Numera finns kategorier i menyn till höger. Jag har sorterat in alla gamla inlägg för att göra bloggen mer överskådlig och för att det ska bli lättare att hitta bland inlägg. Grovsorteringen är färdig och just nu går jag igenom inlägg som kan sorteras in under flera rubriker. Fler kategorier lär dyka upp så småningom. Sökfunktionen är såklart också ypperlig för den som letar gamla inlägg.

Sorterat och kategoriserat

Blandat Kommentera
 
Numera finns kategorier i menyn till höger. Jag har sorterat in alla gamla inlägg för att göra bloggen mer överskådlig och för att det ska bli lättare att hitta bland inlägg. Grovsorteringen är färdig och just nu går jag igenom inlägg som kan sorteras in under flera rubriker. Fler kategorier lär dyka upp så småningom. Sökfunktionen är såklart också ypperlig för den som letar gamla inlägg.
 
Ett antal år har passerat och Halloween-festen i Hull House som spårade ur har mer eller mindre förvandlats till en skröna. På en mycket katolsk internatskola i staden är eleverna upptagna med annat. Tjejerna gör allt de kan för att behaga killarna medan killarna gör allt för att komma längre med tjejerna än att tjuvkika genom deras fönster om kvällarna. När Halloween-kvällen närmar sig börjar en av eleverna visa ett stort intresse för demoner. Han lyckas till och med frammana Angela från första filmen i en spegel. Givetvis tror ingen på honom. De coolaste eleverna bestämmer sig för att hoppa över skolans trista Halloween-fest och istället ordna en egen fest olovligt. Efter några turer hamnar de på Hull House och upptäcker att demonen Angela fortfarande finns kvar i huset. Hon är ute efter sin syster Melissa, kallad Mouse, som råkar gå på internatskolan.
 
Den här gången sitter Brian Trenchard-Smith i registolen och han lyckas få ihop en film som följer i samma stil som originalet, men givetvis betydligt mer oinspirerad, om möjligt än mer omständlig och mycket segare än första filmen var. Amelia Kinkade återvänder i rollen som den besatta Angela (även om jag inte kände igen henne och trodde det var en annan skådespelare) men resten av rollistan består av nya ”förmågor” varav Christine Taylor väl haft någon slags karriär senare. Nu är det ju i och för sig inte för skådespeleriet som en bör se ”Night of the Demons 2”. Tyvärr hittar jag ingen annan anledning till det heller och jag var faktiskt på väg att ge upp några gånger.
 
 
En av de inledande scenerna visar hur killarna tjuvtittar på tjejerna (som i den här filmens värld tydligen vill bli tjuvtittade på) och det sätter tonen för filmen. Det blir dock betydligt värre på den könsstereotypa fronten ju längre filmen pågår och jag kommer på mig själv med att flera gånger undra om ”Night of the Demons 2” verkligen är från 1994, också av andra orsaker än den dubbelriktade sexismen. Inte minst det faktum att kristendomen segrar i slutet ackompanjerat av en himlakör av billigare modell. Jag förstår verkligen varför skräckgenren var så gott som död på 90-talet innan ”Scream” kom när jag ser ”Night of the Demons 2”. Originalfilmen hade åtminstone en viss glimt i ögat men uppföljaren är bara plågsamt meningslöst.

Night of the Demons 2 (1994)

Filmserier Kommentera
 
Ett antal år har passerat och Halloween-festen i Hull House som spårade ur har mer eller mindre förvandlats till en skröna. På en mycket katolsk internatskola i staden är eleverna upptagna med annat. Tjejerna gör allt de kan för att behaga killarna medan killarna gör allt för att komma längre med tjejerna än att tjuvkika genom deras fönster om kvällarna. När Halloween-kvällen närmar sig börjar en av eleverna visa ett stort intresse för demoner. Han lyckas till och med frammana Angela från första filmen i en spegel. Givetvis tror ingen på honom. De coolaste eleverna bestämmer sig för att hoppa över skolans trista Halloween-fest och istället ordna en egen fest olovligt. Efter några turer hamnar de på Hull House och upptäcker att demonen Angela fortfarande finns kvar i huset. Hon är ute efter sin syster Melissa, kallad Mouse, som råkar gå på internatskolan.
 
Den här gången sitter Brian Trenchard-Smith i registolen och han lyckas få ihop en film som följer i samma stil som originalet, men givetvis betydligt mer oinspirerad, om möjligt än mer omständlig och mycket segare än första filmen var. Amelia Kinkade återvänder i rollen som den besatta Angela (även om jag inte kände igen henne och trodde det var en annan skådespelare) men resten av rollistan består av nya ”förmågor” varav Christine Taylor väl haft någon slags karriär senare. Nu är det ju i och för sig inte för skådespeleriet som en bör se ”Night of the Demons 2”. Tyvärr hittar jag ingen annan anledning till det heller och jag var faktiskt på väg att ge upp några gånger.
 
 
En av de inledande scenerna visar hur killarna tjuvtittar på tjejerna (som i den här filmens värld tydligen vill bli tjuvtittade på) och det sätter tonen för filmen. Det blir dock betydligt värre på den könsstereotypa fronten ju längre filmen pågår och jag kommer på mig själv med att flera gånger undra om ”Night of the Demons 2” verkligen är från 1994, också av andra orsaker än den dubbelriktade sexismen. Inte minst det faktum att kristendomen segrar i slutet ackompanjerat av en himlakör av billigare modell. Jag förstår verkligen varför skräckgenren var så gott som död på 90-talet innan ”Scream” kom när jag ser ”Night of the Demons 2”. Originalfilmen hade åtminstone en viss glimt i ögat men uppföljaren är bara plågsamt meningslöst.
 
Min filmspellista på Spotify, som i huvudsak består av originalsoundtrack, uppdateras kontinuerligt och under den här rubriken tipsar jag om musik ur den. Förhoppningsvis ska länkarna till respektive låt fungera. Annars hittar du hela listan genom att klicka på länken ovan.
 
Eerie Heavy Echo – Okänd (Night of the Living Dead)
George A Romeros klassiska skräckfilm använder sig av arkivmusik och dessa spår finns äntligen på Spotify. Jag har alltid tyckt att de ackompanjerar filmen riktigt bra, särskilt denna inledande musik då syskonen Barbra och Johnny kör till kyrkogården medan förtexterna visas.
 
Kermits öppningslåt i filmen ”The Muppet Movie” har väl blivit något av en klassiker. Jag kan inte bestämma mig för om det är nostalgi eller sångens kvaliteter som tilltalar mig...
 
Det är något med det här titelspåret som jag tycker är oerhört obehagligt. Kan inte sätta fingret på vad det är. Jag såg filmen, grovt klippt och med titeln ”Make Them Die Slowly” för hundra år sedan och kanske är det därför. Den råa, vidriga stämningen fanns nog där ändå. Musiken lyssnar jag gärna på, men filmen undviker jag.
 
Första gången jag såg Lady in the Radiator kliva fram ur skuggorna framförandes ”In Heaven” skrev både karaktären och låten in sig i mitt hjärta för all framtid. Så sanslöst märkligt, obehagligt och vackert. David Lynch i sitt esse helt enkelt.

Låtar från filmspellistan VI

Filmmusik Kommentera
 
Min filmspellista på Spotify, som i huvudsak består av originalsoundtrack, uppdateras kontinuerligt och under den här rubriken tipsar jag om musik ur den. Förhoppningsvis ska länkarna till respektive låt fungera. Annars hittar du hela listan genom att klicka på länken ovan.
 
Eerie Heavy Echo – Okänd (Night of the Living Dead)
George A Romeros klassiska skräckfilm använder sig av arkivmusik och dessa spår finns äntligen på Spotify. Jag har alltid tyckt att de ackompanjerar filmen riktigt bra, särskilt denna inledande musik då syskonen Barbra och Johnny kör till kyrkogården medan förtexterna visas.
 
Kermits öppningslåt i filmen ”The Muppet Movie” har väl blivit något av en klassiker. Jag kan inte bestämma mig för om det är nostalgi eller sångens kvaliteter som tilltalar mig...
 
Det är något med det här titelspåret som jag tycker är oerhört obehagligt. Kan inte sätta fingret på vad det är. Jag såg filmen, grovt klippt och med titeln ”Make Them Die Slowly” för hundra år sedan och kanske är det därför. Den råa, vidriga stämningen fanns nog där ändå. Musiken lyssnar jag gärna på, men filmen undviker jag.
 
Första gången jag såg Lady in the Radiator kliva fram ur skuggorna framförandes ”In Heaven” skrev både karaktären och låten in sig i mitt hjärta för all framtid. Så sanslöst märkligt, obehagligt och vackert. David Lynch i sitt esse helt enkelt.