Scott och Penny ska lämna civilisationen för ett år, dels för att göra en film av obestämt innehåll och dels för att jobba på sin relation eftersom Scott tycks ha lidit av någon typ av psykiska problem. De flyttar in i en stuga ute i obygden där mobiltäckning är en lyx som inte finns men de möter inte riktigt den idyll de förväntat sig. Scott slutar ta sina mediciner och frågan är parets flykt egentligen var nödvändig. Allt tar en ny vändning när de upptäcker ett hus längre bort.
 
De fågelskrämmor som finns lite varstans tyder på att det är självaste mr Jones som använder ödehuset som sin ateljé. Han är en ökänd konstnär som ingen träffat och som skickat ut sina fantastiska skapelser på måfå till folk runt om i världen. Scott och Penny kan inte låta bli att försöka dokumentera mr Jones. Frågan är vem eller vad han är. Och om han har något att göra med det osynliga hot som tycks lura över skogen.
 
 
”Mr Jones” har ett stort problem, något som den delar med ”The Pyramid”, nämligen att regissören tillika manusförfattaren Karl Mueller inte verkar kunna bestämma sig för om materialet ska bestå av found footage eller inte. Han går dock steget längre än pyramidfilmen eftersom ”Mr Jones” innehåller musik, text, effekter och en voiceover. Det är enormt störande att Mueller inte väljer stil och mycket tid gick åt för undertecknad till att störa sig på blandningen.
 
Fotot är snyggt och handlingen engagerar ibland. Det finns ett obehag som lurar i bakgrunden och skådespeleriet är helt okej. Men tyvärr håller ”Mr Jones” på alldeles, alldeles för länge. Jag anar att regissören velat göra en poäng med den utdragna mardrömmen men tyvärr fungerar det inte fullt. Det gör att jag är kluven så här efteråt. Första halvan av filmen är nog sevärd, men så fort paret bestämmer sig för att återvända till mr Jones hus är det läge att stänga av.

Mr Jones (2013)

Found footage Kommentera
 
Scott och Penny ska lämna civilisationen för ett år, dels för att göra en film av obestämt innehåll och dels för att jobba på sin relation eftersom Scott tycks ha lidit av någon typ av psykiska problem. De flyttar in i en stuga ute i obygden där mobiltäckning är en lyx som inte finns men de möter inte riktigt den idyll de förväntat sig. Scott slutar ta sina mediciner och frågan är parets flykt egentligen var nödvändig. Allt tar en ny vändning när de upptäcker ett hus längre bort.
 
De fågelskrämmor som finns lite varstans tyder på att det är självaste mr Jones som använder ödehuset som sin ateljé. Han är en ökänd konstnär som ingen träffat och som skickat ut sina fantastiska skapelser på måfå till folk runt om i världen. Scott och Penny kan inte låta bli att försöka dokumentera mr Jones. Frågan är vem eller vad han är. Och om han har något att göra med det osynliga hot som tycks lura över skogen.
 
 
”Mr Jones” har ett stort problem, något som den delar med ”The Pyramid”, nämligen att regissören tillika manusförfattaren Karl Mueller inte verkar kunna bestämma sig för om materialet ska bestå av found footage eller inte. Han går dock steget längre än pyramidfilmen eftersom ”Mr Jones” innehåller musik, text, effekter och en voiceover. Det är enormt störande att Mueller inte väljer stil och mycket tid gick åt för undertecknad till att störa sig på blandningen.
 
Fotot är snyggt och handlingen engagerar ibland. Det finns ett obehag som lurar i bakgrunden och skådespeleriet är helt okej. Men tyvärr håller ”Mr Jones” på alldeles, alldeles för länge. Jag anar att regissören velat göra en poäng med den utdragna mardrömmen men tyvärr fungerar det inte fullt. Det gör att jag är kluven så här efteråt. Första halvan av filmen är nog sevärd, men så fort paret bestämmer sig för att återvända till mr Jones hus är det läge att stänga av.
 
Stackars Scott har det inte lätt. Han är inte bra på basket och hans drömmars flicka Pamela kunde inte vara mer ointresserad hur mycket han än försöker ragga på henne. Dessutom genomgår Scott någon sorts förändring med hårväxt, morranden och röda ögon som kommer och går. Det visar sig att Scott, liksom sin pappa, är en varulv men att han kan kontrollera förbannelsen. Istället för den annalkande katastrof Scott förväntar sig blir varulven omåttligt populär på skolan och ger honom ett förnyat självförtroende.
 
Rod Daniel heter regissören bakom "Teen Wolf" och istället för en charmig 80-talskomedi har han fått till en riktigt ointressant och oengagerande film. Den följer samma mall som alla andra "fyndiga" ungdomsfilmer från Hollywood från 80-talet och framåt men "Teen Wolf" är så instöpt i nämnda mall att den helt saknar driv eller toppar och dalar. Den puttrar på och Daniel tycks inte bry sig nämnvärt huruvida åskådaren orkar hänga med i de förutsägbara vändningarna eller inte. Dessutom innehåller den precis som andra filmer från detta årtioende en hel del av de fascinerande "komiska" och udda inslag och situationer som, ifall de var roliga när filmen kom, är helt obegripliga idag. Michael J Fox och övriga ensemblen ska föreställa tonåringar men samtliga ser mer medelålders ut än vad som brukligt är i genren. 
 
 
Jag hade hoppats att "Teen Wolf" skulle vara en underhållande bagatell med mycket 80-talscharm och kanske till och med lite stämning men tyvärr infriades inte de förväntningarna överhuvudtaget. Hela spektaklet känns oengagerat och oinspirerat. Tydligen blev filmen tillräckligt framgångsrik för en uppföljare men den hoppar jag med gott samvete över...

Teen Wolf (1985)

Komedi 2 kommentarer
 
Stackars Scott har det inte lätt. Han är inte bra på basket och hans drömmars flicka Pamela kunde inte vara mer ointresserad hur mycket han än försöker ragga på henne. Dessutom genomgår Scott någon sorts förändring med hårväxt, morranden och röda ögon som kommer och går. Det visar sig att Scott, liksom sin pappa, är en varulv men att han kan kontrollera förbannelsen. Istället för den annalkande katastrof Scott förväntar sig blir varulven omåttligt populär på skolan och ger honom ett förnyat självförtroende.
 
Rod Daniel heter regissören bakom "Teen Wolf" och istället för en charmig 80-talskomedi har han fått till en riktigt ointressant och oengagerande film. Den följer samma mall som alla andra "fyndiga" ungdomsfilmer från Hollywood från 80-talet och framåt men "Teen Wolf" är så instöpt i nämnda mall att den helt saknar driv eller toppar och dalar. Den puttrar på och Daniel tycks inte bry sig nämnvärt huruvida åskådaren orkar hänga med i de förutsägbara vändningarna eller inte. Dessutom innehåller den precis som andra filmer från detta årtioende en hel del av de fascinerande "komiska" och udda inslag och situationer som, ifall de var roliga när filmen kom, är helt obegripliga idag. Michael J Fox och övriga ensemblen ska föreställa tonåringar men samtliga ser mer medelålders ut än vad som brukligt är i genren. 
 
 
Jag hade hoppats att "Teen Wolf" skulle vara en underhållande bagatell med mycket 80-talscharm och kanske till och med lite stämning men tyvärr infriades inte de förväntningarna överhuvudtaget. Hela spektaklet känns oengagerat och oinspirerat. Tydligen blev filmen tillräckligt framgångsrik för en uppföljare men den hoppar jag med gott samvete över...
 
I olika episoder får vi följa Tabitha, Shelby och Lisa. Märkliga och hotfulla saker drabbar dem och det beror inte på slumpen. När de var barn kände de nämligen en pojke som inte var som alla andra. Han var så udda att han blev tvångsomhändertagen och inspärrad på psyket. Men nu är han tillbaka eftersom han tydligen har något otalt med de tre tjejerna. Kommer de överleva hans sadistiska lekar?
 
Jag har sett extremt lite skräckfilm på senaste tiden (om en inte räknar med "The Legend of Tarzan" som jag såg på 4D-bio i Bangkok i somras) och kanske är det därför som jag tycker John Simpsons "Amusement" fungerar som intelligensbefriad underhållning för stunden. I alla fall under filmens första halva. Glöm allt vad logik heter. Det är heller ingen idé att fokusera på plotholes. Filmen bygger nämligen enbart på just brist på logik och sammanhang. Den blir också komiskt underhållande just för att den kämpar så hårt för att vara obehaglig. Fotot är rätt snyggt och miljöerna i de två första avsnitten om Shelby och Tabitha är väl valda. Marco Beltramis musik däremot är ingen höjdare. Som sagt, "Amusement" fungerar som underhållning en seg söndagseftermiddag - men ställ inga alls krav på filmen ifall du väljer att se den...

Amusement (2008)

Skräckfilm Kommentera
 
I olika episoder får vi följa Tabitha, Shelby och Lisa. Märkliga och hotfulla saker drabbar dem och det beror inte på slumpen. När de var barn kände de nämligen en pojke som inte var som alla andra. Han var så udda att han blev tvångsomhändertagen och inspärrad på psyket. Men nu är han tillbaka eftersom han tydligen har något otalt med de tre tjejerna. Kommer de överleva hans sadistiska lekar?
 
Jag har sett extremt lite skräckfilm på senaste tiden (om en inte räknar med "The Legend of Tarzan" som jag såg på 4D-bio i Bangkok i somras) och kanske är det därför som jag tycker John Simpsons "Amusement" fungerar som intelligensbefriad underhållning för stunden. I alla fall under filmens första halva. Glöm allt vad logik heter. Det är heller ingen idé att fokusera på plotholes. Filmen bygger nämligen enbart på just brist på logik och sammanhang. Den blir också komiskt underhållande just för att den kämpar så hårt för att vara obehaglig. Fotot är rätt snyggt och miljöerna i de två första avsnitten om Shelby och Tabitha är väl valda. Marco Beltramis musik däremot är ingen höjdare. Som sagt, "Amusement" fungerar som underhållning en seg söndagseftermiddag - men ställ inga alls krav på filmen ifall du väljer att se den...