I San Fransisco förbereder sig byggmästaren Duncan för att inviga sin senaste skapelse, den högsta skyskrapa som någonsin byggts. Men på invigningsdagen börjar elektriciteten krångla. Arkitekten Doug som precis återvänt efter en tids frånvaro upptäcker till sin förfäran och frustration att systemet inte är byggt för att klara belastningen. Ansvarig för detta är Duncans måg Roger som är leds på att fjäska för sin svärfar. Medan Doug kämpar för att kartlägga vad Roger sysslat med, påbörjas invigningsfesten på högsta våningen. Vad ingen vet är att katastrofen redan är ett faktum. Det överbelastade elnätet har redan orsakat en brand. Festen utvecklas till en kamp på liv och död medan Doug och brandchefen O'Halloran försöker rädda de människor som är instängda i skyskrapan.

Jag undrar om inte "The Towering Inferno", på svenska "Skyskrapan Brinner", i regi av Irwin Allen och John Guillermin är den starkaste katastroffilmen hittills. Det är en omsorgsfullt berättad historia, med en nästan episk stämning som fastställs redan i den inledande sekvensen med helikoptern och John Williams kraftfulla musik (som han blev Oscarnominerad för). Filmen är baserad på två olika böcker, men mycket i historien påminner om händelsen med Titanic, bortsett från att Titanics olycka nog inte berodde på slarv. Det som känns unikt med "The Towering Inferno" både som film och katatroffilm är att jag faktiskt bryr mig om karaktärerna, även de mindre sympatiska. Visst är det rätt enkla relationer för att skapa engagemang, inte minst genom alla kärlekshistorier, men det fungerar. Faye Dunaway får visserligen enbart agera kuttersmycke och ser mest uttråkad ut genom det hela medan den betydligt äldre Jennifer Jones får jobba ordentligt. Paul Newman och Steve McQueen var tydligen konkurrenter i Hollywood i verkligheten men jag gillar deras samspel här. Tydligen har båda två exakt lika många repliker... 

Effekterna håller riktigt bra. Williams gör som sagt ett starkt soundtrack. Fotot är egentligen inget speciellt men klippningen bidrar en hel del till tempot och berättandet. Det är dock lite vanskligt att börja filmen med en text om att den tillägnas världens brandkårer. Lite väl storslaget. Det där med att tillägna filmer till olika grupper är överlag en balans på slak lina, till exempel i "Lilja 4-ever". Jag gillar filmen men den får en pretto- och självbeundranvarning i slutet när Moodysson tillägnar filmen alla barn som säljs som sexslavar. Det har redan framgått av handlingen. I fallet med den inledande texten i "The Towering Inferno" känns det bara för storslaget. Det gör dessutom att en del av dialogen framstår som rena brandkårspropagandan. Alltså, missförstå mig rätt, jag har såklart ingenting emot brandkårer (haha) men det blir en fråga om det är en informations- eller spänningsfilm man vill göra. Den dödsångest som präglar många scener är nog så talande. Riktigt otäckt blir det. Kontentan blir att "The Towering Inferno" är en liten filmpärla som helt klart står sig än idag.   

The Towering Inferno (1974)

Action 9 kommentarer


I San Fransisco förbereder sig byggmästaren Duncan för att inviga sin senaste skapelse, den högsta skyskrapa som någonsin byggts. Men på invigningsdagen börjar elektriciteten krångla. Arkitekten Doug som precis återvänt efter en tids frånvaro upptäcker till sin förfäran och frustration att systemet inte är byggt för att klara belastningen. Ansvarig för detta är Duncans måg Roger som är leds på att fjäska för sin svärfar. Medan Doug kämpar för att kartlägga vad Roger sysslat med, påbörjas invigningsfesten på högsta våningen. Vad ingen vet är att katastrofen redan är ett faktum. Det överbelastade elnätet har redan orsakat en brand. Festen utvecklas till en kamp på liv och död medan Doug och brandchefen O'Halloran försöker rädda de människor som är instängda i skyskrapan.

Jag undrar om inte "The Towering Inferno", på svenska "Skyskrapan Brinner", i regi av Irwin Allen och John Guillermin är den starkaste katastroffilmen hittills. Det är en omsorgsfullt berättad historia, med en nästan episk stämning som fastställs redan i den inledande sekvensen med helikoptern och John Williams kraftfulla musik (som han blev Oscarnominerad för). Filmen är baserad på två olika böcker, men mycket i historien påminner om händelsen med Titanic, bortsett från att Titanics olycka nog inte berodde på slarv. Det som känns unikt med "The Towering Inferno" både som film och katatroffilm är att jag faktiskt bryr mig om karaktärerna, även de mindre sympatiska. Visst är det rätt enkla relationer för att skapa engagemang, inte minst genom alla kärlekshistorier, men det fungerar. Faye Dunaway får visserligen enbart agera kuttersmycke och ser mest uttråkad ut genom det hela medan den betydligt äldre Jennifer Jones får jobba ordentligt. Paul Newman och Steve McQueen var tydligen konkurrenter i Hollywood i verkligheten men jag gillar deras samspel här. Tydligen har båda två exakt lika många repliker... 

Effekterna håller riktigt bra. Williams gör som sagt ett starkt soundtrack. Fotot är egentligen inget speciellt men klippningen bidrar en hel del till tempot och berättandet. Det är dock lite vanskligt att börja filmen med en text om att den tillägnas världens brandkårer. Lite väl storslaget. Det där med att tillägna filmer till olika grupper är överlag en balans på slak lina, till exempel i "Lilja 4-ever". Jag gillar filmen men den får en pretto- och självbeundranvarning i slutet när Moodysson tillägnar filmen alla barn som säljs som sexslavar. Det har redan framgått av handlingen. I fallet med den inledande texten i "The Towering Inferno" känns det bara för storslaget. Det gör dessutom att en del av dialogen framstår som rena brandkårspropagandan. Alltså, missförstå mig rätt, jag har såklart ingenting emot brandkårer (haha) men det blir en fråga om det är en informations- eller spänningsfilm man vill göra. Den dödsångest som präglar många scener är nog så talande. Riktigt otäckt blir det. Kontentan blir att "The Towering Inferno" är en liten filmpärla som helt klart står sig än idag.   


Nu är det jul igen. John McClane befinner sig hos svärföräldrarna i Washington för julfirandet. På självaste julafton väntar han in sin fru Holly och hennes plan som snart ska landa. Under tiden hinner McClane upptäcka att det pågår något märkligt på flygplatsen och efter en mindre konfrontation och med lite hjälp av kollegan Al i Los Angeles, inser McClane att något stort är på gång. Och mycket riktigt. På ett inkommande plan sitter general Esperanza som ska utlämnas till USA för sina knarkaffärer. Men någon vill frita honom. Snart befinner sig både flygplatsen och flygplanen som väntar på att få landa i en gisslansituation. Anläggningens polischef är av klassisk modell, det vill säga en ointresserad besserwisser som inte gillar att obehöriga lägger sig i säkerheten. Men McClane ger sig inte så lätt.

Precis som i fallet med den första filmen mindes jag en enda scen ur uppföljaren. Därför blev "Die Hard 2" en helt ny filmupplevelse. Regissören Renny Harlin till trots är det en rätt underhållande historia, men den är mer svårberättad än den första filmen. Här är det många saker som ska hållas igång samtidigt: intrigerna på flygplatsen, terroristerna, intrigerna på Hollys flygplan när hon upptäcker att en av medpassagerarna är den reporter som tvingade fram ett uttalande från familjens barn i "Die Hard" (jag gillar förresten hur media framställs i de här två filmerna, det känns otäckt aktuellt). Bruce Willis och Bonnie Bedelia återvänder till sina roller, men den sistnämnda känns rätt överflödig. Hollys inblandning behövs inte egentligen för att motivera McClanes engagemang och nog hade man kunnat hitta en annan orsak att placera honom på flygplatsen. Reginald VelJohnson medverkar tyvärr bara i en enda scen, förståeligt visserligen med tanke på att karaktären befinner sig i Los Angeles. Dennis Franz gör rollen som flygplatsens polischef och hela karaktären och sättet som Franz spelar honom på är så klassiskt att det blir parodiskt. Skurkarna under ledning av William Sadlers överste Stuart känns rätt bleka i jämförelse med de i "Die Hard". Uppföljaren är okej underhållning. Mina fördomar om genren kanske spelar in, men hur kan man inte rekommendera en film där den tuffa hjälten ligger på landningsbanan och gråter över människorna han inte kunde rädda?

Die Hard 2 (1990)

Action 2 kommentarer


Nu är det jul igen. John McClane befinner sig hos svärföräldrarna i Washington för julfirandet. På självaste julafton väntar han in sin fru Holly och hennes plan som snart ska landa. Under tiden hinner McClane upptäcka att det pågår något märkligt på flygplatsen och efter en mindre konfrontation och med lite hjälp av kollegan Al i Los Angeles, inser McClane att något stort är på gång. Och mycket riktigt. På ett inkommande plan sitter general Esperanza som ska utlämnas till USA för sina knarkaffärer. Men någon vill frita honom. Snart befinner sig både flygplatsen och flygplanen som väntar på att få landa i en gisslansituation. Anläggningens polischef är av klassisk modell, det vill säga en ointresserad besserwisser som inte gillar att obehöriga lägger sig i säkerheten. Men McClane ger sig inte så lätt.

Precis som i fallet med den första filmen mindes jag en enda scen ur uppföljaren. Därför blev "Die Hard 2" en helt ny filmupplevelse. Regissören Renny Harlin till trots är det en rätt underhållande historia, men den är mer svårberättad än den första filmen. Här är det många saker som ska hållas igång samtidigt: intrigerna på flygplatsen, terroristerna, intrigerna på Hollys flygplan när hon upptäcker att en av medpassagerarna är den reporter som tvingade fram ett uttalande från familjens barn i "Die Hard" (jag gillar förresten hur media framställs i de här två filmerna, det känns otäckt aktuellt). Bruce Willis och Bonnie Bedelia återvänder till sina roller, men den sistnämnda känns rätt överflödig. Hollys inblandning behövs inte egentligen för att motivera McClanes engagemang och nog hade man kunnat hitta en annan orsak att placera honom på flygplatsen. Reginald VelJohnson medverkar tyvärr bara i en enda scen, förståeligt visserligen med tanke på att karaktären befinner sig i Los Angeles. Dennis Franz gör rollen som flygplatsens polischef och hela karaktären och sättet som Franz spelar honom på är så klassiskt att det blir parodiskt. Skurkarna under ledning av William Sadlers överste Stuart känns rätt bleka i jämförelse med de i "Die Hard". Uppföljaren är okej underhållning. Mina fördomar om genren kanske spelar in, men hur kan man inte rekommendera en film där den tuffa hjälten ligger på landningsbanan och gråter över människorna han inte kunde rädda?


Action är inte min genre, men efter en massa snack om denna film på olika bloggar under en längre tid bestämde jag mig för att det var hög tid att se om den. Det är väl en tjugo år sedan sist. Som om detta inte vore nog hittade jag en väldigt billig utgåva som dessutom inkluderar film nummer två, så det är något av en "Die Hard"-helg här i Umeå mitt under pågående brännbollsyra. Första filmen mindes jag en enda scen ur, ska bli spännande att se om något ur tvåan känns bekant.

Handlingen kan ni säkert redan. Den hårdkokte New York-snuten John McClane anländer till Los Angeles på självaste julafton. Hans fru Holly bor redan där sedan en tid tillsammans med barnen och jobbar i chefsposition på ett stort företag. I företagets skyskrapa råder en julfest när McClane anländer. Och nog är det ett julens mirakel att han kommer dit, för inom kort är byggnaden ockuperad av en tyskt, kriminellt gäng på jakt efter pengar. Ledaren Hans Gruber har räknat med alla tänkbara scenarion - utom John McClane...

John McTiernan har regisserat "Die Hard" och Bruce Willis spelar såklart huvudrollen som McClane, uppbackad av bland andra torra Bonnie Bedelia som Holly och Alan Rickman som Gruber. Om jag inte minns fel fick brittiske Rickman agera skurk i ett flertal filmer efter denna, inte minst i "Robin Hood"-filmen med Kevin Costner. Även om action- och effektscenerna står i fokus gläds jag åt att "Die Hard" även innehåller lite hjärta och smärta. Den gladaste överraskningen i den vägen är relationen som McClane har över radio med polisen Al (Reginald VelJohnson). Visst är "Die Hard" en många gånger alltför grabbig, på gränsen till homofob, film. De inslagen är tack och lov inte helt dominerande. Något som däremot är positivt är att filmen går emot mina fördomar om hur de goda respektive onda porträtteras i främst actionfilmer. Här är människor av olika hudfärg och nationalitet både skurkar och hjältar. Det känns fräscht, till och med så här tjugotre år senare. Faktum är att "Die Hard" är riktigt sevärd. Den är dessutom otroligt spännande på sina håll och lyckas få i alla fall mig att bry mig om karaktärerna och hur det går för dem.   

Die Hard (1988)

Action 5 kommentarer


Action är inte min genre, men efter en massa snack om denna film på olika bloggar under en längre tid bestämde jag mig för att det var hög tid att se om den. Det är väl en tjugo år sedan sist. Som om detta inte vore nog hittade jag en väldigt billig utgåva som dessutom inkluderar film nummer två, så det är något av en "Die Hard"-helg här i Umeå mitt under pågående brännbollsyra. Första filmen mindes jag en enda scen ur, ska bli spännande att se om något ur tvåan känns bekant.

Handlingen kan ni säkert redan. Den hårdkokte New York-snuten John McClane anländer till Los Angeles på självaste julafton. Hans fru Holly bor redan där sedan en tid tillsammans med barnen och jobbar i chefsposition på ett stort företag. I företagets skyskrapa råder en julfest när McClane anländer. Och nog är det ett julens mirakel att han kommer dit, för inom kort är byggnaden ockuperad av en tyskt, kriminellt gäng på jakt efter pengar. Ledaren Hans Gruber har räknat med alla tänkbara scenarion - utom John McClane...

John McTiernan har regisserat "Die Hard" och Bruce Willis spelar såklart huvudrollen som McClane, uppbackad av bland andra torra Bonnie Bedelia som Holly och Alan Rickman som Gruber. Om jag inte minns fel fick brittiske Rickman agera skurk i ett flertal filmer efter denna, inte minst i "Robin Hood"-filmen med Kevin Costner. Även om action- och effektscenerna står i fokus gläds jag åt att "Die Hard" även innehåller lite hjärta och smärta. Den gladaste överraskningen i den vägen är relationen som McClane har över radio med polisen Al (Reginald VelJohnson). Visst är "Die Hard" en många gånger alltför grabbig, på gränsen till homofob, film. De inslagen är tack och lov inte helt dominerande. Något som däremot är positivt är att filmen går emot mina fördomar om hur de goda respektive onda porträtteras i främst actionfilmer. Här är människor av olika hudfärg och nationalitet både skurkar och hjältar. Det känns fräscht, till och med så här tjugotre år senare. Faktum är att "Die Hard" är riktigt sevärd. Den är dessutom otroligt spännande på sina håll och lyckas få i alla fall mig att bry mig om karaktärerna och hur det går för dem.