Poltergeist (2015)

Kommentera
 
På grund av tidsbrist på senare tid har bloggen vilat och även mitt traditionella Halloween-maraton får lida för detta. Men under tre dagar publicerar jag en text om en skräckfilm och avslutar på måndag med en riktig klassiker. Vad gäller filmen som är först ut så hade jag aldrig några planer på att se remaken av ”Poltergeist” men till sist tog nyfikenheten som så ofta över. Tyvärr...
 
Familjen Bowen flyttar in i ett hus av vad som antyds vara ekonomiska orsaker. Omgående märker sonen Griffin att något inte står helt rätt till. Yngsta barnet Madison pratar med någon i garderoben i sitt rum och huset verkar drabbat av problem kopplat till elektricitet. Föräldrarna är fullt upptagna med sin relation och sin ekonomi för att märka något, snarare tycker de att Griffin är en alldeles för nervös pojke som uppförstorar allt och hittar på. Men när tonårsdottern Kendra sitter barnvakt för sina småsyskon en kväll och huset vänder sig emot dem kan inte föräldrarna längre blunda för fenomenen. Madison försvinner spårlöst men verkar ändå finnas kvar i huset. Familjen Bowen har inget annat val än att söka hjälp hos experter på området.
 
Alltså ärligt talat, hur länge ska Hollywood kränga de här remake-skräpen? Finns det verkligen ingen ände på eländet? ”Poltergeist” är en remake som alla andra. Istället för att utveckla handlingen ytterligare från originalet har allt, som vanligt, gjorts omständligare och allt är alldeles för mycket hela tiden kryddat med meningslösa blinkningar till originalfilmen. Regissören Gil Kenan vill verkligen att vi ska känna med familjen, ändå går det inte att skapa någon relation till dem överhuvudtaget. Originalet, med manus av bland andra Steven Spielberg, byggde på en effektiv och genomtänkt dramaturgisk uppbyggnad men här vräks allt på från första stund utan uppbyggnad och utan tanke.
 
 
Istället bjuds vi på falska skrämseleffekter och ”läskiga” inslag: ett rum på vinden, clowndockan (som visserligen fanns i originalet men som här fått ett ondskefullt skratt) och så vidare. Som om dessa ytligheter inte vore nog serveras vi dessutom återigen de skrikande jävla animerade spökbarnen (bland andra animerade spöken).
 
”Poltergeist” innehåller fler pinsamheter, allt från mediumet Carrigan Burke (som verkligen inte är någon Tangina) till hur kärnfamiljens betydelse stärks till skillnad från originalfilmen som gjorde satir över densamma. Mest pinsamt blir det när Tingeling med släktingar dyker upp och när spökjägarna skickar in en drönare i den andra dimensionen. Vem fan tyckte att det var en bra idé? Lägg där till att vi inte får se en enda granne. Trots att huset blinkar och har sig och de övriga husen verkar bebodda finns det inte en jäkel som reagerar. Idiotiskt. Lika idiotiskt att man verkar lämna öppet för att dr Powell och Burke ska få dyka upp i fler filmer.
 
”Poltergeist” anno 2015 är som att se ”Lyxfällan” med övernaturliga inslag. Det enda den gör för mig är att påminna om att det är hög tid att återvända till originalet. Det var alldeles för länge sedan som jag såg den. Och som alltid: se originalet och slösa inte tid av ditt liv på det här skräpet.