Carrie (2013)

2 kommentarer
 
Carrie White har det tufft överallt. I skolan förföljs hon av mobbare med elaka Chris i spetsen. Hemma måste hon försöka hålla sig på god fot med sin oberäkneliga och psykiskt instabila tillika religiöst fanatiska mamma. Efter ett särskilt känslokallt mobbningstillfälle vaknar samvetet hos den populära eleven Sue. Hon övertalar sin pojkvän att bjuda med Carrie till skolbalen. Vad ingen av dem vet är att Chris planerar att utsätta Carrie för sin mest djävulska plan hittills under balen eller att Carrie börjat lära sig använda sina telekinetiska krafter. 
 
Brian De Palmas filmatisering av Stephen Kings roman är en av mina favoritfilmer, men i ärlighetens namn ska jag tillägga att det är upp emot femton år sedan jag senast såg den. Som jag minns den hade den ett eget uttryck där foto, klippning och musik var både genomarbetade och i fint samspel. Dessutom var den välcastad och med en gnutta humor här och var. Men det är som sagt länge sedan jag såg den och filmminnet kan som bekant bedra en. Därför är det kanske inte rättvist att jämföra Kimberly Peirces version med den gamla. Faktum kvarstår dock att när ”Carrie” anno 2013 är slut vet jag inte riktigt vad det är jag sett. Den nya versionen känns märkligt castad, märkligt agerad, märkligt regisserad och har en del märkliga scenerier varav en del är upprepningar rakt av från De Palmas film. Filmen lyckas vara nedtonad och alldeles för mycket på en och samma gång, som om Peirce inte riktigt vetat hur hon ska få till det, eller snarare som om hon inte varit helt inspirerad.
 
 
Chloë Grace Moretz som spelar titelrollen var bara femton år när filmen spelades in och det märks nog tyvärr. Kroppsspråket är överdrivet och utstuderat och känns inte naturligt, inte minst i attacken på skolbalen där gesterna blir så koreograferade att jag undrar vad regissören egentligen tänkte. Carrie blir som en superhjälte och när hon börjar flyga fram brast jag ut i skratt. Julianne Moore är stadig, men det känns som om hon inte agerar mer än nödvändigt. Då föredrar jag Piper Lauries extrema gestaltning i DePalmas film. Det finns en del frågetecken i fråga om manuset också, inte minst att det blir tydligt att karaktärerna bara använder mobiltelefoner ibland och aldrig när det är riktigt nödvändigt. Istället för att ringa som vem som helst väl skulle gjort idag tvingas Sue åka iväg till skolbalen.
 
Nej, alltså, ”Carrie” bevisar återigen meningslösheten och hur onödiga alla dessa remakes är. Konstaterandet är lika meningslöst det eftersom Hollywood inte verkar kunna producera annat än gammal skåpmat numera. Kimberly Peirce regisserade för övrigt en gammal favorit för undertecknad: ”Boys Don't Cry”. Det är minst lika länge sedan jag såg den som det var sen jag såg De Palmas version av ”Carrie”. Har varit sugen på att se om ”Boys Don't Cry” länge och denna nyversion av ”Carrie” ändrar inte på det, men bidrar med en viss bävan...
 
1 Sofia:

skriven

Jag är inget fan av originalet med den här remaken orkade jag inte en se klart, den var totalt oengagerande. Julianne Moore var inte tillräckligt skrämmande, vilket var lite oväntat

2 BlueRoseCase:

skriven

Ja, men verkligen!