I San Fransisco förbereder sig byggmästaren Duncan för att inviga sin senaste skapelse, den högsta skyskrapa som någonsin byggts. Men på invigningsdagen börjar elektriciteten krångla. Arkitekten Doug som precis återvänt efter en tids frånvaro upptäcker till sin förfäran och frustration att systemet inte är byggt för att klara belastningen. Ansvarig för detta är Duncans måg Roger som är leds på att fjäska för sin svärfar. Medan Doug kämpar för att kartlägga vad Roger sysslat med, påbörjas invigningsfesten på högsta våningen. Vad ingen vet är att katastrofen redan är ett faktum. Det överbelastade elnätet har redan orsakat en brand. Festen utvecklas till en kamp på liv och död medan Doug och brandchefen O'Halloran försöker rädda de människor som är instängda i skyskrapan.

Jag undrar om inte "The Towering Inferno", på svenska "Skyskrapan Brinner", i regi av Irwin Allen och John Guillermin är den starkaste katastroffilmen hittills. Det är en omsorgsfullt berättad historia, med en nästan episk stämning som fastställs redan i den inledande sekvensen med helikoptern och John Williams kraftfulla musik (som han blev Oscarnominerad för). Filmen är baserad på två olika böcker, men mycket i historien påminner om händelsen med Titanic, bortsett från att Titanics olycka nog inte berodde på slarv. Det som känns unikt med "The Towering Inferno" både som film och katatroffilm är att jag faktiskt bryr mig om karaktärerna, även de mindre sympatiska. Visst är det rätt enkla relationer för att skapa engagemang, inte minst genom alla kärlekshistorier, men det fungerar. Faye Dunaway får visserligen enbart agera kuttersmycke och ser mest uttråkad ut genom det hela medan den betydligt äldre Jennifer Jones får jobba ordentligt. Paul Newman och Steve McQueen var tydligen konkurrenter i Hollywood i verkligheten men jag gillar deras samspel här. Tydligen har båda två exakt lika många repliker... 

Effekterna håller riktigt bra. Williams gör som sagt ett starkt soundtrack. Fotot är egentligen inget speciellt men klippningen bidrar en hel del till tempot och berättandet. Det är dock lite vanskligt att börja filmen med en text om att den tillägnas världens brandkårer. Lite väl storslaget. Det där med att tillägna filmer till olika grupper är överlag en balans på slak lina, till exempel i "Lilja 4-ever". Jag gillar filmen men den får en pretto- och självbeundranvarning i slutet när Moodysson tillägnar filmen alla barn som säljs som sexslavar. Det har redan framgått av handlingen. I fallet med den inledande texten i "The Towering Inferno" känns det bara för storslaget. Det gör dessutom att en del av dialogen framstår som rena brandkårspropagandan. Alltså, missförstå mig rätt, jag har såklart ingenting emot brandkårer (haha) men det blir en fråga om det är en informations- eller spänningsfilm man vill göra. Den dödsångest som präglar många scener är nog så talande. Riktigt otäckt blir det. Kontentan blir att "The Towering Inferno" är en liten filmpärla som helt klart står sig än idag.   

The Towering Inferno (1974)

Action 9 kommentarer


I San Fransisco förbereder sig byggmästaren Duncan för att inviga sin senaste skapelse, den högsta skyskrapa som någonsin byggts. Men på invigningsdagen börjar elektriciteten krångla. Arkitekten Doug som precis återvänt efter en tids frånvaro upptäcker till sin förfäran och frustration att systemet inte är byggt för att klara belastningen. Ansvarig för detta är Duncans måg Roger som är leds på att fjäska för sin svärfar. Medan Doug kämpar för att kartlägga vad Roger sysslat med, påbörjas invigningsfesten på högsta våningen. Vad ingen vet är att katastrofen redan är ett faktum. Det överbelastade elnätet har redan orsakat en brand. Festen utvecklas till en kamp på liv och död medan Doug och brandchefen O'Halloran försöker rädda de människor som är instängda i skyskrapan.

Jag undrar om inte "The Towering Inferno", på svenska "Skyskrapan Brinner", i regi av Irwin Allen och John Guillermin är den starkaste katastroffilmen hittills. Det är en omsorgsfullt berättad historia, med en nästan episk stämning som fastställs redan i den inledande sekvensen med helikoptern och John Williams kraftfulla musik (som han blev Oscarnominerad för). Filmen är baserad på två olika böcker, men mycket i historien påminner om händelsen med Titanic, bortsett från att Titanics olycka nog inte berodde på slarv. Det som känns unikt med "The Towering Inferno" både som film och katatroffilm är att jag faktiskt bryr mig om karaktärerna, även de mindre sympatiska. Visst är det rätt enkla relationer för att skapa engagemang, inte minst genom alla kärlekshistorier, men det fungerar. Faye Dunaway får visserligen enbart agera kuttersmycke och ser mest uttråkad ut genom det hela medan den betydligt äldre Jennifer Jones får jobba ordentligt. Paul Newman och Steve McQueen var tydligen konkurrenter i Hollywood i verkligheten men jag gillar deras samspel här. Tydligen har båda två exakt lika många repliker... 

Effekterna håller riktigt bra. Williams gör som sagt ett starkt soundtrack. Fotot är egentligen inget speciellt men klippningen bidrar en hel del till tempot och berättandet. Det är dock lite vanskligt att börja filmen med en text om att den tillägnas världens brandkårer. Lite väl storslaget. Det där med att tillägna filmer till olika grupper är överlag en balans på slak lina, till exempel i "Lilja 4-ever". Jag gillar filmen men den får en pretto- och självbeundranvarning i slutet när Moodysson tillägnar filmen alla barn som säljs som sexslavar. Det har redan framgått av handlingen. I fallet med den inledande texten i "The Towering Inferno" känns det bara för storslaget. Det gör dessutom att en del av dialogen framstår som rena brandkårspropagandan. Alltså, missförstå mig rätt, jag har såklart ingenting emot brandkårer (haha) men det blir en fråga om det är en informations- eller spänningsfilm man vill göra. Den dödsångest som präglar många scener är nog så talande. Riktigt otäckt blir det. Kontentan blir att "The Towering Inferno" är en liten filmpärla som helt klart står sig än idag.