Familjen Oswalt flyttar till ett nytt hus och en ny stad och direkt gör polisen klart för dem att de inte är välkomna. Pappa Ellison är nämligen författare som skriver böcker om verkliga kriminalfall, böcker där han ofta kritiserar polisens arbete. Familjen är vana att flytta med honom men vad de inte vet är att huset de flyttar in i den här gången är en före detta brottsplats där en familj hängdes i ett träd på bakgården. Ellison håller tyst om det antagligen både för att inte oroa familjen och för att han hoppas att nästa bok ska få honom tillbaka in i rampljuset med allt vad det innebär. Men knappt hinner familjen flytta in förrän märkligheterna börjar. Ellison hittar en kartong med gamla smalfilmer och en projektor på vinden. Det visar sig att någon filmat tidigare mord, i familjens hus och på andra platser. Illa berörd men samtidigt fascinerad försöker Ellison förstå vem som lämnat kvar materialet. Allt pekar på en seriemördare och frågan är om familjen går säkra.
 
Scott Derrickson, som gjorde ”The Exorcism of Emily Rose”, har både medförfattat och regisserat ”Sinister”. Den börjar oerhört skrämmande med en av de filmer Ellison ska hitta på vinden lite längre fram i berättelsen och det sätter premissen och tonen för helheten på ett fint sätt. Tyvärr lyckas inte filmen hålla mig kvar oavbrutet i den speciella värld som den först drar in en i. Jag glider ur flera gånger. Det är som om Derrickson hela tiden pendlar mellan bra och dåliga berättarval, bra och dålig smak och det skapar en enorm obalans. Och det finns mer att störa sig på. Produktplaceringen är helt skamlös och könsrollerna i familjen är hopplöst förlegade (men därmed också realistiska) och det påverkar berättandet. Vad gör Ellisons fru egentligen mer än att ta hand om barnen och skylla deras brister på maken samtidigt som hon hävdar att hon alltid gjort allt för att stötta honom och hans karriär? Hon förblir helt anonym i övrigt, vi får inte ens veta vad hon jobbar med, om hon nu arbetar vill säga.
 
 
Trots ovan nämnda brister tycker jag ”Sinister” är härligt skrämmande i sin råa realism (främst i fråga om hemmafilmerna och hur de påverkar Ellison). Det är när det övernaturliga gör sitt verkliga inträde som den tappar mig totalt. Dessutom blir den väldigt förutsägbar och håller på alldeles för länge. Om jag ska ironisera lite så handlar inte ”Sinister” om något annat än hoten mot kärnfamiljen: en ansträngd ekonomi, alkohol, ouppfostrade barn och först och främst om något så föråldrat som Mannens kamp med mansrollen och försörjningen av sin familj. Ändå blir filmens ”budskap” något helt annat, nämligen att allt för kreativa barn leder till kärnfamiljens och i förlängningen samhällets förfall. Sanslöst!
 
Skämt åsido, ”Sinister” är mycket väl sevärd fram till att mysteriet börjar klarna. Den är som sagt otroligt skrämmande och stämningsfull för det mesta fram till dess, inte minst genom soundtracket som Christopher Young bidragit till. Men med tanke på vad jag tycker om upplösningen, eller sista tredjedelen av filmen, väljer jag att hoppa över uppföljaren.

Sinister (2012)

Skräckfilm 6 kommentarer
 
Familjen Oswalt flyttar till ett nytt hus och en ny stad och direkt gör polisen klart för dem att de inte är välkomna. Pappa Ellison är nämligen författare som skriver böcker om verkliga kriminalfall, böcker där han ofta kritiserar polisens arbete. Familjen är vana att flytta med honom men vad de inte vet är att huset de flyttar in i den här gången är en före detta brottsplats där en familj hängdes i ett träd på bakgården. Ellison håller tyst om det antagligen både för att inte oroa familjen och för att han hoppas att nästa bok ska få honom tillbaka in i rampljuset med allt vad det innebär. Men knappt hinner familjen flytta in förrän märkligheterna börjar. Ellison hittar en kartong med gamla smalfilmer och en projektor på vinden. Det visar sig att någon filmat tidigare mord, i familjens hus och på andra platser. Illa berörd men samtidigt fascinerad försöker Ellison förstå vem som lämnat kvar materialet. Allt pekar på en seriemördare och frågan är om familjen går säkra.
 
Scott Derrickson, som gjorde ”The Exorcism of Emily Rose”, har både medförfattat och regisserat ”Sinister”. Den börjar oerhört skrämmande med en av de filmer Ellison ska hitta på vinden lite längre fram i berättelsen och det sätter premissen och tonen för helheten på ett fint sätt. Tyvärr lyckas inte filmen hålla mig kvar oavbrutet i den speciella värld som den först drar in en i. Jag glider ur flera gånger. Det är som om Derrickson hela tiden pendlar mellan bra och dåliga berättarval, bra och dålig smak och det skapar en enorm obalans. Och det finns mer att störa sig på. Produktplaceringen är helt skamlös och könsrollerna i familjen är hopplöst förlegade (men därmed också realistiska) och det påverkar berättandet. Vad gör Ellisons fru egentligen mer än att ta hand om barnen och skylla deras brister på maken samtidigt som hon hävdar att hon alltid gjort allt för att stötta honom och hans karriär? Hon förblir helt anonym i övrigt, vi får inte ens veta vad hon jobbar med, om hon nu arbetar vill säga.
 
 
Trots ovan nämnda brister tycker jag ”Sinister” är härligt skrämmande i sin råa realism (främst i fråga om hemmafilmerna och hur de påverkar Ellison). Det är när det övernaturliga gör sitt verkliga inträde som den tappar mig totalt. Dessutom blir den väldigt förutsägbar och håller på alldeles för länge. Om jag ska ironisera lite så handlar inte ”Sinister” om något annat än hoten mot kärnfamiljen: en ansträngd ekonomi, alkohol, ouppfostrade barn och först och främst om något så föråldrat som Mannens kamp med mansrollen och försörjningen av sin familj. Ändå blir filmens ”budskap” något helt annat, nämligen att allt för kreativa barn leder till kärnfamiljens och i förlängningen samhällets förfall. Sanslöst!
 
Skämt åsido, ”Sinister” är mycket väl sevärd fram till att mysteriet börjar klarna. Den är som sagt otroligt skrämmande och stämningsfull för det mesta fram till dess, inte minst genom soundtracket som Christopher Young bidragit till. Men med tanke på vad jag tycker om upplösningen, eller sista tredjedelen av filmen, väljer jag att hoppa över uppföljaren.
 
Välkommen till Camp Manabe! Här har mänsklighetens avskum samlats i skepnad av ungdomar och lägerledare. Vilka som hör till respektive kategori är inte alltid helt lätt att avgöra, men det de har gemensamt är att de alla representerar människans allra sämsta sidor. Utom Ronnie. Han är en åldrad lägerledare som upplevde Angelas hemska massaker 25 år tidigare, vilket han aldrig glömt. När folk på Camp Manabe börjar dö är Ronnie övertygad om att Angela kommit tillbaka, även om det mesta för oss åskådare pekar på mobbaren/mobboffret Alan...
 
”Return to Sleepaway Camp” verkar i stort sett ignorera del två och tre. Robert Hiltzik som gjorde originalet är tillbaka i regissörsstolen och trots att filmen borde vara härligt 80-talsdoftande, den har alla förutsättningar för det, så är ”Return to Sleepaway Camp” mest en handlingsfattig smörja av vidrigheter. Dessutom upprepar Hiltzik en del scener och inslag från ”Sleepaway Camp” och det känns inte särskilt inspirerat. Filmen börjar med en åksjukeframkallande sekvens och följs av ett övertydligt ljussatt foto som massakreras fullständigt av den överdrivna och enerverande musiken. Om Hiltzik haft något att berätta, eller velat säga något, kunde faktiskt ”Return to Sleepaway Camp” ha fungerat som satir. Tyvärr verkar regissören helt omedveten om den förlorade potentialen.
 
 
Paul DeAngelo återvänder till sin ”roll” som lägerledaren Ronnie från originalfilmen och detsamma gör Jonathan Tiersten som Ricky även om han inte direkt får något att göra (vilket ur skådespelarsynpunkt inte behöver vara negativt). Eftersom jag inte visste något alls om filmen blev det förväntade överraskningsmomentet i slutet en överraskning på riktigt då det visar sig att Angela faktiskt är mördaren. Hon spelas precis som i originalet av Felissa Rose, som dessutom gör dubbla roller eftersom hon även spelar Angelas alias i filmen. Jag kände inte igen henne och det får väl ändå sägas vara ett gott betyg.
 
”Return to Sleepaway Camp” är alldeles för rå och sadistisk för att vara underhållande. Egentligen är det enbart det horribla agerandet från nästintill samtliga i ensemblen som gör att jag orkar lida mig genom spektaklet, även om det känns som en något tvivelaktig anledning. Slutet borgar givetvis för ännu en uppföljare, men den lyser alltjämt med sin frånvaro. Tack och lov får en väl säga. Sammanfattningsvis kan jag rekommendera originalet ”Sleepaway Camp” som underhållning för stunden, men som så ofta är uppföljarna ingenting att slösa tid på.

Return to Sleepaway Camp (2008)

Filmserier 2 kommentarer
 
Välkommen till Camp Manabe! Här har mänsklighetens avskum samlats i skepnad av ungdomar och lägerledare. Vilka som hör till respektive kategori är inte alltid helt lätt att avgöra, men det de har gemensamt är att de alla representerar människans allra sämsta sidor. Utom Ronnie. Han är en åldrad lägerledare som upplevde Angelas hemska massaker 25 år tidigare, vilket han aldrig glömt. När folk på Camp Manabe börjar dö är Ronnie övertygad om att Angela kommit tillbaka, även om det mesta för oss åskådare pekar på mobbaren/mobboffret Alan...
 
”Return to Sleepaway Camp” verkar i stort sett ignorera del två och tre. Robert Hiltzik som gjorde originalet är tillbaka i regissörsstolen och trots att filmen borde vara härligt 80-talsdoftande, den har alla förutsättningar för det, så är ”Return to Sleepaway Camp” mest en handlingsfattig smörja av vidrigheter. Dessutom upprepar Hiltzik en del scener och inslag från ”Sleepaway Camp” och det känns inte särskilt inspirerat. Filmen börjar med en åksjukeframkallande sekvens och följs av ett övertydligt ljussatt foto som massakreras fullständigt av den överdrivna och enerverande musiken. Om Hiltzik haft något att berätta, eller velat säga något, kunde faktiskt ”Return to Sleepaway Camp” ha fungerat som satir. Tyvärr verkar regissören helt omedveten om den förlorade potentialen.
 
 
Paul DeAngelo återvänder till sin ”roll” som lägerledaren Ronnie från originalfilmen och detsamma gör Jonathan Tiersten som Ricky även om han inte direkt får något att göra (vilket ur skådespelarsynpunkt inte behöver vara negativt). Eftersom jag inte visste något alls om filmen blev det förväntade överraskningsmomentet i slutet en överraskning på riktigt då det visar sig att Angela faktiskt är mördaren. Hon spelas precis som i originalet av Felissa Rose, som dessutom gör dubbla roller eftersom hon även spelar Angelas alias i filmen. Jag kände inte igen henne och det får väl ändå sägas vara ett gott betyg.
 
”Return to Sleepaway Camp” är alldeles för rå och sadistisk för att vara underhållande. Egentligen är det enbart det horribla agerandet från nästintill samtliga i ensemblen som gör att jag orkar lida mig genom spektaklet, även om det känns som en något tvivelaktig anledning. Slutet borgar givetvis för ännu en uppföljare, men den lyser alltjämt med sin frånvaro. Tack och lov får en väl säga. Sammanfattningsvis kan jag rekommendera originalet ”Sleepaway Camp” som underhållning för stunden, men som så ofta är uppföljarna ingenting att slösa tid på.