Jag avslutar denna lilla Halloween-kavalkad med en sann modern klassiker. Tredje filmen dök ju hastigt och oväntat upp på bio för någon månad sen, men när det gäller den känns det som om det räckte med att se trailern. Jag kommer med andra ord inte se den (ja, jag vet: jag lever på hoppet...) och vad gäller den andra filmen som kom ett par år efter originalet så har jag lyckats förtränga den helt och hållet.
 
År 1994 ger sig de tre filmstudenterna Heather, Josh och Mike iväg för att göra en dokumentär om Blair-häxan. Efter att ha pratat med lokalbefolkningen är tanken att trion ska besöka alla viktiga platser i sägnen, men ganska snart irrar de bort sig i skogarna och det står tidigt klart att de inte är ensamma. Fem år efter deras försvinnande hittas filmerna...
 
 
Handlingen i ”The Blair Witch Project” är väl lika känd som omständigheterna kring inspelningen. Manusförfattarna tillika regissörerna Daniel Myrick och Eduardo Sánchez genomförde inspelningen så autentiskt som möjligt med de tre skådespelarna campande i skogen och utan att veta exakt vad som skulle hända. Det sägs att många av deras reaktioner är äkta. Dessutom jobbade Myrick och Sánchez hårt för att skapa illusionen av att filmens handling var dokumentär genom till exempel att få det att framstå som att de tre skådespelarna Heather Donahue, Joshua Leonard och Michael C Williams försvunnit.Och visst är det svårt att glömma hypen kring ”The Blair Witch Project”, inte nödvändigtvis på nätet men som samtalsämne hos dem som sett den före alla andra.
 
Märkligt nog minns jag inte helt klart första gången jag såg den, vilket antagligen beror på att vi var några stycken som såg den om och om igen på kort tid, givetvis på VHS. Däremot kommer jag ihåg att jag när det begav sig, även om jag verkligen gillade filmen och skrämdes av den, tyckte att den fejkade dokumentär om omständigheterna kring de tre försvunna personerna var ännu mer skrämmande än filmen i sig. Eftersom jag aldrig sett om nämnda dokumentär kan jag inte säga om det fortfarande är så. Med tanke på hur vi missbrukade ”The Blair Witch Project” dröjde det många år innan jag såg om den, men när jag väl gjorde det var det som att se den för första gången. Sedan dess försöker jag se den med inte mer än ett par års mellanrum.
 
 
En scen som alltid stuckit ut lite extra i mitt tycke är den där trion flyr från tältet efter att ha hört ljudet av barn i skogen och Heather plötsligt skriker i panik över något som hon ser bland träden utanför bild. Jag har alltid tyckt att det är ett fruktansvärt skrämmande ögonblick, men det var först i samband med den senaste omtitten som jag läste att hon faktiskt såg någon slags skepnad i skogen men som kameran missade. Tur i oturen får en väl säga, för styrkan med ”The Blair Witch Project” är just att den håller sig till less is more-principen. Slutet är givetvis oförglömligt och för undertecknad var det länge, kanske fortfarande, det mest otäcka slutet någonsin i en film. Jag kan säga att jag darrade rätt länge när det begav sig efter att en mörk vinterkväll i Kiruna ha sett en man med ryggen emot oss i ett hörn på en svagt upplyst bakgård. Jag blev så rädd att det dröjde ett tag innan jag insåg att han bara lättade på trycket...
 
”The Blair Witch Project” är unik på flera sätt. Inte nog med att det var den första ”riktiga” found footage-filmen, Myrick och Sánchez lyckades dessutom göra det mesta helt rätt vad gäller allt från anledningen till att materialet finns till att förlita sig på åskådarens egen fantasi. Faktum är att den osynliga förföljaren i skogen, som antagligen är Blair-häxan, har en oerhört stark närvaro i filmen trots att vi aldrig får se henne. ”The Blair Witch Project” var och är en av mina absoluta favoritfilmer. Den slutar aldrig skrämma och fascinera. Om en dessutom har erfarenheter av vaknätter i påstådda spökhus får den en extra dimension. Tidlöst!

The Blair Witch Project (1999)

Found footage 2 kommentarer
 
Jag avslutar denna lilla Halloween-kavalkad med en sann modern klassiker. Tredje filmen dök ju hastigt och oväntat upp på bio för någon månad sen, men när det gäller den känns det som om det räckte med att se trailern. Jag kommer med andra ord inte se den (ja, jag vet: jag lever på hoppet...) och vad gäller den andra filmen som kom ett par år efter originalet så har jag lyckats förtränga den helt och hållet.
 
År 1994 ger sig de tre filmstudenterna Heather, Josh och Mike iväg för att göra en dokumentär om Blair-häxan. Efter att ha pratat med lokalbefolkningen är tanken att trion ska besöka alla viktiga platser i sägnen, men ganska snart irrar de bort sig i skogarna och det står tidigt klart att de inte är ensamma. Fem år efter deras försvinnande hittas filmerna...
 
 
Handlingen i ”The Blair Witch Project” är väl lika känd som omständigheterna kring inspelningen. Manusförfattarna tillika regissörerna Daniel Myrick och Eduardo Sánchez genomförde inspelningen så autentiskt som möjligt med de tre skådespelarna campande i skogen och utan att veta exakt vad som skulle hända. Det sägs att många av deras reaktioner är äkta. Dessutom jobbade Myrick och Sánchez hårt för att skapa illusionen av att filmens handling var dokumentär genom till exempel att få det att framstå som att de tre skådespelarna Heather Donahue, Joshua Leonard och Michael C Williams försvunnit.Och visst är det svårt att glömma hypen kring ”The Blair Witch Project”, inte nödvändigtvis på nätet men som samtalsämne hos dem som sett den före alla andra.
 
Märkligt nog minns jag inte helt klart första gången jag såg den, vilket antagligen beror på att vi var några stycken som såg den om och om igen på kort tid, givetvis på VHS. Däremot kommer jag ihåg att jag när det begav sig, även om jag verkligen gillade filmen och skrämdes av den, tyckte att den fejkade dokumentär om omständigheterna kring de tre försvunna personerna var ännu mer skrämmande än filmen i sig. Eftersom jag aldrig sett om nämnda dokumentär kan jag inte säga om det fortfarande är så. Med tanke på hur vi missbrukade ”The Blair Witch Project” dröjde det många år innan jag såg om den, men när jag väl gjorde det var det som att se den för första gången. Sedan dess försöker jag se den med inte mer än ett par års mellanrum.
 
 
En scen som alltid stuckit ut lite extra i mitt tycke är den där trion flyr från tältet efter att ha hört ljudet av barn i skogen och Heather plötsligt skriker i panik över något som hon ser bland träden utanför bild. Jag har alltid tyckt att det är ett fruktansvärt skrämmande ögonblick, men det var först i samband med den senaste omtitten som jag läste att hon faktiskt såg någon slags skepnad i skogen men som kameran missade. Tur i oturen får en väl säga, för styrkan med ”The Blair Witch Project” är just att den håller sig till less is more-principen. Slutet är givetvis oförglömligt och för undertecknad var det länge, kanske fortfarande, det mest otäcka slutet någonsin i en film. Jag kan säga att jag darrade rätt länge när det begav sig efter att en mörk vinterkväll i Kiruna ha sett en man med ryggen emot oss i ett hörn på en svagt upplyst bakgård. Jag blev så rädd att det dröjde ett tag innan jag insåg att han bara lättade på trycket...
 
”The Blair Witch Project” är unik på flera sätt. Inte nog med att det var den första ”riktiga” found footage-filmen, Myrick och Sánchez lyckades dessutom göra det mesta helt rätt vad gäller allt från anledningen till att materialet finns till att förlita sig på åskådarens egen fantasi. Faktum är att den osynliga förföljaren i skogen, som antagligen är Blair-häxan, har en oerhört stark närvaro i filmen trots att vi aldrig får se henne. ”The Blair Witch Project” var och är en av mina absoluta favoritfilmer. Den slutar aldrig skrämma och fascinera. Om en dessutom har erfarenheter av vaknätter i påstådda spökhus får den en extra dimension. Tidlöst!
 
Larry Talbot återvänder hem till Talbot Castle efter arton års frånvaro. Hans äldre bror, den egentliga arvingen till godset, är död och det är Larrys uppgift att träda in i hans frånvaro. Hemma väntar fadern som genast får en bra kontakt med sin son. Dessutom spanar Larry in, bokstavligt talat, vackra Gwen som bor ovanför antikaffären som hennes far driver. Trots att hon redan är förlovad kan hon inte motstå Larrys charm. Men säg den lycka som varar. Allt prat om varulvar visar sig rätt så omgående vara sant. När Larry blir biten av en mystisk varg förs varulvsförbannelsen över på honom.
 
Häromveckan slog jag till och köpte Universals BluRay-box med de klassiska monsterfilmerna från 1930- och 40-talet (inklusive sladdisen ”Creature from the Black Lagoon”). Den första filmen att avnjutas ur boxen blev förstås ”The Wolf Man”, mest för att det var så länge sedan jag såg men också för att jag mindes den som svagast av de gamla monsterfilmerna. Nu är det i och för sig lika många år sedan jag såg ”Dracula”, som jag också minns som svag, men mitt minne av ”The Wolf Man” visade sig inte vara helt fel. ”The Wolf Man” är regisserad av George Waggner och skriven av Curt Siodmak. Den sistnämnda har många äldre, dåliga skräckfilmer på sitt samvete och visst finns det en hel del brister i manuset även när det gäller den här filmen. Waggner lyckas dock rädda upp en hel del, främst tack vare den stämningsfulla scenografin och riktigt bra skådespelare.
 
 
Talbot blev förstås Lon Chaney JR:s paradroll, men Chaney backas dessutom upp av bland andra Bela Lugosi, Maria Ouspenskaya (vars karaktär också dök upp i fler filmer) och min ständiga favorit Claude Raines som Talbot senior. Många av de andra skådespelarna fick möta varulven igen i andra roller i fler Universal-filmer (se nedan). Varulvens utseende och outfit med den omsorgsfullt knäppta skjortan blev och är en tidlös klassiker och liksom i fallet med Boris Karloffs Frankenstein-monster är det väl just denna varulv vi tänker på när vi hör ordet. Skrämmande är den förstås inte, även om ljudeffekterna i kombination med Chaneys fysiska gestaltning faktiskt skapar en ganska fin illusion. Och även om ”The Wolf Man” knappast är något mästerverk skulle jag ändå vilja påstå att det hör till skräckallmänbildningen att ha sett den. Den är riktigt fin på BluRay och fungerar helt okej som underhållning för stunden.
 
Trots det tragiska slutet tvingades Larry Talbot lida av sin förbannelse i fler filmer, närmare bestämt ”Frankenstein Meets the Wolf Man”, ”House of Frankenstein” och ”House of Dracula”.

The Wolf Man (1941)

Djur och varelser 2 kommentarer
 
Larry Talbot återvänder hem till Talbot Castle efter arton års frånvaro. Hans äldre bror, den egentliga arvingen till godset, är död och det är Larrys uppgift att träda in i hans frånvaro. Hemma väntar fadern som genast får en bra kontakt med sin son. Dessutom spanar Larry in, bokstavligt talat, vackra Gwen som bor ovanför antikaffären som hennes far driver. Trots att hon redan är förlovad kan hon inte motstå Larrys charm. Men säg den lycka som varar. Allt prat om varulvar visar sig rätt så omgående vara sant. När Larry blir biten av en mystisk varg förs varulvsförbannelsen över på honom.
 
Häromveckan slog jag till och köpte Universals BluRay-box med de klassiska monsterfilmerna från 1930- och 40-talet (inklusive sladdisen ”Creature from the Black Lagoon”). Den första filmen att avnjutas ur boxen blev förstås ”The Wolf Man”, mest för att det var så länge sedan jag såg men också för att jag mindes den som svagast av de gamla monsterfilmerna. Nu är det i och för sig lika många år sedan jag såg ”Dracula”, som jag också minns som svag, men mitt minne av ”The Wolf Man” visade sig inte vara helt fel. ”The Wolf Man” är regisserad av George Waggner och skriven av Curt Siodmak. Den sistnämnda har många äldre, dåliga skräckfilmer på sitt samvete och visst finns det en hel del brister i manuset även när det gäller den här filmen. Waggner lyckas dock rädda upp en hel del, främst tack vare den stämningsfulla scenografin och riktigt bra skådespelare.
 
 
Talbot blev förstås Lon Chaney JR:s paradroll, men Chaney backas dessutom upp av bland andra Bela Lugosi, Maria Ouspenskaya (vars karaktär också dök upp i fler filmer) och min ständiga favorit Claude Raines som Talbot senior. Många av de andra skådespelarna fick möta varulven igen i andra roller i fler Universal-filmer (se nedan). Varulvens utseende och outfit med den omsorgsfullt knäppta skjortan blev och är en tidlös klassiker och liksom i fallet med Boris Karloffs Frankenstein-monster är det väl just denna varulv vi tänker på när vi hör ordet. Skrämmande är den förstås inte, även om ljudeffekterna i kombination med Chaneys fysiska gestaltning faktiskt skapar en ganska fin illusion. Och även om ”The Wolf Man” knappast är något mästerverk skulle jag ändå vilja påstå att det hör till skräckallmänbildningen att ha sett den. Den är riktigt fin på BluRay och fungerar helt okej som underhållning för stunden.
 
Trots det tragiska slutet tvingades Larry Talbot lida av sin förbannelse i fler filmer, närmare bestämt ”Frankenstein Meets the Wolf Man”, ”House of Frankenstein” och ”House of Dracula”.
 
På grund av tidsbrist på senare tid har bloggen vilat och även mitt traditionella Halloween-maraton får lida för detta. Men under tre dagar publicerar jag en text om en skräckfilm och avslutar på måndag med en riktig klassiker. Vad gäller filmen som är först ut så hade jag aldrig några planer på att se remaken av ”Poltergeist” men till sist tog nyfikenheten som så ofta över. Tyvärr...
 
Familjen Bowen flyttar in i ett hus av vad som antyds vara ekonomiska orsaker. Omgående märker sonen Griffin att något inte står helt rätt till. Yngsta barnet Madison pratar med någon i garderoben i sitt rum och huset verkar drabbat av problem kopplat till elektricitet. Föräldrarna är fullt upptagna med sin relation och sin ekonomi för att märka något, snarare tycker de att Griffin är en alldeles för nervös pojke som uppförstorar allt och hittar på. Men när tonårsdottern Kendra sitter barnvakt för sina småsyskon en kväll och huset vänder sig emot dem kan inte föräldrarna längre blunda för fenomenen. Madison försvinner spårlöst men verkar ändå finnas kvar i huset. Familjen Bowen har inget annat val än att söka hjälp hos experter på området.
 
Alltså ärligt talat, hur länge ska Hollywood kränga de här remake-skräpen? Finns det verkligen ingen ände på eländet? ”Poltergeist” är en remake som alla andra. Istället för att utveckla handlingen ytterligare från originalet har allt, som vanligt, gjorts omständligare och allt är alldeles för mycket hela tiden kryddat med meningslösa blinkningar till originalfilmen. Regissören Gil Kenan vill verkligen att vi ska känna med familjen, ändå går det inte att skapa någon relation till dem överhuvudtaget. Originalet, med manus av bland andra Steven Spielberg, byggde på en effektiv och genomtänkt dramaturgisk uppbyggnad men här vräks allt på från första stund utan uppbyggnad och utan tanke.
 
 
Istället bjuds vi på falska skrämseleffekter och ”läskiga” inslag: ett rum på vinden, clowndockan (som visserligen fanns i originalet men som här fått ett ondskefullt skratt) och så vidare. Som om dessa ytligheter inte vore nog serveras vi dessutom återigen de skrikande jävla animerade spökbarnen (bland andra animerade spöken).
 
”Poltergeist” innehåller fler pinsamheter, allt från mediumet Carrigan Burke (som verkligen inte är någon Tangina) till hur kärnfamiljens betydelse stärks till skillnad från originalfilmen som gjorde satir över densamma. Mest pinsamt blir det när Tingeling med släktingar dyker upp och när spökjägarna skickar in en drönare i den andra dimensionen. Vem fan tyckte att det var en bra idé? Lägg där till att vi inte får se en enda granne. Trots att huset blinkar och har sig och de övriga husen verkar bebodda finns det inte en jäkel som reagerar. Idiotiskt. Lika idiotiskt att man verkar lämna öppet för att dr Powell och Burke ska få dyka upp i fler filmer.
 
”Poltergeist” anno 2015 är som att se ”Lyxfällan” med övernaturliga inslag. Det enda den gör för mig är att påminna om att det är hög tid att återvända till originalet. Det var alldeles för länge sedan som jag såg den. Och som alltid: se originalet och slösa inte tid av ditt liv på det här skräpet.

Poltergeist (2015)

Remakes Kommentera
 
På grund av tidsbrist på senare tid har bloggen vilat och även mitt traditionella Halloween-maraton får lida för detta. Men under tre dagar publicerar jag en text om en skräckfilm och avslutar på måndag med en riktig klassiker. Vad gäller filmen som är först ut så hade jag aldrig några planer på att se remaken av ”Poltergeist” men till sist tog nyfikenheten som så ofta över. Tyvärr...
 
Familjen Bowen flyttar in i ett hus av vad som antyds vara ekonomiska orsaker. Omgående märker sonen Griffin att något inte står helt rätt till. Yngsta barnet Madison pratar med någon i garderoben i sitt rum och huset verkar drabbat av problem kopplat till elektricitet. Föräldrarna är fullt upptagna med sin relation och sin ekonomi för att märka något, snarare tycker de att Griffin är en alldeles för nervös pojke som uppförstorar allt och hittar på. Men när tonårsdottern Kendra sitter barnvakt för sina småsyskon en kväll och huset vänder sig emot dem kan inte föräldrarna längre blunda för fenomenen. Madison försvinner spårlöst men verkar ändå finnas kvar i huset. Familjen Bowen har inget annat val än att söka hjälp hos experter på området.
 
Alltså ärligt talat, hur länge ska Hollywood kränga de här remake-skräpen? Finns det verkligen ingen ände på eländet? ”Poltergeist” är en remake som alla andra. Istället för att utveckla handlingen ytterligare från originalet har allt, som vanligt, gjorts omständligare och allt är alldeles för mycket hela tiden kryddat med meningslösa blinkningar till originalfilmen. Regissören Gil Kenan vill verkligen att vi ska känna med familjen, ändå går det inte att skapa någon relation till dem överhuvudtaget. Originalet, med manus av bland andra Steven Spielberg, byggde på en effektiv och genomtänkt dramaturgisk uppbyggnad men här vräks allt på från första stund utan uppbyggnad och utan tanke.
 
 
Istället bjuds vi på falska skrämseleffekter och ”läskiga” inslag: ett rum på vinden, clowndockan (som visserligen fanns i originalet men som här fått ett ondskefullt skratt) och så vidare. Som om dessa ytligheter inte vore nog serveras vi dessutom återigen de skrikande jävla animerade spökbarnen (bland andra animerade spöken).
 
”Poltergeist” innehåller fler pinsamheter, allt från mediumet Carrigan Burke (som verkligen inte är någon Tangina) till hur kärnfamiljens betydelse stärks till skillnad från originalfilmen som gjorde satir över densamma. Mest pinsamt blir det när Tingeling med släktingar dyker upp och när spökjägarna skickar in en drönare i den andra dimensionen. Vem fan tyckte att det var en bra idé? Lägg där till att vi inte får se en enda granne. Trots att huset blinkar och har sig och de övriga husen verkar bebodda finns det inte en jäkel som reagerar. Idiotiskt. Lika idiotiskt att man verkar lämna öppet för att dr Powell och Burke ska få dyka upp i fler filmer.
 
”Poltergeist” anno 2015 är som att se ”Lyxfällan” med övernaturliga inslag. Det enda den gör för mig är att påminna om att det är hög tid att återvända till originalet. Det var alldeles för länge sedan som jag såg den. Och som alltid: se originalet och slösa inte tid av ditt liv på det här skräpet.