Jag avrundar Halloween-specialen med en film som så smått blivit en kultklassiker (och givetvis fått en remake på senare år). Första gången jag hörde talas om den var då den omnämndes i Wes Cravens ”Scream” och det var nog främst titeln som gjorde att mitt intresse väcktes. I veckan fick jag äntligen chans att se den och det på BluRay.
 
Året är 1946. I staden Texarkana på gränsen mellan delstaterna Texas och Arkansas går livet sin gilla gång året efter andra världskrigets slut. Men under en period på senvåren kommer allt förändras när två ungdomar attackeras i sin bil vid ett av stadens många kärleksnästen i skogen. De tilltänkta offren överlever men kan inte identifiera den som attackerade dem eftersom han bar en mask över ansiktet. Det visar sig snart att det är en hänsynslös seriemördare, som får smeknamnet ”The Phantom”, som är i farten när fler offer faller på de mest brutala sätt. En erfaren Texas Ranger kallas in för att hjälpa den lokala polisen med att lösa fallet men det är lättare sagt än gjort. Under tiden vågar inte befolkningen lämna sina hem efter solnedgången och när ett par attackeras hemma går ingen längre säker någonstans.
 
 
”The Town That Dreaded Sundown” i regi av Charles B. Pierce är baserad på verkliga händelser i Texarkana och filmen blir genom sin berättarröst nästintill dokumentär även om namnen på de inblandade ändrats. Genom välgjord scenografi, kostym, rekvisita, musik och väl valda miljöer lyckas dessutom Pierce skapa en yta som gör att ”The Town That Dreaded Sundown” faktiskt känns äldre än vad den egentligen är (vilket alltså är något positivt). Regissören själv spelar en polisman som utgör en comic relief och även om han därmed många gånger är nära gränsen till det allt för fjantiga lyckas han hålla sig på rätt sida om den. Jag tycker till och med att den nästan omotiverade humorn gör resten av filmen ännu mer skrämmande.
 
Den inledande sekvensen går från att berättarrösten sätter premissen för staden och historien till att bli intensivt obehaglig när det första paret attackeras. Mördarens utseende med säcken över huvudet lånades ju senare av Jason i ”Friday the 13th Part II”, men jag misstänker att ”The Phantom”:s tunga andning även inspirerat Michael Myers i John Carpenters ”Halloween”. Eftersom den verkliga gärningsmannen aldrig hittades förblir även filmens mördare anonym, vilket givetvis inte gör honom mindre obehaglig. Fotot, redigeringen och det ibland uppspeedade tempot gör också att filmen gradvis blir allt mer skrämmande och dessutom rejält spännande mot slutet.
 
 
Sammanfattningsvis konstaterar jag att ”The Town That Dreaded Sundown” var väl värd väntan. Det är helt klart en film jag kommer se om i framtiden. Skådespeleriet från Andrew Prine och Ben Johnson (som spelade den sympatiske konduktören i ”Terror Train”) är överlag gediget. Bilden är liksom många andra sjuttiotalsfilmer rejält grynig i BluRay-formatet, men inte så det stör, tvärtom. Ljudet är riktigt fint. Det sparsamma extramaterialet bjuder bland annat på en trailer för remaken och hur mycket jag än är emot nyinspelningar gör den faktiskt mig lite nyfiken på filmen. Om jag kommer mig för att se det lär det dyka upp en texten om den här på BlueRoseCase framöver. Men originalet ”The Town That Dreaded Sundown” rekommenderar jag verkligen!

The Town That Dreaded Sundown (1976)

Skräckfilm 4 kommentarer
 
Jag avrundar Halloween-specialen med en film som så smått blivit en kultklassiker (och givetvis fått en remake på senare år). Första gången jag hörde talas om den var då den omnämndes i Wes Cravens ”Scream” och det var nog främst titeln som gjorde att mitt intresse väcktes. I veckan fick jag äntligen chans att se den och det på BluRay.
 
Året är 1946. I staden Texarkana på gränsen mellan delstaterna Texas och Arkansas går livet sin gilla gång året efter andra världskrigets slut. Men under en period på senvåren kommer allt förändras när två ungdomar attackeras i sin bil vid ett av stadens många kärleksnästen i skogen. De tilltänkta offren överlever men kan inte identifiera den som attackerade dem eftersom han bar en mask över ansiktet. Det visar sig snart att det är en hänsynslös seriemördare, som får smeknamnet ”The Phantom”, som är i farten när fler offer faller på de mest brutala sätt. En erfaren Texas Ranger kallas in för att hjälpa den lokala polisen med att lösa fallet men det är lättare sagt än gjort. Under tiden vågar inte befolkningen lämna sina hem efter solnedgången och när ett par attackeras hemma går ingen längre säker någonstans.
 
 
”The Town That Dreaded Sundown” i regi av Charles B. Pierce är baserad på verkliga händelser i Texarkana och filmen blir genom sin berättarröst nästintill dokumentär även om namnen på de inblandade ändrats. Genom välgjord scenografi, kostym, rekvisita, musik och väl valda miljöer lyckas dessutom Pierce skapa en yta som gör att ”The Town That Dreaded Sundown” faktiskt känns äldre än vad den egentligen är (vilket alltså är något positivt). Regissören själv spelar en polisman som utgör en comic relief och även om han därmed många gånger är nära gränsen till det allt för fjantiga lyckas han hålla sig på rätt sida om den. Jag tycker till och med att den nästan omotiverade humorn gör resten av filmen ännu mer skrämmande.
 
Den inledande sekvensen går från att berättarrösten sätter premissen för staden och historien till att bli intensivt obehaglig när det första paret attackeras. Mördarens utseende med säcken över huvudet lånades ju senare av Jason i ”Friday the 13th Part II”, men jag misstänker att ”The Phantom”:s tunga andning även inspirerat Michael Myers i John Carpenters ”Halloween”. Eftersom den verkliga gärningsmannen aldrig hittades förblir även filmens mördare anonym, vilket givetvis inte gör honom mindre obehaglig. Fotot, redigeringen och det ibland uppspeedade tempot gör också att filmen gradvis blir allt mer skrämmande och dessutom rejält spännande mot slutet.
 
 
Sammanfattningsvis konstaterar jag att ”The Town That Dreaded Sundown” var väl värd väntan. Det är helt klart en film jag kommer se om i framtiden. Skådespeleriet från Andrew Prine och Ben Johnson (som spelade den sympatiske konduktören i ”Terror Train”) är överlag gediget. Bilden är liksom många andra sjuttiotalsfilmer rejält grynig i BluRay-formatet, men inte så det stör, tvärtom. Ljudet är riktigt fint. Det sparsamma extramaterialet bjuder bland annat på en trailer för remaken och hur mycket jag än är emot nyinspelningar gör den faktiskt mig lite nyfiken på filmen. Om jag kommer mig för att se det lär det dyka upp en texten om den här på BlueRoseCase framöver. Men originalet ”The Town That Dreaded Sundown” rekommenderar jag verkligen!
 
Carrie White har det tufft överallt. I skolan förföljs hon av mobbare med elaka Chris i spetsen. Hemma måste hon försöka hålla sig på god fot med sin oberäkneliga och psykiskt instabila tillika religiöst fanatiska mamma. Efter ett särskilt känslokallt mobbningstillfälle vaknar samvetet hos den populära eleven Sue. Hon övertalar sin pojkvän att bjuda med Carrie till skolbalen. Vad ingen av dem vet är att Chris planerar att utsätta Carrie för sin mest djävulska plan hittills under balen eller att Carrie börjat lära sig använda sina telekinetiska krafter. 
 
Brian De Palmas filmatisering av Stephen Kings roman är en av mina favoritfilmer, men i ärlighetens namn ska jag tillägga att det är upp emot femton år sedan jag senast såg den. Som jag minns den hade den ett eget uttryck där foto, klippning och musik var både genomarbetade och i fint samspel. Dessutom var den välcastad och med en gnutta humor här och var. Men det är som sagt länge sedan jag såg den och filmminnet kan som bekant bedra en. Därför är det kanske inte rättvist att jämföra Kimberly Peirces version med den gamla. Faktum kvarstår dock att när ”Carrie” anno 2013 är slut vet jag inte riktigt vad det är jag sett. Den nya versionen känns märkligt castad, märkligt agerad, märkligt regisserad och har en del märkliga scenerier varav en del är upprepningar rakt av från De Palmas film. Filmen lyckas vara nedtonad och alldeles för mycket på en och samma gång, som om Peirce inte riktigt vetat hur hon ska få till det, eller snarare som om hon inte varit helt inspirerad.
 
 
Chloë Grace Moretz som spelar titelrollen var bara femton år när filmen spelades in och det märks nog tyvärr. Kroppsspråket är överdrivet och utstuderat och känns inte naturligt, inte minst i attacken på skolbalen där gesterna blir så koreograferade att jag undrar vad regissören egentligen tänkte. Carrie blir som en superhjälte och när hon börjar flyga fram brast jag ut i skratt. Julianne Moore är stadig, men det känns som om hon inte agerar mer än nödvändigt. Då föredrar jag Piper Lauries extrema gestaltning i DePalmas film. Det finns en del frågetecken i fråga om manuset också, inte minst att det blir tydligt att karaktärerna bara använder mobiltelefoner ibland och aldrig när det är riktigt nödvändigt. Istället för att ringa som vem som helst väl skulle gjort idag tvingas Sue åka iväg till skolbalen.
 
Nej, alltså, ”Carrie” bevisar återigen meningslösheten och hur onödiga alla dessa remakes är. Konstaterandet är lika meningslöst det eftersom Hollywood inte verkar kunna producera annat än gammal skåpmat numera. Kimberly Peirce regisserade för övrigt en gammal favorit för undertecknad: ”Boys Don't Cry”. Det är minst lika länge sedan jag såg den som det var sen jag såg De Palmas version av ”Carrie”. Har varit sugen på att se om ”Boys Don't Cry” länge och denna nyversion av ”Carrie” ändrar inte på det, men bidrar med en viss bävan...

Carrie (2013)

Skräckfilm 2 kommentarer
 
Carrie White har det tufft överallt. I skolan förföljs hon av mobbare med elaka Chris i spetsen. Hemma måste hon försöka hålla sig på god fot med sin oberäkneliga och psykiskt instabila tillika religiöst fanatiska mamma. Efter ett särskilt känslokallt mobbningstillfälle vaknar samvetet hos den populära eleven Sue. Hon övertalar sin pojkvän att bjuda med Carrie till skolbalen. Vad ingen av dem vet är att Chris planerar att utsätta Carrie för sin mest djävulska plan hittills under balen eller att Carrie börjat lära sig använda sina telekinetiska krafter. 
 
Brian De Palmas filmatisering av Stephen Kings roman är en av mina favoritfilmer, men i ärlighetens namn ska jag tillägga att det är upp emot femton år sedan jag senast såg den. Som jag minns den hade den ett eget uttryck där foto, klippning och musik var både genomarbetade och i fint samspel. Dessutom var den välcastad och med en gnutta humor här och var. Men det är som sagt länge sedan jag såg den och filmminnet kan som bekant bedra en. Därför är det kanske inte rättvist att jämföra Kimberly Peirces version med den gamla. Faktum kvarstår dock att när ”Carrie” anno 2013 är slut vet jag inte riktigt vad det är jag sett. Den nya versionen känns märkligt castad, märkligt agerad, märkligt regisserad och har en del märkliga scenerier varav en del är upprepningar rakt av från De Palmas film. Filmen lyckas vara nedtonad och alldeles för mycket på en och samma gång, som om Peirce inte riktigt vetat hur hon ska få till det, eller snarare som om hon inte varit helt inspirerad.
 
 
Chloë Grace Moretz som spelar titelrollen var bara femton år när filmen spelades in och det märks nog tyvärr. Kroppsspråket är överdrivet och utstuderat och känns inte naturligt, inte minst i attacken på skolbalen där gesterna blir så koreograferade att jag undrar vad regissören egentligen tänkte. Carrie blir som en superhjälte och när hon börjar flyga fram brast jag ut i skratt. Julianne Moore är stadig, men det känns som om hon inte agerar mer än nödvändigt. Då föredrar jag Piper Lauries extrema gestaltning i DePalmas film. Det finns en del frågetecken i fråga om manuset också, inte minst att det blir tydligt att karaktärerna bara använder mobiltelefoner ibland och aldrig när det är riktigt nödvändigt. Istället för att ringa som vem som helst väl skulle gjort idag tvingas Sue åka iväg till skolbalen.
 
Nej, alltså, ”Carrie” bevisar återigen meningslösheten och hur onödiga alla dessa remakes är. Konstaterandet är lika meningslöst det eftersom Hollywood inte verkar kunna producera annat än gammal skåpmat numera. Kimberly Peirce regisserade för övrigt en gammal favorit för undertecknad: ”Boys Don't Cry”. Det är minst lika länge sedan jag såg den som det var sen jag såg De Palmas version av ”Carrie”. Har varit sugen på att se om ”Boys Don't Cry” länge och denna nyversion av ”Carrie” ändrar inte på det, men bidrar med en viss bävan...
 
Jessica har haft psykiska problem och vårdats för dessa under ett halvår. Nu är hon äntligen tillbaka i den riktiga världen igen, även om hon snart på nytt ska ifrågasätta vad som är verkligt och inte. Tillsammans med sin make och en av deras gemensamma vänner beger de sig till ett hus på landsbygden som paret köpt för att börja om. Där möter de Emily som helt enkelt flyttat in i det övergivna huset. Hon är så trevlig att hon får stanna.
 
Medan Jessica kämpar mot sina egna destruktiva tankar för att hindra dem från att få grepp om henne igen pekar fler och fler tecken på att huset är hemsökt. Historien förtäljer att en tidigare familjs dotter drunknade i den närbelägna sjön på 1880-talet men att hon inte dog utan hemsöker platsen och ön som en vampyr. Jessica kan inte låta bli att undra om det var den odöda som försökte få grepp om henne under en simtur eller om hon helt enkelt håller på att bli galen igen...
 
 
Jag hade hört mycket om John D. Hancocks ”Let's Scare Jessica to Death” innan jag äntligen kom mig för att se den och den gjorde mig inte besviken. Tvärtom. Tempot är rätt långsamt men Hancocks sätt att använda musiken, ljud, tystnad och fotot gjorde både att filmen får en alldeles egen stämning samtidigt som jag drogs in i den. Jessicas tankeröst som åskådaren får ta del av då och då hade kunnat bli helt fel, men här blir den istället en del av helheten. Filmen innehåller en hel del obehagliga scener och när jag mot slutet börjar känna mig ganska trygg i det obehagliga börjar Hancock att med minimala medel ta ut svängarna. Resultatet blir en en hel del riktigt skrämmande sekvenser. Huruvida allt utspelar sig i Jessicas förvirrade hjärna eller inte får vi aldrig svar på, vilket enbart är positivt. Filmen slutar precis där den ska.
 
Jag rekommenderar verkligen ”Let's Scare Jessica to Death”. Själv ser jag fram emot att få se om den någon gång i en riktigt snyggt restaurerad BluRay-utgåva istället för på YouTube.

Let's Scare Jessica to Death (1971)

Skräckfilm 2 kommentarer
 
Jessica har haft psykiska problem och vårdats för dessa under ett halvår. Nu är hon äntligen tillbaka i den riktiga världen igen, även om hon snart på nytt ska ifrågasätta vad som är verkligt och inte. Tillsammans med sin make och en av deras gemensamma vänner beger de sig till ett hus på landsbygden som paret köpt för att börja om. Där möter de Emily som helt enkelt flyttat in i det övergivna huset. Hon är så trevlig att hon får stanna.
 
Medan Jessica kämpar mot sina egna destruktiva tankar för att hindra dem från att få grepp om henne igen pekar fler och fler tecken på att huset är hemsökt. Historien förtäljer att en tidigare familjs dotter drunknade i den närbelägna sjön på 1880-talet men att hon inte dog utan hemsöker platsen och ön som en vampyr. Jessica kan inte låta bli att undra om det var den odöda som försökte få grepp om henne under en simtur eller om hon helt enkelt håller på att bli galen igen...
 
 
Jag hade hört mycket om John D. Hancocks ”Let's Scare Jessica to Death” innan jag äntligen kom mig för att se den och den gjorde mig inte besviken. Tvärtom. Tempot är rätt långsamt men Hancocks sätt att använda musiken, ljud, tystnad och fotot gjorde både att filmen får en alldeles egen stämning samtidigt som jag drogs in i den. Jessicas tankeröst som åskådaren får ta del av då och då hade kunnat bli helt fel, men här blir den istället en del av helheten. Filmen innehåller en hel del obehagliga scener och när jag mot slutet börjar känna mig ganska trygg i det obehagliga börjar Hancock att med minimala medel ta ut svängarna. Resultatet blir en en hel del riktigt skrämmande sekvenser. Huruvida allt utspelar sig i Jessicas förvirrade hjärna eller inte får vi aldrig svar på, vilket enbart är positivt. Filmen slutar precis där den ska.
 
Jag rekommenderar verkligen ”Let's Scare Jessica to Death”. Själv ser jag fram emot att få se om den någon gång i en riktigt snyggt restaurerad BluRay-utgåva istället för på YouTube.