Ja, så var det då över för den här gången. Efter att ha sett samtliga avsnitt av den senaste omgången av ”The X-Files” gav jag mig ut på nätet för att läsa andras reaktioner på avsnitten – och blev smått överraskad av den våg av kritik som både avsnitten och främst skaparen Chris Carter fått. Visst, mytologiavsnitten var inte lika starka som i originalsäsongerna och sista avsnittets dramatik och cliffhanger fick mig inte att sitta som på nålar (det skulle faktiskt inte ens göra något om vi inte fick en fortsättning). Men överlag tycker jag att Carter och gänget fick till en härlig nostalgikick som ändå känns som en fortsättning.
 
Efter att ha sett första avsnittet tyckte jag det kändes som en trevande pilot i syfte att undersöka om ”The X-Files” fortfarande kan vara intressant och så här i efterhand konstaterar jag att den känslan genomsyrar samtliga sex avsnitt. De går inte på djupet med Mulder och Scully men de visar däremot att det finns en potential till att göra det i ytterligare avsnitt. Och även om jag inte upplever att jag måste få veta vad som ”händer sen” på samma vis som i originalserien så hoppas jag ändå att det kommer fler avsnitt. Potentialen till fler berättelser om våra agenter och till ett djup finns där. I våra tider av återvinning är ”The X-Files” säsong tio det enda jag sett som haft en berättigad anledning till att komma tillbaka och där resultatet faktiskt blev riktigt skapligt ändå, inte minst i fråga om att återskapa stämningen från originalserien.

Kortfattat: The X-Files säsong 10

TV Kommentera
 
Ja, så var det då över för den här gången. Efter att ha sett samtliga avsnitt av den senaste omgången av ”The X-Files” gav jag mig ut på nätet för att läsa andras reaktioner på avsnitten – och blev smått överraskad av den våg av kritik som både avsnitten och främst skaparen Chris Carter fått. Visst, mytologiavsnitten var inte lika starka som i originalsäsongerna och sista avsnittets dramatik och cliffhanger fick mig inte att sitta som på nålar (det skulle faktiskt inte ens göra något om vi inte fick en fortsättning). Men överlag tycker jag att Carter och gänget fick till en härlig nostalgikick som ändå känns som en fortsättning.
 
Efter att ha sett första avsnittet tyckte jag det kändes som en trevande pilot i syfte att undersöka om ”The X-Files” fortfarande kan vara intressant och så här i efterhand konstaterar jag att den känslan genomsyrar samtliga sex avsnitt. De går inte på djupet med Mulder och Scully men de visar däremot att det finns en potential till att göra det i ytterligare avsnitt. Och även om jag inte upplever att jag måste få veta vad som ”händer sen” på samma vis som i originalserien så hoppas jag ändå att det kommer fler avsnitt. Potentialen till fler berättelser om våra agenter och till ett djup finns där. I våra tider av återvinning är ”The X-Files” säsong tio det enda jag sett som haft en berättigad anledning till att komma tillbaka och där resultatet faktiskt blev riktigt skapligt ändå, inte minst i fråga om att återskapa stämningen från originalserien.
 
I höstas såg jag om Tobe Hoopers filmatisering av Stephen Kings roman "Salem's Lot". Det är något med nämnda miniserie som jag gillar riktigt mycket även om jag inte vet exakt vad det är. Kanske beror det på att Hooper får till en rätt fin stämning. Den innehåller också en av de obehagligaste scenerna någonsin i mitt tycke när försvunne Ralphie Glick dyker upp bakom sin brors fönster en natt. Ronnie Scribners gestaltning av den unga vampyren gör honom självskriven i detta karaktärstema (det hjälper inte ens att ha sett honom i en sentimental roll i "Dallas" från samma tidsperiod). Scenen kan du se nedan:
 

Obehagliga karaktärer: Vampyrbarnet

Temainlägg Kommentera
 
I höstas såg jag om Tobe Hoopers filmatisering av Stephen Kings roman "Salem's Lot". Det är något med nämnda miniserie som jag gillar riktigt mycket även om jag inte vet exakt vad det är. Kanske beror det på att Hooper får till en rätt fin stämning. Den innehåller också en av de obehagligaste scenerna någonsin i mitt tycke när försvunne Ralphie Glick dyker upp bakom sin brors fönster en natt. Ronnie Scribners gestaltning av den unga vampyren gör honom självskriven i detta karaktärstema (det hjälper inte ens att ha sett honom i en sentimental roll i "Dallas" från samma tidsperiod). Scenen kan du se nedan:
 
 
Ett år har gått sedan händelserna i den andra filmen. Lägret har bytt namn och kallas nu Camp New Horizons. Det drivs av två oseriösa äkta makar som föser samman ungdomar från samhällets högre och lägre klasser för att... ja, inte göra ett skit. Och lika bra är väl det med tanke på att Angela stulit en av de förväntade deltagarnas identitet. Det dröjer inte länge innan hon inser att både ungdomarnas och ledarnas syndiga leverne kräver bestraffning i form av ond bråd död.
 
Postern ovan säger allt om filmen. Del tre filmades alltså samtidigt som del två och Pamela Springsteen återvänder därmed naturligtvis som Angela. Hon är lite buttrare än förut och jag tror inte det helt och hållet är en del av Angelas missnöje över hur Camp New Horizons artar sig. Annars är del tre lika handlingsfattig som ”Sleepaway Camp II – Unhappy Campers”, kanske till och med ännu mer. Det är i alla avseenden en upprepning av föregående film, men intressant nog än mer amatörmässig. Michael A Simpson står för regin även denna gång, om en nu kan kalla det han sysslat med för regi. Han försöker spela på rasism och stereotyper för att göra filmen rolig, men resultatet blir såklart allt annat än lustigt. Jag vet att det finns fans som tycker ”Sleepaway Camp III” är oerhört rolig och underhållande men hur hjärnlöst tidsfördriv det än må vara får det väl ändå finnas en gräns för när det bara blir skräp?
 
 
Till skillnad från de två första filmerna känns ”Sleepaway Camp III – Teenage Wasteland” oändligt lång. Speltiden är kort men filmen fortsätter i all oändlighet. Tydligen fanns det planer på en fjärde film och några minuter av denna filmades innan den slopades eftersom filmbolaget gick i konkurs. Det filmade materialet dök upp som extramaterial i en DVD-utgåva och klipptes sedan ihop med sekvenser från de tre andra filmerna för att kunna krängas som en hel film. Efter att ha läst omdömen om "Sleepaway Camp IV - The Survivor" som skvallrar om att den i princip enbart består av scener ur de tre föregångarna har jag valt att hoppa över den. Däremot kom faktiskt ytterligare en officiell film och den skriver jag om härnäst. Vad gäller del tre kan den gott och väl hoppas över.

Sleepaway Camp III - Teenage Wasteland (1989)

Filmserier Kommentera
 
Ett år har gått sedan händelserna i den andra filmen. Lägret har bytt namn och kallas nu Camp New Horizons. Det drivs av två oseriösa äkta makar som föser samman ungdomar från samhällets högre och lägre klasser för att... ja, inte göra ett skit. Och lika bra är väl det med tanke på att Angela stulit en av de förväntade deltagarnas identitet. Det dröjer inte länge innan hon inser att både ungdomarnas och ledarnas syndiga leverne kräver bestraffning i form av ond bråd död.
 
Postern ovan säger allt om filmen. Del tre filmades alltså samtidigt som del två och Pamela Springsteen återvänder därmed naturligtvis som Angela. Hon är lite buttrare än förut och jag tror inte det helt och hållet är en del av Angelas missnöje över hur Camp New Horizons artar sig. Annars är del tre lika handlingsfattig som ”Sleepaway Camp II – Unhappy Campers”, kanske till och med ännu mer. Det är i alla avseenden en upprepning av föregående film, men intressant nog än mer amatörmässig. Michael A Simpson står för regin även denna gång, om en nu kan kalla det han sysslat med för regi. Han försöker spela på rasism och stereotyper för att göra filmen rolig, men resultatet blir såklart allt annat än lustigt. Jag vet att det finns fans som tycker ”Sleepaway Camp III” är oerhört rolig och underhållande men hur hjärnlöst tidsfördriv det än må vara får det väl ändå finnas en gräns för när det bara blir skräp?
 
 
Till skillnad från de två första filmerna känns ”Sleepaway Camp III – Teenage Wasteland” oändligt lång. Speltiden är kort men filmen fortsätter i all oändlighet. Tydligen fanns det planer på en fjärde film och några minuter av denna filmades innan den slopades eftersom filmbolaget gick i konkurs. Det filmade materialet dök upp som extramaterial i en DVD-utgåva och klipptes sedan ihop med sekvenser från de tre andra filmerna för att kunna krängas som en hel film. Efter att ha läst omdömen om "Sleepaway Camp IV - The Survivor" som skvallrar om att den i princip enbart består av scener ur de tre föregångarna har jag valt att hoppa över den. Däremot kom faktiskt ytterligare en officiell film och den skriver jag om härnäst. Vad gäller del tre kan den gott och väl hoppas över.