Så har då äntligen den tionde säsongen (om en kan kalla den för säsong med tanke på att den består av få avsnitt) av "The X-Files" rullat igång och jag har precis sett första avsnittet som mötts av något blandade omdömen. Vanligtvis är ju undertecknad tveksam till uppföljare, fortsättningar, remakes och reboots men när det gäller "The X-Files" har jag mest sett fram emot den eftersom säsong ett till nio var tillräckligt fristående för att kunna följas upp. Frågan är om den nya omgången motsvarar förväntningarna?
 
Vi kastas direkt in i handlingen när programledaren för ett "sanningssägande" TV-program, Tad O'Malley, sammanför före detta agenterna Mulder och Scully. Han är nämligen övertygad om att sista ordet inte är sagt i frågan om utomjordingarnas aktivitet på vår planet, om det nu rör sig om utomjordingar överhuvudtaget. Konspirationen mot mänskligheten tycks i alla avseenden fortfarande vara igång och till sist nås en viss cigarettrökande man av nyheten om att Skinner öppnat arkiv X på nytt...
 
Inledningen på avsnittet är helt fenomenalt (även om jag är något besviken över att de allra första originalförtexterna från 1993, med Mitch Pileggi tillagd, används). Själva avsnittet är med sina fyrtio minuter vansinnigt intensivt och det blir ingen långsam återintroduktion av Mulder och Scully. Jag kan inte se hur Chris Carter och gänget kunde göra det annorlunda samtidigt som det går lite för snabbt i vändningarna. Det inledande avsnittet känns både som en fortsättning och ett pilotavsnitt och egentligen är det inte negativt. Mitt engagemang väcks och det är underhållande. Kort sagt är det en början. Slutet är spännande på samma sätt som så många avsnitt i originalsäsongerna och antagligen är det det som gör att jag nästan ryser sönder. Jag ser helt klart fram emot de återstående avsnitten och återkommer med en sammanfattning när jag sett alla.   

Tankar om: första avsnittet av The X-Files säsong 10

TV Kommentera
 
Så har då äntligen den tionde säsongen (om en kan kalla den för säsong med tanke på att den består av få avsnitt) av "The X-Files" rullat igång och jag har precis sett första avsnittet som mötts av något blandade omdömen. Vanligtvis är ju undertecknad tveksam till uppföljare, fortsättningar, remakes och reboots men när det gäller "The X-Files" har jag mest sett fram emot den eftersom säsong ett till nio var tillräckligt fristående för att kunna följas upp. Frågan är om den nya omgången motsvarar förväntningarna?
 
Vi kastas direkt in i handlingen när programledaren för ett "sanningssägande" TV-program, Tad O'Malley, sammanför före detta agenterna Mulder och Scully. Han är nämligen övertygad om att sista ordet inte är sagt i frågan om utomjordingarnas aktivitet på vår planet, om det nu rör sig om utomjordingar överhuvudtaget. Konspirationen mot mänskligheten tycks i alla avseenden fortfarande vara igång och till sist nås en viss cigarettrökande man av nyheten om att Skinner öppnat arkiv X på nytt...
 
Inledningen på avsnittet är helt fenomenalt (även om jag är något besviken över att de allra första originalförtexterna från 1993, med Mitch Pileggi tillagd, används). Själva avsnittet är med sina fyrtio minuter vansinnigt intensivt och det blir ingen långsam återintroduktion av Mulder och Scully. Jag kan inte se hur Chris Carter och gänget kunde göra det annorlunda samtidigt som det går lite för snabbt i vändningarna. Det inledande avsnittet känns både som en fortsättning och ett pilotavsnitt och egentligen är det inte negativt. Mitt engagemang väcks och det är underhållande. Kort sagt är det en början. Slutet är spännande på samma sätt som så många avsnitt i originalsäsongerna och antagligen är det det som gör att jag nästan ryser sönder. Jag ser helt klart fram emot de återstående avsnitten och återkommer med en sammanfattning när jag sett alla.   
 
För de flesta som sett "Twin Peaks" verkar ord vara överflödiga när det gäller Bob. Han verkar ha nästlat sig in i otaliga människors mardrömmar för alltid, undertecknad inkluderad. Vad han är eller var han exakt kommer ifrån är oklart, men han har en otäck förmåga att dyka upp när en minst anar det. Bättre beskrivning än så får jag inte fram. Se "Twin Peaks"!

Obehagliga karaktärer: Bob

Temainlägg En kommentar
 
För de flesta som sett "Twin Peaks" verkar ord vara överflödiga när det gäller Bob. Han verkar ha nästlat sig in i otaliga människors mardrömmar för alltid, undertecknad inkluderad. Vad han är eller var han exakt kommer ifrån är oklart, men han har en otäck förmåga att dyka upp när en minst anar det. Bättre beskrivning än så får jag inte fram. Se "Twin Peaks"!
 
Veronica har fått ett enkelt vykort från sin syster Carolyn i Paris som uppmanar henne att komma till den franska huvudstaden. Eftersom Veronica är den mänskliga definitionen av begreppet ”passiv” gör hon som blivit tillsagd, trots att hon verkar ha en del psykiska problem. Väl på plats i Paris tar Carolyn med henne till den hippaste klubben som finns, den som ligger nere i katakomberna under stan. Systern och hennes vänner ser till att Veronica snabbt serveras platsens hemska och blodiga historia, inte minst den om det galna missfostret med fårmasken som jagar folk i tunnlarna. Någon timme senare blir mardrömmen verklighet och Veronica tvingas irra omkring i gångarna i jakt på en utgång samtidigt som mördaren och andra faror lurar i mörkret. Hur ska det gå?
 
”Catacombs” är regisserad och författad av Tomm Coker och David Elliot. De har lyckats knåpa ihop en film som är extremt 80-talsdoftande, men tyvärr enbart i negativ mening. Jag hade absolut inga förväntningar, men det hjälpte inte. ”Catacombs” är provocerande idiotisk. Bildspråket är hysteriskt och extremt enerverande. Filmen börjar med en meningslös prolog som sedan tjatas och upprepas om och om igen till förbannelse. Och tro inte att det blir en gnutta stämningsfullt, obehagligt eller spännande för det. Tvärtom. Pink spelar Carolyn men det har ingen betydelse överhuvudtaget. Karaktären Veronica är så bortkommen och passiv att hon får Bella i ”Twilight” att framstå som en handlingskraftig och driven person. Hon är så osannolikt sexistiskt skriven och gestaltad att det inte finns någon ursäkt.
 
 
”Catacombs” hör absolut till kategorin skräckfilmer som befolkas av karaktärer som är så blåsta att en vill se dem dö så snabbt de bara kan för att filmen ska bli så kort som möjligt. Tyvärr drar Coker och Elliot ut på lidandet i all evighet (och jag lider än). Veronica konstaterar både i inledningen och i slutet att alla som hon mött under sina 48 timmar i Paris kommer dö. Gäller det även till exempel den omotiverat högfärdiga tullpersonalen, taxichaufförerna, alla festare i katakomberna, poliserna, och folket på flygplatsen också? Det får vi aldrig veta och tyvärr är den frågan det mest intressanta med ”Catacombs”...

Catacombs (2007)

Skräckfilm Kommentera
 
Veronica har fått ett enkelt vykort från sin syster Carolyn i Paris som uppmanar henne att komma till den franska huvudstaden. Eftersom Veronica är den mänskliga definitionen av begreppet ”passiv” gör hon som blivit tillsagd, trots att hon verkar ha en del psykiska problem. Väl på plats i Paris tar Carolyn med henne till den hippaste klubben som finns, den som ligger nere i katakomberna under stan. Systern och hennes vänner ser till att Veronica snabbt serveras platsens hemska och blodiga historia, inte minst den om det galna missfostret med fårmasken som jagar folk i tunnlarna. Någon timme senare blir mardrömmen verklighet och Veronica tvingas irra omkring i gångarna i jakt på en utgång samtidigt som mördaren och andra faror lurar i mörkret. Hur ska det gå?
 
”Catacombs” är regisserad och författad av Tomm Coker och David Elliot. De har lyckats knåpa ihop en film som är extremt 80-talsdoftande, men tyvärr enbart i negativ mening. Jag hade absolut inga förväntningar, men det hjälpte inte. ”Catacombs” är provocerande idiotisk. Bildspråket är hysteriskt och extremt enerverande. Filmen börjar med en meningslös prolog som sedan tjatas och upprepas om och om igen till förbannelse. Och tro inte att det blir en gnutta stämningsfullt, obehagligt eller spännande för det. Tvärtom. Pink spelar Carolyn men det har ingen betydelse överhuvudtaget. Karaktären Veronica är så bortkommen och passiv att hon får Bella i ”Twilight” att framstå som en handlingskraftig och driven person. Hon är så osannolikt sexistiskt skriven och gestaltad att det inte finns någon ursäkt.
 
 
”Catacombs” hör absolut till kategorin skräckfilmer som befolkas av karaktärer som är så blåsta att en vill se dem dö så snabbt de bara kan för att filmen ska bli så kort som möjligt. Tyvärr drar Coker och Elliot ut på lidandet i all evighet (och jag lider än). Veronica konstaterar både i inledningen och i slutet att alla som hon mött under sina 48 timmar i Paris kommer dö. Gäller det även till exempel den omotiverat högfärdiga tullpersonalen, taxichaufförerna, alla festare i katakomberna, poliserna, och folket på flygplatsen också? Det får vi aldrig veta och tyvärr är den frågan det mest intressanta med ”Catacombs”...