Jonathan Harker anländer till byn Passburg i Transsylvanien för att arbeta som bibliotekarie (tror jag) för greve Dracula som bor i ett slott i skogen. Han hinner knappt anlända innan han själv förvandlas till en vampyr av greven och hans senaste adept, den vackra Tanja. Mina Harker anländer kort därefter men istället för att genast söka upp Jonathan stannar hon hos vännen Lucy som blivit oförklarligt sjuk - om det nu egentligen är så oförklarligt. Lucy har nämligen haft nattligt besök av greven och medan Mina försöker få tag i Jonathan dör hon. Van Helsing anländer till byn för att kämpa mot vampyrerna. 
 
Inledningssekvensen ser ut som något ur ett dataspel från mitten av 90-talet. Och därifrån går det raskt utför. "Dracula 3D" är patetiskt dålig. Någon enstaka scenografirelaterad detalj känns som Dario Argento men annars är det skit rakt igenom. Uselt skådespeleri, usel dubbning, oengagerat och tråkigt foto. Slött, oengagerat berättande med ett icke-manus som spretar åt alla möjliga håll och som inte hänger samman för fem öre. Det är helt omöjligt att försöka följa med i berättelsen, främst just för att det inte existerar någon berättelse. Claudio Simonetti är den enda som går ur denna soppa med hedern någorlunda i behåll. Återigen påminns jag om att det är dags att börja återbesöka Argentos klassiska filmer på BluRay. Hoppet om att han ska åstadkomma något sevärt i modern tid är numera ute. Tragiskt är min sammanfattande tanke om "Dracula 3D".
 
Läs även mina texter om:
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Producerat/författat av Argento:
 
 

Dracula 3D (2012)

Dario Argento Kommentera
 
Jonathan Harker anländer till byn Passburg i Transsylvanien för att arbeta som bibliotekarie (tror jag) för greve Dracula som bor i ett slott i skogen. Han hinner knappt anlända innan han själv förvandlas till en vampyr av greven och hans senaste adept, den vackra Tanja. Mina Harker anländer kort därefter men istället för att genast söka upp Jonathan stannar hon hos vännen Lucy som blivit oförklarligt sjuk - om det nu egentligen är så oförklarligt. Lucy har nämligen haft nattligt besök av greven och medan Mina försöker få tag i Jonathan dör hon. Van Helsing anländer till byn för att kämpa mot vampyrerna. 
 
Inledningssekvensen ser ut som något ur ett dataspel från mitten av 90-talet. Och därifrån går det raskt utför. "Dracula 3D" är patetiskt dålig. Någon enstaka scenografirelaterad detalj känns som Dario Argento men annars är det skit rakt igenom. Uselt skådespeleri, usel dubbning, oengagerat och tråkigt foto. Slött, oengagerat berättande med ett icke-manus som spretar åt alla möjliga håll och som inte hänger samman för fem öre. Det är helt omöjligt att försöka följa med i berättelsen, främst just för att det inte existerar någon berättelse. Claudio Simonetti är den enda som går ur denna soppa med hedern någorlunda i behåll. Återigen påminns jag om att det är dags att börja återbesöka Argentos klassiska filmer på BluRay. Hoppet om att han ska åstadkomma något sevärt i modern tid är numera ute. Tragiskt är min sammanfattande tanke om "Dracula 3D".
 
Läs även mina texter om:
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Producerat/författat av Argento:
 
 
 
En dag i skogen blir pojken Giulio nyfiken på två mystiska kvinnor och förföljer dem till en liten stuga. Genom fönstret bevittnar han hur de ritualslaktar en tupp, men kvinnorna upptäcker honom och jagar honom genom skogen. Flera år senare är Giulio en filmstudent som inte kan låta bli att spionera på den unga kvinnan, Sasha, i huset mitt emot. En kväll blir han vittne till ett fruktansvärt gräl mellan kvinnan och hennes mor. Kort därefter mördas modern. Giulio är övertygad om att Sasha är inblandad i mordet, inte minst när han upptäcker hur hon har kontakt med en annan mystisk kvinna kring Hitchcock-klassikern "Främlingar på tåg". Giulio får visst stöd från videobutiksinnehavaren Andrea medan flickvännen Arianna är mindre road. Givetvis är mördaren Giulio på spåren och frågan är om han ska hinna avslöja hur gåtan hänger ihop innan han själv faller offer.
 
SVT visade "Tycker du om Hitchcock?" medan den var färsk och jag såg den också då. Intressant nog hade inte en enda bild från filmen fastnat i minnet. Inte en enda sekvens kändes bekant. Kanske var det därför jag drogs till den på nytt trots att jag mycket väl vet att Dario Argentos senare verk kan hoppas över. Jag vet inte riktigt vad jag ska tänka och tycka om den här TV-filmen. Mest fascineras jag återigen över hur Argento tycks ha glömt allt han verkade veta om att fånga sin publik. Han anspelar en hel del på Hitchcock och nämnda regissörs sätt att komponera scener och berättelser, men Argento kommer inte ens i närheten av Hitchcock när han är som sämst. Det blir enormt platt och istället för att bidra blir det enstaka, osammanhängande inslag. Någonstans kan man ana en viss inspiration från regissörens sida men det vill sig ändå inte. Skådespeleriet, inklusive dubbningen, är såklart ett stort minus. Dialogen däremot är underhållande dålig. Ingenting lämnas osagt. Karaktärerna beter sig givetvis extremt irrationellt. En viss hotfull stämning har Argento fått till, men den kommer såklart inte i närheten av stämningen i hans tidigare verk. Fotot, scenografin och musiken är ingenting speciellt även om en del miljöer också påminner om Argentos glansdagar.
 
Bortsett från att filmen fortsätter där den egentligen borde ha varit slut så tror jag att "Ti Pace Hitchcock?" mycket väl kan fungera som underhållning för stunden om man är på rätt humör. Den inbjuder inte åskådaren till att tänka eller engagera sig desto mer. Det var precis vad jag behövde igår kväll. Men det är klart att jag funderar över varför Dario Argento får behålla sin plats på piedestalen här på BlueRoseCase. Antagligen för att jag är så svag för hans tidigare filmer. Och nu börjar det nog bli dags för en omtitt av flera av dem, om jag kan hitta vettiga BluRay-utgåvor vill säga.
  

Ti Piace Hitchcock? (2005)

Dario Argento 4 kommentarer
 
En dag i skogen blir pojken Giulio nyfiken på två mystiska kvinnor och förföljer dem till en liten stuga. Genom fönstret bevittnar han hur de ritualslaktar en tupp, men kvinnorna upptäcker honom och jagar honom genom skogen. Flera år senare är Giulio en filmstudent som inte kan låta bli att spionera på den unga kvinnan, Sasha, i huset mitt emot. En kväll blir han vittne till ett fruktansvärt gräl mellan kvinnan och hennes mor. Kort därefter mördas modern. Giulio är övertygad om att Sasha är inblandad i mordet, inte minst när han upptäcker hur hon har kontakt med en annan mystisk kvinna kring Hitchcock-klassikern "Främlingar på tåg". Giulio får visst stöd från videobutiksinnehavaren Andrea medan flickvännen Arianna är mindre road. Givetvis är mördaren Giulio på spåren och frågan är om han ska hinna avslöja hur gåtan hänger ihop innan han själv faller offer.
 
SVT visade "Tycker du om Hitchcock?" medan den var färsk och jag såg den också då. Intressant nog hade inte en enda bild från filmen fastnat i minnet. Inte en enda sekvens kändes bekant. Kanske var det därför jag drogs till den på nytt trots att jag mycket väl vet att Dario Argentos senare verk kan hoppas över. Jag vet inte riktigt vad jag ska tänka och tycka om den här TV-filmen. Mest fascineras jag återigen över hur Argento tycks ha glömt allt han verkade veta om att fånga sin publik. Han anspelar en hel del på Hitchcock och nämnda regissörs sätt att komponera scener och berättelser, men Argento kommer inte ens i närheten av Hitchcock när han är som sämst. Det blir enormt platt och istället för att bidra blir det enstaka, osammanhängande inslag. Någonstans kan man ana en viss inspiration från regissörens sida men det vill sig ändå inte. Skådespeleriet, inklusive dubbningen, är såklart ett stort minus. Dialogen däremot är underhållande dålig. Ingenting lämnas osagt. Karaktärerna beter sig givetvis extremt irrationellt. En viss hotfull stämning har Argento fått till, men den kommer såklart inte i närheten av stämningen i hans tidigare verk. Fotot, scenografin och musiken är ingenting speciellt även om en del miljöer också påminner om Argentos glansdagar.
 
Bortsett från att filmen fortsätter där den egentligen borde ha varit slut så tror jag att "Ti Pace Hitchcock?" mycket väl kan fungera som underhållning för stunden om man är på rätt humör. Den inbjuder inte åskådaren till att tänka eller engagera sig desto mer. Det var precis vad jag behövde igår kväll. Men det är klart att jag funderar över varför Dario Argento får behålla sin plats på piedestalen här på BlueRoseCase. Antagligen för att jag är så svag för hans tidigare filmer. Och nu börjar det nog bli dags för en omtitt av flera av dem, om jag kan hitta vettiga BluRay-utgåvor vill säga.
  
 
Varning för spoilers!
 
En seriemördare härjar i Turin. Vackra kvinnor faller offer genom att välja mördarens taxi. När Lindas syster kidnappas av mördaren blandar hon sig personligen i utredningen genom att hänga efter inspektören Enzo. Hans mörka bakgrundshistoria gör honom till den perfekta utredaren. Han kan tänka som mördaren. Enzo och Linda befinner sig snart i en kamp mot både tiden och döden för att hinna rädda systern från att bli nästa offer. Och de är hack i häl på mördaren som alltid tycks ligga ett steg före.
 
Jag skriver ju inga längre recensioner längre, men jag gör ett undantag för Dario Argento. Varför jag gör det kan man ju faktiskt fråga sig. För jag har bara två ord att sammanfatta ”Giallo” med: Åh. Herregud. Under filmens gång försöker jag påminna mig om att det faktiskt är samma regissör som gjort bland annat ”Suspiria” och ”Bird with the Crystal Plumage” som ligger bakom ”Giallo”. Helt omöjligt är det inte att föreställa sig det. Argentos trademark, den bristande personregin, är tydligare än någonsin i den här filmen. Några kameravinklar och en del, i det här fallet extremt korta, spännings- och obehagsmoment är också väldigt Argento-doftande. Men i övrigt... alltså... nej. Handlingen är något av det mest banala och krystade som gjorts i modern filmtid. Ibland glömmer jag att jag ser en thriller och skrattar högt när jag förväxlar den med en parodi.
 
Adrien Brody (även medproducent otroligt nog) försöker ge Enzo både karaktär och liv men då rollfiguren är både klyschig, stereotypisk och med en förutsägbar bakgrundshistoria blir det inte lätt. Eftersom Argento misslyckas totalt med att skapa den speciella värld och stämning som många av hans tidigare filmer bygger på blir det rent löjeväckande att Linda får följa med i utredningen på det sätt hon gör. Och där Brody i alla fall försöker anstränga sig utgör Emmanuelle Seigner ett riktigt bottennapp. Hon ser ut som en uttråkad Patsy Stone efter en natt av sprit och droger filmen igenom och det blir rätt pinsamt. Marco Werba försöker med sin musik att imitera Claudio Simonetti men lyckas inte. Lägg därtill att alla i Turin pratar engelska med varann, något som Argento försöker legitimera genom att ge Enzo och Linda amerikanska bakgrunder. Men alla andra då? Skådespeleriet från övriga lämnar annars mycket att önska. Såklart. Argento ger dessutom homager till sig själv, tydligast i den vägen är kanske blinkningen till ”The Cat O'Nine Tails” om jag inte missminner mig. Varför?
 
En ljuspunkt får jag väl ändå erkänna finns och det är att eftersom jag inte visste något om filmen sen innan, så fattade jag aldrig att Adrien Brody spelade både Enzo och ”Giallo”, det vill säga mördaren. I början misstänkte jag att däremot att Enzo och mördaren var en och samma karaktär med tanke på likheten i ögonen, men sminkningen när Giallo väl visades i helfigur lurade mig. Brody verkade ha betydligt roligare i Giallo-rollen och visst är han väl rätt obehaglig till och från även om det känns unket och gammalt med den missbildade utstötte som måste döda all skönhet. Sammanfattningsvis är ”Giallo” pinsam på många plan. Jag upplevde den aldrig som seg, kanske mest för att jag verkligen ville ge Argento en chans och för att jag hoppades bli överraskad. Men överraskningen bestod snarare i att ”Giallo” faktiskt var så dålig som den var. Dario Argento kan gott sluta göra film om framtida verk ska se ut på det här viset! 
 
Läs fler av mina recensioner av Dario Argentos filmer:
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
samt producerat/författat av Argento:
 
 
 

Giallo (2009)

Skräckfilm 5 kommentarer
 
Varning för spoilers!
 
En seriemördare härjar i Turin. Vackra kvinnor faller offer genom att välja mördarens taxi. När Lindas syster kidnappas av mördaren blandar hon sig personligen i utredningen genom att hänga efter inspektören Enzo. Hans mörka bakgrundshistoria gör honom till den perfekta utredaren. Han kan tänka som mördaren. Enzo och Linda befinner sig snart i en kamp mot både tiden och döden för att hinna rädda systern från att bli nästa offer. Och de är hack i häl på mördaren som alltid tycks ligga ett steg före.
 
Jag skriver ju inga längre recensioner längre, men jag gör ett undantag för Dario Argento. Varför jag gör det kan man ju faktiskt fråga sig. För jag har bara två ord att sammanfatta ”Giallo” med: Åh. Herregud. Under filmens gång försöker jag påminna mig om att det faktiskt är samma regissör som gjort bland annat ”Suspiria” och ”Bird with the Crystal Plumage” som ligger bakom ”Giallo”. Helt omöjligt är det inte att föreställa sig det. Argentos trademark, den bristande personregin, är tydligare än någonsin i den här filmen. Några kameravinklar och en del, i det här fallet extremt korta, spännings- och obehagsmoment är också väldigt Argento-doftande. Men i övrigt... alltså... nej. Handlingen är något av det mest banala och krystade som gjorts i modern filmtid. Ibland glömmer jag att jag ser en thriller och skrattar högt när jag förväxlar den med en parodi.
 
Adrien Brody (även medproducent otroligt nog) försöker ge Enzo både karaktär och liv men då rollfiguren är både klyschig, stereotypisk och med en förutsägbar bakgrundshistoria blir det inte lätt. Eftersom Argento misslyckas totalt med att skapa den speciella värld och stämning som många av hans tidigare filmer bygger på blir det rent löjeväckande att Linda får följa med i utredningen på det sätt hon gör. Och där Brody i alla fall försöker anstränga sig utgör Emmanuelle Seigner ett riktigt bottennapp. Hon ser ut som en uttråkad Patsy Stone efter en natt av sprit och droger filmen igenom och det blir rätt pinsamt. Marco Werba försöker med sin musik att imitera Claudio Simonetti men lyckas inte. Lägg därtill att alla i Turin pratar engelska med varann, något som Argento försöker legitimera genom att ge Enzo och Linda amerikanska bakgrunder. Men alla andra då? Skådespeleriet från övriga lämnar annars mycket att önska. Såklart. Argento ger dessutom homager till sig själv, tydligast i den vägen är kanske blinkningen till ”The Cat O'Nine Tails” om jag inte missminner mig. Varför?
 
En ljuspunkt får jag väl ändå erkänna finns och det är att eftersom jag inte visste något om filmen sen innan, så fattade jag aldrig att Adrien Brody spelade både Enzo och ”Giallo”, det vill säga mördaren. I början misstänkte jag att däremot att Enzo och mördaren var en och samma karaktär med tanke på likheten i ögonen, men sminkningen när Giallo väl visades i helfigur lurade mig. Brody verkade ha betydligt roligare i Giallo-rollen och visst är han väl rätt obehaglig till och från även om det känns unket och gammalt med den missbildade utstötte som måste döda all skönhet. Sammanfattningsvis är ”Giallo” pinsam på många plan. Jag upplevde den aldrig som seg, kanske mest för att jag verkligen ville ge Argento en chans och för att jag hoppades bli överraskad. Men överraskningen bestod snarare i att ”Giallo” faktiskt var så dålig som den var. Dario Argento kan gott sluta göra film om framtida verk ska se ut på det här viset! 
 
Läs fler av mina recensioner av Dario Argentos filmer:
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
samt producerat/författat av Argento: