tyvärr var vi väldigt få i publiken, men jag har nog aldrig upplevt en sådan kompakt tystnad någonsin i en offentlig lokal. Inte ett andetag hördes. Kan en film få ett bättre betyg än så (om det nu inte rör sig om en komedi)?
 
Ni har säkert redan läst om handlingen hundra gånger ifall ni inte sett själva filmen. Men del ett är en version av hur klassåterträffen tjugo år efter nian hade kunnat sett ut ifall Anna Odell blivit bjuden och ifall hon vågat konfrontera sina forna klasskamrater om mobbningen. Den andra halvan handlar om hur hon försöker få verklighetens klasskompisar, tyvärr också skådespelare, att ställa upp i den färdiga filmen om själva återträffen för att försöka diskutera och analysera det som hände då. Som sagt är det synd att det är skådespelare som medverkar även i den andra halvan även om jag misstänker att Odell nog låtit sig inspireras av sina verkliga försök till att kontakta klasskamraterna. Första delen, med den iscensatta återträffen, blir därmed den absoluta styrkan med filmen. När saker och ting spårar ur, när Anna vägrar hålla tyst med klassens tabubelagda förflutna blir det riktigt obehagligt. För min del kändes det precis som om jag såg händelserna utspela sig i verkligheten i salongen. Oerhört starkt. En annan styrka är att det mesta av replikerna verkar vara improviserade. Skådespeleriet från de flesta blir därmed väldigt naturligt.
 
Efter filmen är det om möjligt ännu tystare i salongen. Ett ungt par som verkar vara på dejt ser i det närmsta chockade ut när de går ut, precis som om de inte väntat sig en film av det slaget. Hos mig fastnar "Återträffen" rejält. På ett otroligt enkelt men effektfullt och genomtänkt sätt lyckas Anna Odell krypa in under skinnet på åskådaren. Jag vet inte vad mer jag kan skriva utan att det låter pretentiöst. Filmen är allt annat än just det. Jag hoppas att den glest befolkade salongen i går kväll var ett undantag. "Återträffen" är en film som borde ses av många. För egen del funderar jag mest på hur jag kan ha nytta av den i mitt eget arbete i skolans värld.
JFK - Director's Cut (1991)
I förrgår var det femtio år sedan John Fitzgerald Kennedy mördades i Dallas. Med tanke på att media uppmärksammat händelsen under hela veckan var det kanske inte så slumpmässigt som jag trodde att jag just denna helg tog mig för att se filmerna om bröderna Kennedy. Inte minst eftersom det också var i veckan som Oliver Stones "JFK" släpptes på BluRay, ett format som filmen gör sig oerhört bra på. Det enda jag egentligen kände till om filmen var två saker. Först att den baseras på förre åklagaren Jim Garrison som försökte bevisa att Lee Harvey Oswald var oskyldig och egentligen utsatt för en sammansvärjning från hög politisk nivå. Det andra var en scen i rättssalen där Garrison raljerar över antalet skott som presidenten besköts med, en scen som briljant parodierades i "The Boyfriend" i tredje säsongen av "Seinfeld" där Kramer och Newman påstår sig ha blivit bespottade av baseballspelaren Keith Hernandez. Att sedan Wayne "Newman" Knight medverkar i båda scenerna är så klart pricken över i.
 
Stones "JFK" består i princip av tre och en halv timmes oavbruten dialog. Det tar ett tag att komma in i den, men jag fastnade verkligen. En massiv research ska ha legat bakom manuset och det gör givetvis att bevisen som presenteras för vem eller vilka som egentligen låg bakom mordet blir riktigt intressanta. Dessutom har Oliver Stone samlat ihop en riktigt kompetent och i en del fall oväntad ensemble som gör riktigt bra ifrån sig. Kevin Costner är i spetsen, uppbackad av bland många andra Sissy Spacek, Tommy Lee Jones, Kevin Bacon, Joe Pesci, Laurie Metcalfe, John Candy och redan nämnda Knight. Med andra ord är det flera komediskådespelare som särskilt sticker ut i sina roller (på ett mycket positivt sätt). Garrisons långa slutplädering, där kampen mot gråten tydligen var Costners egen, är helt fenomenal. Jag rekommenderar verkligen "JFK", men det är inte en film att slötitta på. 
 
Bobby (2006)
Kennedy-brodern Bobbys öde har också filmatiserats, även om Emilio Estevezs film fokuserar på människor kring hotellet där mordet inträffade. Liksom i fallet med "JFK" är "Bobby" rejält stjärnspäckad med genuina insatser från samtliga, men där Demi Moore, Sharon Stone och Christian Slater bör omnämnas särskilt. Alla karaktärer som presenteras och deras historier får inte ett jämnt fördelat utrymme och det är både på gott och ont. Ibland blir det nästan för många att följa. Samtidigt håller det mitt intresse uppe och får filmvärlden på hotellet att kännas levande. Många av berättelserna är riktigt berörande, men det är från ögonblicket då mordet inträffar och framåt som gör "Bobby" riktigt sevärd. Det blir oerhört kraftfullt, fint iscensatt av Estevez och väl agerat. Det var slutet som främst gjorde att filmen stannat kvar hos mig och som gör att jag nog kommer återvända till den framöver. "JFK" laborerar förresten med tanken om att även Bobby, och Martin Luther King för den delen, föll offer för samma sammansvärjning som John F Kennedy. Bobby Kennedys åtminstone påstådda mördare däremot sitter fortfarande inspärrad för mordet. I vilket fall, Estevezs film rekommenderas!

Kortfattat: 2 x Kennedy

Drama 2 kommentarer
JFK - Director's Cut (1991)
I förrgår var det femtio år sedan John Fitzgerald Kennedy mördades i Dallas. Med tanke på att media uppmärksammat händelsen under hela veckan var det kanske inte så slumpmässigt som jag trodde att jag just denna helg tog mig för att se filmerna om bröderna Kennedy. Inte minst eftersom det också var i veckan som Oliver Stones "JFK" släpptes på BluRay, ett format som filmen gör sig oerhört bra på. Det enda jag egentligen kände till om filmen var två saker. Först att den baseras på förre åklagaren Jim Garrison som försökte bevisa att Lee Harvey Oswald var oskyldig och egentligen utsatt för en sammansvärjning från hög politisk nivå. Det andra var en scen i rättssalen där Garrison raljerar över antalet skott som presidenten besköts med, en scen som briljant parodierades i "The Boyfriend" i tredje säsongen av "Seinfeld" där Kramer och Newman påstår sig ha blivit bespottade av baseballspelaren Keith Hernandez. Att sedan Wayne "Newman" Knight medverkar i båda scenerna är så klart pricken över i.
 
Stones "JFK" består i princip av tre och en halv timmes oavbruten dialog. Det tar ett tag att komma in i den, men jag fastnade verkligen. En massiv research ska ha legat bakom manuset och det gör givetvis att bevisen som presenteras för vem eller vilka som egentligen låg bakom mordet blir riktigt intressanta. Dessutom har Oliver Stone samlat ihop en riktigt kompetent och i en del fall oväntad ensemble som gör riktigt bra ifrån sig. Kevin Costner är i spetsen, uppbackad av bland många andra Sissy Spacek, Tommy Lee Jones, Kevin Bacon, Joe Pesci, Laurie Metcalfe, John Candy och redan nämnda Knight. Med andra ord är det flera komediskådespelare som särskilt sticker ut i sina roller (på ett mycket positivt sätt). Garrisons långa slutplädering, där kampen mot gråten tydligen var Costners egen, är helt fenomenal. Jag rekommenderar verkligen "JFK", men det är inte en film att slötitta på. 
 
Bobby (2006)
Kennedy-brodern Bobbys öde har också filmatiserats, även om Emilio Estevezs film fokuserar på människor kring hotellet där mordet inträffade. Liksom i fallet med "JFK" är "Bobby" rejält stjärnspäckad med genuina insatser från samtliga, men där Demi Moore, Sharon Stone och Christian Slater bör omnämnas särskilt. Alla karaktärer som presenteras och deras historier får inte ett jämnt fördelat utrymme och det är både på gott och ont. Ibland blir det nästan för många att följa. Samtidigt håller det mitt intresse uppe och får filmvärlden på hotellet att kännas levande. Många av berättelserna är riktigt berörande, men det är från ögonblicket då mordet inträffar och framåt som gör "Bobby" riktigt sevärd. Det blir oerhört kraftfullt, fint iscensatt av Estevez och väl agerat. Det var slutet som främst gjorde att filmen stannat kvar hos mig och som gör att jag nog kommer återvända till den framöver. "JFK" laborerar förresten med tanken om att även Bobby, och Martin Luther King för den delen, föll offer för samma sammansvärjning som John F Kennedy. Bobby Kennedys åtminstone påstådda mördare däremot sitter fortfarande inspärrad för mordet. I vilket fall, Estevezs film rekommenderas!
 
Till slut kom jag äntligen till skott och såg om Stefan Jarls så kallade Modstrilogi bestående av filmerna "Dom kallar oss Mods" (1968), "Ett Anständigt Liv" (1979) och "Det Sociala Arvet" (1992). Filmerna är så pass välkända att jag knappast behöver gå in närmare på handlingen. Men "Dom kallar oss Mods" följer främst Kenta och Stoffe som båda kommer från missbrukarhem och som går samma väg själva, kanske främst som en protest mot samhället som svikit dem. Tio år senare i "Ett anständigt liv" är båda väldigt slitna men Kenta lyckas bedriva någon sorts dräglig tillvaro medan Stoffe gått ner sig fullständigt på heroin. Han dör innan filmen blir färdig. Samma öde möter hundratals människor, eller en hel generation som Stefan Jarl uttrycker det, på plattan eller T-Centralen. I "Det sociala arvet" är det Modsens barn som står i fokus, däribland Kentas son Patric. Det visar sig att barnen till de utslagna som vi träffade i de föregående filmerna inte gått i sina föräldrars fotspår, snarare tvärtom. Är det sociala arvet därmed enbart en myt?
 
Jarls trilogi är dokumentärer med inslag av arrangerade scener utifrån verkliga händelser. Jag tycker inte det sistnämnda påverkar helheten negativt. Det är svårt att säga vad som händer spontant framför kameran och vad som är rekonstruerat. Det intressanta är att varje film har sin egen stämning. "Dom kallar oss Mods" har, trots mörkret, nästan ett naivt romantiskt skimmer över sig även om den kanske inte uppfattades så när det begav sig. Men någonstans får jag känslan av att inte ens Jarl trodde att det skulle gå så mycket åt helvete för främst Stoffe som det sedan gjorde. Kontraster mot detta skimmer finns såklart också och tydligast blir det kanske i de smärtsamma intervjusekvenserna där ungdomarna öppet delar med sig både av sina bakgrundupplevelser och sina tankar om framtiden.
 
 
"Ett anständigt liv" är den starkaste filmen i trilogin i fråga om vilken av filmerna som träffar åskådaren hårdast. Jag var helt tagen av den första gången jag såg den och trodde inte den skulle ha samma effekt vid en omtitt, men märkligt nog var den ännu jobbigare att se om. Här är det verkligen nattsvart. Hopplösheten och frustrationen genomsyrar hela filmen. Allting är rått: stämningen i samhället som avbildas, likväl som fotot och bilderna som visas. Ulf Dagebys fantastiska musik bidrar enormt. Mycket av filmen gör på riktigt fysiskt ont att se. Det jag tycker Stefan Jarl lyckas riktigt bra med är att få fram meningslösheten kring Stoffes (och de andras) död. Mitt återseende med "Ett anständigt liv" bekräftade mitt intryck från första gången jag såg den, nämligen att det inte bara är en av de bästa filmerna som gjorts i Sverige, men att den fortfarande är en av de viktigaste, främst för hur samhället skildras. Dagens Sverige ser än värre ut. En annan intressant sak som slog mig är att trots att "Ett anständigt liv" är så fruktansvärt tung att se så vill jag inte att den ska ta slut. En minst sagt motsägelsefull kontrast!
 
 
När man ser trilogins delar tätt inpå varann så blir "Det sociala arvet" den svagaste av filmerna. Inte för att den är dålig eller för att den inte är angelägen utan antagligen för att den inte är lika känslomässigt drabbande som föregångarna. För Modsens barn har det gått bra. De har inte följt i sina föräldrars spår. De revolterar enligt Stefan Jarl mot sina bakgrunder genom att leva "vanliga" liv, även om de aldrig kommer ifrån den smärta som barndomen inneburit. Här bryter även Kenta upp från Stockholm för en tid då han tillsammans med exfrun Eva (som medverkar i alla tre filmer) flyttar till Blekinge och av en slump alldeles i närheten av vart Stoffes son hamnade hos en fosterfamilj.
 
Den äldre DVD-utgåvan innehåller även kommentatorspår av Stefan Jarl och Kenta Gustavsson. Dessa spår saknas tydligen på nyutgåvor, vilket verkligen är synd. Jag hade inte lyssnat på kommentarerna förut men det slutade med att jag såg om trilogin igen på en och samma dag just för dessa. Dels får vi veta mer om människorna som medverkade, dels kommer både Jarl och Kenta med en hel del intressanta tankar kring inspelningarna och samhället. Filmerna blir ännu mörkare med kommentarerna, ändå gör främst Kentas kommentarer och sätt att uttrycka sig att jag skrattar högt många, många gånger. Det får att tänka att han måste haft en enorm styrka som gjorde att han kunde skoja om allt det jävliga eller prata om det med ironi och glimten i ögat. Åtminstone "Dom kallar oss Mods" finns på YouTube i versionen med kommentatorspåret, annars rekommenderar jag främst att du försöker få tag i en äldre utgåva av filmerna (den från 2006).
 
 
Modstrilogin är på något sätt obehaglig tidlös. Även om man inte intresserar sig för ämnet så tror jag de är väldigt sevärda ändå just för att de är så bra filmer/dokumentärer. Och ska du bara se av dem så rekommenderar jag isåfall "Ett anständigt liv". Själv kommer jag återvända till trilogin även i framtiden, antagligen många gånger om.

Modstrilogin

Drama 3 kommentarer
 
Till slut kom jag äntligen till skott och såg om Stefan Jarls så kallade Modstrilogi bestående av filmerna "Dom kallar oss Mods" (1968), "Ett Anständigt Liv" (1979) och "Det Sociala Arvet" (1992). Filmerna är så pass välkända att jag knappast behöver gå in närmare på handlingen. Men "Dom kallar oss Mods" följer främst Kenta och Stoffe som båda kommer från missbrukarhem och som går samma väg själva, kanske främst som en protest mot samhället som svikit dem. Tio år senare i "Ett anständigt liv" är båda väldigt slitna men Kenta lyckas bedriva någon sorts dräglig tillvaro medan Stoffe gått ner sig fullständigt på heroin. Han dör innan filmen blir färdig. Samma öde möter hundratals människor, eller en hel generation som Stefan Jarl uttrycker det, på plattan eller T-Centralen. I "Det sociala arvet" är det Modsens barn som står i fokus, däribland Kentas son Patric. Det visar sig att barnen till de utslagna som vi träffade i de föregående filmerna inte gått i sina föräldrars fotspår, snarare tvärtom. Är det sociala arvet därmed enbart en myt?
 
Jarls trilogi är dokumentärer med inslag av arrangerade scener utifrån verkliga händelser. Jag tycker inte det sistnämnda påverkar helheten negativt. Det är svårt att säga vad som händer spontant framför kameran och vad som är rekonstruerat. Det intressanta är att varje film har sin egen stämning. "Dom kallar oss Mods" har, trots mörkret, nästan ett naivt romantiskt skimmer över sig även om den kanske inte uppfattades så när det begav sig. Men någonstans får jag känslan av att inte ens Jarl trodde att det skulle gå så mycket åt helvete för främst Stoffe som det sedan gjorde. Kontraster mot detta skimmer finns såklart också och tydligast blir det kanske i de smärtsamma intervjusekvenserna där ungdomarna öppet delar med sig både av sina bakgrundupplevelser och sina tankar om framtiden.
 
 
"Ett anständigt liv" är den starkaste filmen i trilogin i fråga om vilken av filmerna som träffar åskådaren hårdast. Jag var helt tagen av den första gången jag såg den och trodde inte den skulle ha samma effekt vid en omtitt, men märkligt nog var den ännu jobbigare att se om. Här är det verkligen nattsvart. Hopplösheten och frustrationen genomsyrar hela filmen. Allting är rått: stämningen i samhället som avbildas, likväl som fotot och bilderna som visas. Ulf Dagebys fantastiska musik bidrar enormt. Mycket av filmen gör på riktigt fysiskt ont att se. Det jag tycker Stefan Jarl lyckas riktigt bra med är att få fram meningslösheten kring Stoffes (och de andras) död. Mitt återseende med "Ett anständigt liv" bekräftade mitt intryck från första gången jag såg den, nämligen att det inte bara är en av de bästa filmerna som gjorts i Sverige, men att den fortfarande är en av de viktigaste, främst för hur samhället skildras. Dagens Sverige ser än värre ut. En annan intressant sak som slog mig är att trots att "Ett anständigt liv" är så fruktansvärt tung att se så vill jag inte att den ska ta slut. En minst sagt motsägelsefull kontrast!
 
 
När man ser trilogins delar tätt inpå varann så blir "Det sociala arvet" den svagaste av filmerna. Inte för att den är dålig eller för att den inte är angelägen utan antagligen för att den inte är lika känslomässigt drabbande som föregångarna. För Modsens barn har det gått bra. De har inte följt i sina föräldrars spår. De revolterar enligt Stefan Jarl mot sina bakgrunder genom att leva "vanliga" liv, även om de aldrig kommer ifrån den smärta som barndomen inneburit. Här bryter även Kenta upp från Stockholm för en tid då han tillsammans med exfrun Eva (som medverkar i alla tre filmer) flyttar till Blekinge och av en slump alldeles i närheten av vart Stoffes son hamnade hos en fosterfamilj.
 
Den äldre DVD-utgåvan innehåller även kommentatorspår av Stefan Jarl och Kenta Gustavsson. Dessa spår saknas tydligen på nyutgåvor, vilket verkligen är synd. Jag hade inte lyssnat på kommentarerna förut men det slutade med att jag såg om trilogin igen på en och samma dag just för dessa. Dels får vi veta mer om människorna som medverkade, dels kommer både Jarl och Kenta med en hel del intressanta tankar kring inspelningarna och samhället. Filmerna blir ännu mörkare med kommentarerna, ändå gör främst Kentas kommentarer och sätt att uttrycka sig att jag skrattar högt många, många gånger. Det får att tänka att han måste haft en enorm styrka som gjorde att han kunde skoja om allt det jävliga eller prata om det med ironi och glimten i ögat. Åtminstone "Dom kallar oss Mods" finns på YouTube i versionen med kommentatorspåret, annars rekommenderar jag främst att du försöker få tag i en äldre utgåva av filmerna (den från 2006).
 
 
Modstrilogin är på något sätt obehaglig tidlös. Även om man inte intresserar sig för ämnet så tror jag de är väldigt sevärda ändå just för att de är så bra filmer/dokumentärer. Och ska du bara se av dem så rekommenderar jag isåfall "Ett anständigt liv". Själv kommer jag återvända till trilogin även i framtiden, antagligen många gånger om.