Bride of the Gorilla (1951)

Kommentera
 
Det intrigeras på ett plantage någonstans i den sydamerikanska (?) / afrikanska (?) djungeln. I centrum står vackra Dina som alla män är förälskade i, särskilt förmannen Barney. När Dinas man tillika ägaren av plantagen halvt mördas och halvt förolyckas av Barney och en orm dröjer det inte länge förrän Dina och Barney är gifta och nya ägare till markerna. Men infödingskvinnan Al-Long blev vittne till vad som hände och hon uttalar en förbannelse över Barney som får honom att se sig som en gorilla.
 
Åh herregud. Jag begriper inte hur denna korta, långtråkiga lilla pärla gått mig förbi. Curt Siodmak, som bland annat var inblandad i de sämre av Universals alla Frankenstein-uppföljare, har skrivit och regisserat och har man sett nämnda Universal-filmer känns stilen igen. ”Bride of the Gorilla” börjar underbart underhållande med en prolog om naturen som något hemskt varpå Barney, spelad av Raymond Burr talar om för Dina (Barbara Payton) vad kvinnor vill vilket hon verkar instämma i. Det fortsätter i samma spår med härligt politiska korrekta uttalanden som att ”vita inte ska bo i djungeln”. Precis som i Siodmaks Frankenstein-manus är det omöjligt att veta om det är karaktärerna eller författaren som talar. Annars består ”Bride of the Gorilla” mest av såpaintriger och känns många gånger som ett avsnitt av ”Days of Our Lives” (gorillaförbannelsen inkluderad).
 
Burrs gestaltning av Barney ger 1950-talets ”buse” ett ansikte. Men roligast blir det när Lon Chaney Jr gör entré som den teatrala polischefen Taro, alltid redo med en pinsam monolog/betraktelse över livet i djungeln. Egentligen kan jag inte rekommendera ”Bride of the Gorilla”. Den är som sagt långtråkig under sina 65 minuter. Samtidigt är det omöjligt att INTE rekommendera den. Den måste nog upplevas.