Sleepaway Camp (1983)

2 kommentarer
 
Det är dags att ta itu med ännu en skräckfilmsserie och även denna gång kretsar handlingen kring en karaktär vid namn Angela men utan demoner. Det är istället dags för ”Sleepaway Camp”. Jag har sett de tre originalfilmerna en gång tidigare. Det var främst trailern för den första filmen samt titeln som lockade mig. När jag nu tar itu med dem igen är det med vaga minnen av filmerna. Dessutom har jag fått tag i den fjärde, något eftersläntrande varianten. Om du lyckats undvika spoilers kring filmserien och främst originalet bör du sluta läsa nu ifall du tänkt se filmerna.
 
Efter en tragisk olycka där Angela förlorar sin familj växer hon upp hos sin excentriske tant och hennes son Ricky. Angela är minst sagt inbunden. Hon talar inte med någon och Ricky är den enda som förstår henne. När de åker till sommarens läger på Camp Arawak blir Angela snabbt hackkyckling hos de andra ungdomarna. Strax efter att kocken gjort närmanden mot Angela råkar han illa ut tack vare en anonym hämnare och det blir starten på en våg av ond bråd död på Camp Arawak. Både ungdomar och vuxna dör och alla bevis pekar mot Ricky. Har han gått för långt i sin strävan efter att skydda Angela?
 
Regissören Robert Hitlzik får till en ganska effektfull inledning. Förtexterna visas över ett öde läger med röster ur det förflutna och överdrivet dramatisk musik. När sedan prologen börjar och vi serveras en blandning av både övertydligt och dåligt skådespeleri är det svårt att avgöra om det är bra eller uselt och om det är genomtänkt eller amatörmässigt. Faktum är att det bidrar till en ganska jobbig stämning på något vis. När ”Sleepaway Camp” tar fart på allvar verkar det nog dessvärre som om det inte är särskilt genomtänkt från Hitlziks sida. De flesta skådespelarna spelar över så det stänker om det och de som inte gör det ser extremt obekväma ut i den onaturliga regin. Samtidigt bidrar det såklart en hel del till underhållningen, bortsett från pedofilkocken som ger en alldeles för besk bismak.
 
 
Jag blir inte riktigt klok på om ”Sleepaway Camp” ska ses som en skräckfilm eller en skräckkomedi. Genren skulle till och med kunna vara parodi eller rent av satir med tanke på att den är extremt parodisk. Samtidigt känns det oavsiktligt, inte minst genom alla horribla frisyrer, kläder och fejkmustascher som passerar revy i filmen. Slutet (och sensmoralen, som säkert också är oavsiktlig) där det avslöjas att Angela är mördaren och egentligen inte alls den överlevande dottern utan sonen som fastern/mostern tvingat till att bli flicka, är förvisso obehagligt i all sin absurditet, men också fruktansvärt komiskt eftersom den förväntade skräckeffekten i det är så förlegat.
 
”Sleepaway Camp” är ändå sevärd som kuriosa. Större delen av filmen flyter på rätt bra och det parodiska upplägget är ganska underhållande. Den fungerar utmärkt att slötitta på en söndagseftermiddag som jag gjorde. Fotot och musiken är ingenting speciellt. Filmen slutar öppet och frågan är om det var för att göra det möjligt för en uppföljare. En sådan kom i vilket fall, även om den fick vänta några år, och den står näst på tur att avhandlas.
 
1 filmitch:

skriven

Fantastisk film det här. Den är helt sanslös och otroligt underhållande. Har sett en av uppföljarna och den var inte alls (förvånande?) bra.
https://filmitch.wordpress.com/2012/11/01/sleepaway-camp-1983-usa/

2 BlueRoseCase:

skriven

Alltså, jag tar itu med uppföljarna också inom en snar framtid, och nu har jag inte sett fjärde filmen ännu, men del två och tre kan en med gott samvete hoppa över...