BlueRoseCase

 

Undertecknad är ju svag för filmer som bygger på material som filmats av karaktärer. Men efter att i höstas sett "Grave Encounters" och nu Gonzalo López-Gallegos "Apollo 18" börjar jag undra om det finns så mycket i den här genren att vara svag för. "Apollo 18" går ut på att ännu en Apollo-expedition i hemlighet skickades till månen innan programmet lades ner under 1970-talet. Genom filmmaterialet följer vi de två besättningsmännen som landar på månen bara för att upptäcka många frågetecken. Det visar sig att ryssarna också tagit sig dit, men att något hänt dem. Snart står det klart för våra hjältar att det finns något levande på rymdstenen och att amerikanska myndigheter känt till det. Expeditionen förvandlas till en ojämn kamp på liv och död.

 

Själva grundtanken med "Apollo 18" är i alla fall lite fantasieggande - åtminstone tills man ser filmen. Dels gissade jag mig till i princip hela handlingsförloppet och berättelsens utveckling i förväg trots att jag inte visste något om eller sett något av filmen överhuvudtaget. Dels försvinner skräckmomentet och den avsedda panikeffekten av att jag inte riktigt kan identifiera mig med varken månresenärerna eller att befinna sig i en sådan extrem miljö. För min del hade det kunnat fungera bättre att placera handlingen i en ogästvänlig eller avlägsen miljö på Jorden, som i John Carpenters "The Thing". Eftersom rymden och månen dessutom blir en väldigt begränsad plats för att få till någorlunda logiska effekter tvingas regissören ta till de gamla vanliga knepen, det vill säga falska skrämseleffekter. Gäsp. Trots dessa negativa delar och trots att jag inte blev det minsta engagerad i handlingen eller karaktärerna flöt "Apollo 18" på rätt bra. Med andra ord fungerade den väl som underhållning för stunden, men absolut inte mer än det.

 Hamilton (1998/2001)

Jag kan inte minnas att jag sett någon av de här varianterna i sin helhet tidigare. "Hamilton", baserad på två böcker av Jan Guillou, spelades nämligen in 1997 både som långfilm och TV-serie. Den sistnämnda versionen, som jag svepte på Netflix, visades tydligen först 2001 och måste ju redan då ha varit hopplöst föråldrad. Carl Hamilton åker kors och tvärs mellan Stockholm och "Norrland" med gästspel utomlands för att hitta en försvunnen kärnvapenbestyckad missil. Alla spår leder till den före detta CIA-agenten Hawkins. Hur ska det gå? Regissören Harald Zwart har kopierat amerikanska actionfilmer in i minsta detalj. Mycket är genomarbetat och välgjort och helt oerhört ospännande. Det mesta i manusväg är väldigt töntigt och det verkar som om Peter Stormare kände likadant. Mark Hamill vräker på som Hawkins men hans överspel bidrar med en viss underhållning. Lena Olin fyller ingen funktion alls. Överlag hade det varit intressant att göra en rejäl genusanalys på "Hamilton". Intressant - och obehagligt. Slutscenerna är så pinsamt dåliga att jag skäms. En del av denna film/serie filmades i Kiruna. Jag gjorde praktik på lokala Kiruna Tidningen då det begav sig och skrev en artikel om inspelningen. Det som ska föreställa ryska tundran är egentligen sjön Kaalasjärvi utanför Kiruna.

 

 

Njuter för närvarande av påsklov. En del av denna njutning består av att se så mycket film som jag bara kan. Använder mig sedan i höstas av Netflix och även om utbudet är begränsat (utifrån hur det ser ut nu så vet jag att jag inom en någorlunda snar framtid sett allt det som är av intresse för mig) finns det en hel del guldkorn. Häromkvällen snubblade jag över ett sådant, nämligen Cary Fukunagas "Sin Nombre". En del filmer kryper verkligen in under skinnet på en och stannar där och precis det gjorde "Sin Nombre". Berättelsen om de illegala immigranterna på väg till Amerika vars vägar korsas av gängmedlemmen som till slut får nog och tar livet av ledaren och därmed dömer sig själv till döden träffar mig rätt i hjärtat.

 

Egentligen innehåller inte filmen så mycket nytt och den tar inte upp originella frågor heller, åtminstone inte om man är lite bevandrad inom sydamerikansk film. På sätt och vis går tankarna ganska ofta till den fantastiska "Guds stad" men för mig är det mer positivt än negativt. Vad det är som tilltalar mig så med "Sin Nombre" har jag fortfarande inte kommit fram till. Den är anspråkslös, väldigt enkel i sitt berättande samtidigt som karaktärerna blir extremt komplexa. Det finns så mycket i allt det som inte sägs och skådespelarna gör starka insatser för att bära upp detta. Att försöka analysera den var inte riktigt heller tanken med det här inlägget, istället ville jag helt enkelt tipsa om filmen! Jag noterar för övrigt att regissören Fukunaga ska ta itu med den nya filmatiseringen av Stephen Kings "It". Och plötsligt gick mitt intresse för det projektet upp från noll till lite grann...

 

Pamela har svårt att hantera sorgen efter tvillingarna. John Ross stöttar henne men är samtidigt ute efter information om Cliff. Utredningen är klar kring explosionen på riggen och plötsligt påstår den att det inte kunde ske genom ett attentat. Ewing Energies åläggs att betala ett skadestånd på en biljard dollar vilket hotar krossa företaget. Sue Ellen söker upp Ken Richards och kräver att han väljer sida. Guvernören själv är inblandad och avskedar Richards. Han lämnar information till Sue Ellen om att guvernören är köpt av Harris Ryland. Ryland har fullt upp på eget håll med att bryta förhållandet mellan Emma och Drew. Carlos del Sol dyker också upp med kvinnan som JR mötte kvällen då han mördades och det visar sig att hon har information som också pekar mot Rylands inblandning i mordet. John Ross får tag i en kopia på Rebecca Wentworths testamente och det står klart att ifall Pam är död så har Christopher rätt till en stor del av Barnes Global. Guvernören tar över det fält som Ewing Energies ska pumpa olja från för att betala skadeståndet.

 

Mer slowmotion, ett dåligt fotomontage med Larry Hagman och Josh Henderson (perspektivet stämmer enbart ifall John Ross hade vattenskalle som barn och det förtäljer som bekant inte originalserien...) och fler irriterande tidshopp. Innan förtexterna har vi hunnit tre veckor fram i tiden, givetvis genom en text som upplyser oss om det. Blä. Julie Gonzalo fortsätter jobba hårt och utgör återigen en stor behållning. Det finns flera scener när familjen Ewing förenas i sin kamp som har potential men Jesse Metcalfe lyckas förstöra varenda en. Jag trodde jag blivit helt likgiltig inför karln men uppenbarligen kan han störa mig än, främst för att han sabbar minsta chans serien har till att höja sig. En glad överraskning har detta avsnitt i alla fall och det är i form av Steven Weber som guvernören. Jag hade mina farhågor eftersom jag haft svårt för honom ända sen hans insats i Stephen Kings vedervärdiga miniserie "The Shining" men här hittar han rätt från första stund. Kul! Ser fram emot mer med honom i de kommande avsnitten. Och rätt spännande blir det med Harris Rylands inblandning i det mesta. Äntligen börjar karaktären bli lika intressant som i första säsongen. Att Mitch Pileggi njuter av det i sin gestaltning ger karaktären det där lilla extra. Men huruvida Barnes Global är samma företag som Wentworth Industries är minst sagt förvirrande med tanke på Rebeccas testamente. Då hon satte livet till i den sjätte säsongen av originalserien fanns inget Barnes Global. Återstående avsnitt kommer visas som dubbelavsnitt framöver. Jag har mina farhågor inför det valet också. Huruvida en tredje säsong är aktuell har vi inte fått någon vink om ännu.

 

Och idag är det förresten 35 år sedan det allra första avsnittet, "Digger's Daughter" sändes!

När Saras man meddelar att han träffat en annan rasar den fina ytan. Saras besvikelse gör att hon lämnar allt och då maken dessutom snuvar henne på de pengar som tillfaller henne tvingas hon flytta till det billigaste alternativet. Valet faller på ett litet nedgånget hus i Valby. Hon hinner knappt flytta in förrän hon dras in i grannarnas tillvaro samtidigt som hon gör allt för att försöka klara sig själv. Morten Arnfreds "Lykkevej" är ingen pulshöjare direkt. Den puttrar på i makligt tempo. Vi vet från första stund och för varje karaktärsintroduktion vad som ska hända och hur deras utveckling ser ut. Men det gör faktiskt inte så mycket. Jag var på rätt humör för att bara slötitta uppenbarligen. Behållningen är skådespeleriet, främst Birthe Neumann som Sara. Jag gillar hennes gestaltning väldigt mycket vilket i sin tur gör att jag engageras av karaktären.

 

 

Åtta år efter originalet återvände Nicolas Winding Refn till karaktären Tonny. Anledningen ska ha varit, vilket påpekades i inlägget om originalfilmen, att försöka få in pengar efter ett filmprojekt som floppade. Mads Mikkelsen, som vid den här tiden fått sitt stora genombrott, är tillbaka i rollen han skapade i ”Pusher”. Hur lång tid som ska ha passerat mellan de båda filmerna är inte helt uttalat, antagligen är det inte allt för länge eftersom Milo frågar efter Frank. Mikkelsen ser för övrigt ut precis som han gjorde i första filmen.

 

Tonny släpps ut ur fängelset. Han söker upp sin far, gangstern Smeden, i förhoppning om lite jobb och kanske även faderlig kärlek och omsorg. Smeden är inte särskilt intresserad av sin vuxna son, inte minst då det finns en betydligt yngre lillebror till Tonny med i bilden. Detta driver på Tonnys destruktivitet ännu mer då det verkar som om han helst av allt vill ha sin far uppskattning. Genom sina kriminella kompisar dras han in i härva som bara blir och mer komplicerad och snart slits han mellan ”vännerna” och pappan. I slutänden handlar det om vem som har makten och frågan är vad som krävs av Tonny för att han ska få makt.

 

Eftersom jag tilltalades så mycket av originalfilmen oroade jag mig för att fortsättningen skulle vara en platt och obefogad uppföljare, men redan i den inledande scenen i fängelset där Tonny får sig serverad en monolog om hur den undre världen är uppbyggd och vad som krävs av honom, står det klart att ”Pusher II” borgar för en genuin berättelse. Resten av filmen uppfyller också detta. Dokumentärkänslan är förvisso inte lika stark som i den första filmen och först saknar jag den, men berättelsen blir ändå aldrig tillrättalagd och den undviker att falla in i traditionell dramaturgi. Visst kan man väl säga en hel del om Tonny och han sårbara relation till fadern, men samtidigt tycker jag inte Winding Refn propagerar för att Tonnys kriminalitet och situationen bygger på en bristande, manlig förebild. Snarare blir huvudsaken vilka förutsättningar Tonny getts i samhället och där blir föräldrarna en del av en helhet.

 

 

Precis som i ”Pusher” är det ett väldigt skitigt och fortfarande överlag mulet Köpenhamn som vi befinner oss i. Genom Tonnys ögon blir staden väldigt anonym. Världen utanför det kriminella får inget utrymme alls. Fotot följer också föregångaren med skakig handkamera och ljussättningen är autentisk. Utifrån mitt minne använder dock ”Pusher II” ett soundtrack på ett mer medvetet och genomtänkt sätt än i originalfilmen. Detta är absolut inte till berättelsens nackdel då musiken är helt rätt. Soundtracket, med bland annat ”Sad Disco” och ”The Acoustics of Crime”, finns tyvärr inte på Spotify men nämnda låtar samt andra finns i alla fall tillgängliga på YouTube. Tydligen var det också Winding Refns avsikt att låta Tonnys berättelse och perspektiv genomsyra även musiken, vilket han alltså lyckas utmärkt med. Mads Mikkelsen är riktigt bra i rollen och som redan påpekats får karaktären betydligt fler dimensioner än i första filmen. ”Pusher II” gör det betydligt svårare att avfärda Tonny som en sönderknarkad, blåst idiot. Det finns mycket smärta i botten, men också en brist på självinsikt och sammanhang som Mikkelsen gestaltar riktigt bra. Tonny bollas fram och tillbaka mellan de andra karaktärerna och verkar aldrig riktigt få något grepp om hur eller varför. Några av hans kumpaner gestaltas också av människor från den verkliga kriminella världen i Köpenhamn, varav exempelvis Kusse-Kurt i princip spelar sig själv. De fick också agera rådgivare för att göra filmen så autentisk som möjligt, till exempel i hur bröllopsfesten framställs.

 

I slutänden är det faktiskt ganska svårt att jämföra ”Pusher” och ”Pusher II” med varandra. De är väldigt lika men samtidigt inte. Jag tycker nog om båda två lika mycket, men av helt olika anledningar. Winding Refn lyckas vidareutveckla berättelsen och det är kanske därför de blir starka utifrån sina egna förutsättningar. Liksom i ”Pusher” saknar uppföljaren kvinnor som vi får veta något mer om, men å andra sidan sker allt ur Tonnys perspektiv och hans syn på människor överhuvudtaget. Kvinnorna är mest en handelsvara, men å andra sidan har inte heller männen något värde i det stora hela. Allt handlar som sagt om makt. ”Pusher II” lämnar kvar mycket tankar, precis som den första filmen gjorde. Helt klart en sevärd uppföljare!