Larry Talbot återvänder hem till Talbot Castle efter arton års frånvaro. Hans äldre bror, den egentliga arvingen till godset, är död och det är Larrys uppgift att träda in i hans frånvaro. Hemma väntar fadern som genast får en bra kontakt med sin son. Dessutom spanar Larry in, bokstavligt talat, vackra Gwen som bor ovanför antikaffären som hennes far driver. Trots att hon redan är förlovad kan hon inte motstå Larrys charm. Men säg den lycka som varar. Allt prat om varulvar visar sig rätt så omgående vara sant. När Larry blir biten av en mystisk varg förs varulvsförbannelsen över på honom.
 
Häromveckan slog jag till och köpte Universals BluRay-box med de klassiska monsterfilmerna från 1930- och 40-talet (inklusive sladdisen ”Creature from the Black Lagoon”). Den första filmen att avnjutas ur boxen blev förstås ”The Wolf Man”, mest för att det var så länge sedan jag såg men också för att jag mindes den som svagast av de gamla monsterfilmerna. Nu är det i och för sig lika många år sedan jag såg ”Dracula”, som jag också minns som svag, men mitt minne av ”The Wolf Man” visade sig inte vara helt fel. ”The Wolf Man” är regisserad av George Waggner och skriven av Curt Siodmak. Den sistnämnda har många äldre, dåliga skräckfilmer på sitt samvete och visst finns det en hel del brister i manuset även när det gäller den här filmen. Waggner lyckas dock rädda upp en hel del, främst tack vare den stämningsfulla scenografin och riktigt bra skådespelare.
 
 
Talbot blev förstås Lon Chaney JR:s paradroll, men Chaney backas dessutom upp av bland andra Bela Lugosi, Maria Ouspenskaya (vars karaktär också dök upp i fler filmer) och min ständiga favorit Claude Raines som Talbot senior. Många av de andra skådespelarna fick möta varulven igen i andra roller i fler Universal-filmer (se nedan). Varulvens utseende och outfit med den omsorgsfullt knäppta skjortan blev och är en tidlös klassiker och liksom i fallet med Boris Karloffs Frankenstein-monster är det väl just denna varulv vi tänker på när vi hör ordet. Skrämmande är den förstås inte, även om ljudeffekterna i kombination med Chaneys fysiska gestaltning faktiskt skapar en ganska fin illusion. Och även om ”The Wolf Man” knappast är något mästerverk skulle jag ändå vilja påstå att det hör till skräckallmänbildningen att ha sett den. Den är riktigt fin på BluRay och fungerar helt okej som underhållning för stunden.
 
Trots det tragiska slutet tvingades Larry Talbot lida av sin förbannelse i fler filmer, närmare bestämt ”Frankenstein Meets the Wolf Man”, ”House of Frankenstein” och ”House of Dracula”.

The Wolf Man (1941)

Djur och varelser 2 kommentarer
 
Larry Talbot återvänder hem till Talbot Castle efter arton års frånvaro. Hans äldre bror, den egentliga arvingen till godset, är död och det är Larrys uppgift att träda in i hans frånvaro. Hemma väntar fadern som genast får en bra kontakt med sin son. Dessutom spanar Larry in, bokstavligt talat, vackra Gwen som bor ovanför antikaffären som hennes far driver. Trots att hon redan är förlovad kan hon inte motstå Larrys charm. Men säg den lycka som varar. Allt prat om varulvar visar sig rätt så omgående vara sant. När Larry blir biten av en mystisk varg förs varulvsförbannelsen över på honom.
 
Häromveckan slog jag till och köpte Universals BluRay-box med de klassiska monsterfilmerna från 1930- och 40-talet (inklusive sladdisen ”Creature from the Black Lagoon”). Den första filmen att avnjutas ur boxen blev förstås ”The Wolf Man”, mest för att det var så länge sedan jag såg men också för att jag mindes den som svagast av de gamla monsterfilmerna. Nu är det i och för sig lika många år sedan jag såg ”Dracula”, som jag också minns som svag, men mitt minne av ”The Wolf Man” visade sig inte vara helt fel. ”The Wolf Man” är regisserad av George Waggner och skriven av Curt Siodmak. Den sistnämnda har många äldre, dåliga skräckfilmer på sitt samvete och visst finns det en hel del brister i manuset även när det gäller den här filmen. Waggner lyckas dock rädda upp en hel del, främst tack vare den stämningsfulla scenografin och riktigt bra skådespelare.
 
 
Talbot blev förstås Lon Chaney JR:s paradroll, men Chaney backas dessutom upp av bland andra Bela Lugosi, Maria Ouspenskaya (vars karaktär också dök upp i fler filmer) och min ständiga favorit Claude Raines som Talbot senior. Många av de andra skådespelarna fick möta varulven igen i andra roller i fler Universal-filmer (se nedan). Varulvens utseende och outfit med den omsorgsfullt knäppta skjortan blev och är en tidlös klassiker och liksom i fallet med Boris Karloffs Frankenstein-monster är det väl just denna varulv vi tänker på när vi hör ordet. Skrämmande är den förstås inte, även om ljudeffekterna i kombination med Chaneys fysiska gestaltning faktiskt skapar en ganska fin illusion. Och även om ”The Wolf Man” knappast är något mästerverk skulle jag ändå vilja påstå att det hör till skräckallmänbildningen att ha sett den. Den är riktigt fin på BluRay och fungerar helt okej som underhållning för stunden.
 
Trots det tragiska slutet tvingades Larry Talbot lida av sin förbannelse i fler filmer, närmare bestämt ”Frankenstein Meets the Wolf Man”, ”House of Frankenstein” och ”House of Dracula”.
 
Det intrigeras på ett plantage någonstans i den sydamerikanska (?) / afrikanska (?) djungeln. I centrum står vackra Dina som alla män är förälskade i, särskilt förmannen Barney. När Dinas man tillika ägaren av plantagen halvt mördas och halvt förolyckas av Barney och en orm dröjer det inte länge förrän Dina och Barney är gifta och nya ägare till markerna. Men infödingskvinnan Al-Long blev vittne till vad som hände och hon uttalar en förbannelse över Barney som får honom att se sig som en gorilla.
 
Åh herregud. Jag begriper inte hur denna korta, långtråkiga lilla pärla gått mig förbi. Curt Siodmak, som bland annat var inblandad i de sämre av Universals alla Frankenstein-uppföljare, har skrivit och regisserat och har man sett nämnda Universal-filmer känns stilen igen. ”Bride of the Gorilla” börjar underbart underhållande med en prolog om naturen som något hemskt varpå Barney, spelad av Raymond Burr talar om för Dina (Barbara Payton) vad kvinnor vill vilket hon verkar instämma i. Det fortsätter i samma spår med härligt politiska korrekta uttalanden som att ”vita inte ska bo i djungeln”. Precis som i Siodmaks Frankenstein-manus är det omöjligt att veta om det är karaktärerna eller författaren som talar. Annars består ”Bride of the Gorilla” mest av såpaintriger och känns många gånger som ett avsnitt av ”Days of Our Lives” (gorillaförbannelsen inkluderad).
 
Burrs gestaltning av Barney ger 1950-talets ”buse” ett ansikte. Men roligast blir det när Lon Chaney Jr gör entré som den teatrala polischefen Taro, alltid redo med en pinsam monolog/betraktelse över livet i djungeln. Egentligen kan jag inte rekommendera ”Bride of the Gorilla”. Den är som sagt långtråkig under sina 65 minuter. Samtidigt är det omöjligt att INTE rekommendera den. Den måste nog upplevas.

Bride of the Gorilla (1951)

Skräckfilm Kommentera
 
Det intrigeras på ett plantage någonstans i den sydamerikanska (?) / afrikanska (?) djungeln. I centrum står vackra Dina som alla män är förälskade i, särskilt förmannen Barney. När Dinas man tillika ägaren av plantagen halvt mördas och halvt förolyckas av Barney och en orm dröjer det inte länge förrän Dina och Barney är gifta och nya ägare till markerna. Men infödingskvinnan Al-Long blev vittne till vad som hände och hon uttalar en förbannelse över Barney som får honom att se sig som en gorilla.
 
Åh herregud. Jag begriper inte hur denna korta, långtråkiga lilla pärla gått mig förbi. Curt Siodmak, som bland annat var inblandad i de sämre av Universals alla Frankenstein-uppföljare, har skrivit och regisserat och har man sett nämnda Universal-filmer känns stilen igen. ”Bride of the Gorilla” börjar underbart underhållande med en prolog om naturen som något hemskt varpå Barney, spelad av Raymond Burr talar om för Dina (Barbara Payton) vad kvinnor vill vilket hon verkar instämma i. Det fortsätter i samma spår med härligt politiska korrekta uttalanden som att ”vita inte ska bo i djungeln”. Precis som i Siodmaks Frankenstein-manus är det omöjligt att veta om det är karaktärerna eller författaren som talar. Annars består ”Bride of the Gorilla” mest av såpaintriger och känns många gånger som ett avsnitt av ”Days of Our Lives” (gorillaförbannelsen inkluderad).
 
Burrs gestaltning av Barney ger 1950-talets ”buse” ett ansikte. Men roligast blir det när Lon Chaney Jr gör entré som den teatrala polischefen Taro, alltid redo med en pinsam monolog/betraktelse över livet i djungeln. Egentligen kan jag inte rekommendera ”Bride of the Gorilla”. Den är som sagt långtråkig under sina 65 minuter. Samtidigt är det omöjligt att INTE rekommendera den. Den måste nog upplevas.
 
En jordbävning öppnar upp en underjordisk del av sjön och där under gömmer sig horder av hungriga pirayor. Givetvis sammanträffar detta med festligheterna i staden då alla de vackra ungdomarna kastar sina kläder och beger sig ut till sjöss. Sheriffen Julie kämpar hårt med att rädda de icke ont anande skönheterna från ett plågsamt öde. Samtidigt är hennes son och föremålet för hans kärlek inte bara i fara, de är dessutom ute på djupt vatten rent moraliskt.
 
Jag trodde faktiskt inte att en film kunde ha vidrigare undertoner än Texas Chainsaw Massacre 3D. Med tanke på den mängd skitfilm jag dragit i mig genom åren borde jag ha vetat bättre. För all del, "Piranha 3D" är en skräckkomedi men gränsen mellan buskis och vidriga värderingar är hårfin och denna film passerar gränsen med råge. Dessutom tycker jag den går över gränsen rejält i fråga om hur spekulativt våldet är, inte minst då majoriteten av de vi får se lida är kvinnor. Nu har jag inte sett originalfilmen från det glada sjuttiotalet så jag vet inte hur mycket denna nya version bygger på den. Men faktum kvarstår. "Piranha" är inte skrämmande och inte rolig. Den är bara en av de absolut äckligaste filmer jag sett och det gäller på flera plan. Nu är frågan om något kan sjunka ännu lägre i fråga om vidrigheter. Antagligen är uppföljaren en god kandidat, men den hoppar åtminstone jag över.

Piranha 3D (2010)

Skräckfilm 3 kommentarer
 
En jordbävning öppnar upp en underjordisk del av sjön och där under gömmer sig horder av hungriga pirayor. Givetvis sammanträffar detta med festligheterna i staden då alla de vackra ungdomarna kastar sina kläder och beger sig ut till sjöss. Sheriffen Julie kämpar hårt med att rädda de icke ont anande skönheterna från ett plågsamt öde. Samtidigt är hennes son och föremålet för hans kärlek inte bara i fara, de är dessutom ute på djupt vatten rent moraliskt.
 
Jag trodde faktiskt inte att en film kunde ha vidrigare undertoner än Texas Chainsaw Massacre 3D. Med tanke på den mängd skitfilm jag dragit i mig genom åren borde jag ha vetat bättre. För all del, "Piranha 3D" är en skräckkomedi men gränsen mellan buskis och vidriga värderingar är hårfin och denna film passerar gränsen med råge. Dessutom tycker jag den går över gränsen rejält i fråga om hur spekulativt våldet är, inte minst då majoriteten av de vi får se lida är kvinnor. Nu har jag inte sett originalfilmen från det glada sjuttiotalet så jag vet inte hur mycket denna nya version bygger på den. Men faktum kvarstår. "Piranha" är inte skrämmande och inte rolig. Den är bara en av de absolut äckligaste filmer jag sett och det gäller på flera plan. Nu är frågan om något kan sjunka ännu lägre i fråga om vidrigheter. Antagligen är uppföljaren en god kandidat, men den hoppar åtminstone jag över.