Julhelgen står för dörren. I en studentförening för tjejer på ett collegecampus händer det märkliga saker. Festen och glädjen fördunklas av obehagliga telefonsamtal där tjejerna trakasseras med både hotelser och ett grovt språk. När en av tjejerna, Clare, försvinner spårlöst och hennes far kommer till campus för att leta efter henne tvingas de andra inse att de har att göra med en galning. Vem är den skyldige?
 
Remaken på denna film tog jag itu med redan för ett par år sedan och minns knappt något av den, förutom att jag var på rätt humör när jag såg den. Tyckte den fungerade okej som tanklös underhållning för stunden. Bob Clarks något klassiska original ”Black Christmas” (med den alternativa titeln "Silent Night, Evil Night") däremot fångar mig ganska omgående, främst genom den suggestiva inledningen som delvis filmas genom mördarens perspektiv på ett sätt som nog inspirerade John Carpenters inledande scen i ”Halloween”. Dessvärre tappar originalfilmen mitt intresse ganska snabbt bara för att fånga upp det igen, tappa det på nytt och fånga upp det igen - och så håller det på hela filmen igenom! Har nog aldrig varit med om något liknande.
 
 
Det största problemet med ”Black Christmas” är inte så mycket att den är ojämn utan snarare att den håller på alldeles för länge. Berättelsen är både omständlig och ganska seg. Telefonsamtalen, som spelades in med flera olika röster, är riktigt obehagliga och till och från lyckas Clark få till en riktigt jobbig stämning men han lyckas inte hålla den genomgående. Jag kan inte låta bli att undra om det var denna film som startade eller åtminstone bidrog stort till klyschan om att ungdomar i skräckfilm ska dra, röka och ha sex innan de blir mördade. I det här fallet är det så klart extra ”upprörande” eftersom majoriteten av karaktärerna är tjejer. Det är som om filmen vill vara en provokation på den fronten vilket gör att den känns rejält förlegad.
 
Fotot har jag redan nämnt. Musiken gör sitt för att bidra och skådespelarna med Olivia Hussey och Margot Kidder i spetsen gör vad de kan av sina endimensionella karaktärer. Det är alltid kul att se John Saxon som verkar se likadan ut genom årtiondena (med undantag för en något fylligare tupé i denna film). Så mycket julkänsla vet jag inte om Clark får till. Högtiden är inte särskilt förankrad i berättelsen. Vinterkänslan däremot är högst påtaglig. Trots filmens svagare sidor tycker jag nog att ”Black Christmas” är värd att kollas in!
 
Och med detta önskar jag alla besökare en god jul och ett gott nytt år! På återseende i januari!

Black Christmas (1974)

Skräckfilm 3 kommentarer
 
Julhelgen står för dörren. I en studentförening för tjejer på ett collegecampus händer det märkliga saker. Festen och glädjen fördunklas av obehagliga telefonsamtal där tjejerna trakasseras med både hotelser och ett grovt språk. När en av tjejerna, Clare, försvinner spårlöst och hennes far kommer till campus för att leta efter henne tvingas de andra inse att de har att göra med en galning. Vem är den skyldige?
 
Remaken på denna film tog jag itu med redan för ett par år sedan och minns knappt något av den, förutom att jag var på rätt humör när jag såg den. Tyckte den fungerade okej som tanklös underhållning för stunden. Bob Clarks något klassiska original ”Black Christmas” (med den alternativa titeln "Silent Night, Evil Night") däremot fångar mig ganska omgående, främst genom den suggestiva inledningen som delvis filmas genom mördarens perspektiv på ett sätt som nog inspirerade John Carpenters inledande scen i ”Halloween”. Dessvärre tappar originalfilmen mitt intresse ganska snabbt bara för att fånga upp det igen, tappa det på nytt och fånga upp det igen - och så håller det på hela filmen igenom! Har nog aldrig varit med om något liknande.
 
 
Det största problemet med ”Black Christmas” är inte så mycket att den är ojämn utan snarare att den håller på alldeles för länge. Berättelsen är både omständlig och ganska seg. Telefonsamtalen, som spelades in med flera olika röster, är riktigt obehagliga och till och från lyckas Clark få till en riktigt jobbig stämning men han lyckas inte hålla den genomgående. Jag kan inte låta bli att undra om det var denna film som startade eller åtminstone bidrog stort till klyschan om att ungdomar i skräckfilm ska dra, röka och ha sex innan de blir mördade. I det här fallet är det så klart extra ”upprörande” eftersom majoriteten av karaktärerna är tjejer. Det är som om filmen vill vara en provokation på den fronten vilket gör att den känns rejält förlegad.
 
Fotot har jag redan nämnt. Musiken gör sitt för att bidra och skådespelarna med Olivia Hussey och Margot Kidder i spetsen gör vad de kan av sina endimensionella karaktärer. Det är alltid kul att se John Saxon som verkar se likadan ut genom årtiondena (med undantag för en något fylligare tupé i denna film). Så mycket julkänsla vet jag inte om Clark får till. Högtiden är inte särskilt förankrad i berättelsen. Vinterkänslan däremot är högst påtaglig. Trots filmens svagare sidor tycker jag nog att ”Black Christmas” är värd att kollas in!
 
Och med detta önskar jag alla besökare en god jul och ett gott nytt år! På återseende i januari!
 
Julen är kommen till en liten avlägsen stad. Den kommer tyvärr inte bli sig lik i år. En galning utklädd till tomte dyker nämligen upp lite här och var för att ta invånarna av daga på diverse brutala vis. Polisen Aubrey tvingas lägga sin sorg åt sidan och försöka nysta upp vem mördaren är och varför han dödar till synes utan mönster.
 
Jag skulle egentligen kunna återanvända det mesta jag skrev om ”Santa's Slay” även om ”Silent Night” är betydligt värre i alla avseenden. Tydligen är den menad som en remake på kultklassikern ”Silent Night, Deadly Night” och förvisso är det länge sedan jag såg den filmen men det känns ändå som om likheterna är få. Den sistnämnda originalfilmen överraskade mig positivt men tyvärr kan jag alltså inte säga samma sak om ”Silent Night”. Steven C Miller har regisserat, om en nu kan kan kalla detta för regi med tanke på hur amatörmässig den här filmen är i alla avseenden. Ännu en gång serveras vi ett manus som dialogmässigt för tankarna till George Lucas ”Star Wars”-prequels även om Lucas är betydligt diskretare i jämförelse. Någon direkt handling existerar inte utan precis som ”Santa's Slay” är inte detta verk något annat än ännu en testosteronstinn och sexistisk smörja med omogen ”humor”.
 
Malcolm McDowell spelar stadens sheriff och jag kan konstatera att mina problem med karln inte enbart kan härledas till Rob Zombies ”Halloween” och ”Halloween II”-slakter. Även om McDowell inte är någon lysande skådespelare överträffas han faktiskt på den fronten av Jaime King som polisen Aubrey. Inte blir skådespeleriet mer övertygande av att hon tvingas springa omkring vinterklädd när det helt uppenbart är sommar ute hur mycket regissören än försöker överdosera på de kallare tonerna. Fotot överlag är riktigt dåligt och musiken enerverande. Många av mordscenerna är riktigt vidriga och inte på ett skrämmande sätt. Nej, nej och åter nej är min sammanfattning.

Silent Night (2012)

Remakes Kommentera
 
Julen är kommen till en liten avlägsen stad. Den kommer tyvärr inte bli sig lik i år. En galning utklädd till tomte dyker nämligen upp lite här och var för att ta invånarna av daga på diverse brutala vis. Polisen Aubrey tvingas lägga sin sorg åt sidan och försöka nysta upp vem mördaren är och varför han dödar till synes utan mönster.
 
Jag skulle egentligen kunna återanvända det mesta jag skrev om ”Santa's Slay” även om ”Silent Night” är betydligt värre i alla avseenden. Tydligen är den menad som en remake på kultklassikern ”Silent Night, Deadly Night” och förvisso är det länge sedan jag såg den filmen men det känns ändå som om likheterna är få. Den sistnämnda originalfilmen överraskade mig positivt men tyvärr kan jag alltså inte säga samma sak om ”Silent Night”. Steven C Miller har regisserat, om en nu kan kan kalla detta för regi med tanke på hur amatörmässig den här filmen är i alla avseenden. Ännu en gång serveras vi ett manus som dialogmässigt för tankarna till George Lucas ”Star Wars”-prequels även om Lucas är betydligt diskretare i jämförelse. Någon direkt handling existerar inte utan precis som ”Santa's Slay” är inte detta verk något annat än ännu en testosteronstinn och sexistisk smörja med omogen ”humor”.
 
Malcolm McDowell spelar stadens sheriff och jag kan konstatera att mina problem med karln inte enbart kan härledas till Rob Zombies ”Halloween” och ”Halloween II”-slakter. Även om McDowell inte är någon lysande skådespelare överträffas han faktiskt på den fronten av Jaime King som polisen Aubrey. Inte blir skådespeleriet mer övertygande av att hon tvingas springa omkring vinterklädd när det helt uppenbart är sommar ute hur mycket regissören än försöker överdosera på de kallare tonerna. Fotot överlag är riktigt dåligt och musiken enerverande. Många av mordscenerna är riktigt vidriga och inte på ett skrämmande sätt. Nej, nej och åter nej är min sammanfattning.
 
Spoilervarning! Läs absolut inte vidare om du inget vill veta om filmen!
 
Han Solo - Harrison Ford, Luke Skywalker - Mark Hamill, General Leia Organa - Carrie Fisher, Kylo Ren - Adam Driver, Rey - Daisy Ridley, Finn - John Boyega, Poe Dameron - Oscar Isaac, Maz Kanata - Lupita Nyong'o, Supreme Leader Snoke - Andy Serkis, General Hux - Domnhall Gleeson, C-3PO - Anthony Daniels, Chewbacca - Peter Mayhew, R2-D2 - Kenny Baker, Captain Phasma - Gwendoline Christie, Lor San Tekka - Max von Sydow, Admiral Ackbar - Tim Rose. 
 
Luke Skywalker är spårlöst försvunnen. Under tiden mobiliserar The First Order, som går i det gamla Imperiets spår, för att ta över galaxen. De har byggt ett nytt vapen som kan förstöra flera planeter åt gången. Republiken och Motståndsrörelsen, under ledning av general Leia Organa, har skickat ut den pålitlige piloten Poe Dameron och droiden Bb-8 för att få tag i en karta som kan leda till Luke. I öknen på planeten Jakku hinner The First Order och den maskbärande Kylo Ren ikapp våra hjältar. Bb-8 lyckas fly med kartan och stöter ihop med Rey. Hon bor i öknen i väntan på sin familj som hon hoppas ska komma tillbaka en dag och har ingen aning om att hon snart ska dras in i händelsernas centrum när den deserterade stormtroopern Finn, som hjälpt Poe Dameron fly, dyker upp. Tillsammans flyr de i en skrothög till rymdskepp – bara för att lika snabbt fångas in på nytt: av Han Solo och Chewbacca som äntligen återfunnit sitt stulna Millennium Falcon...
 
Jag fullkomligt ryser mig genom öppningstexten och känslan under den inledande delen av filmen är god. Det känns som om jag långsamt dras tillbaka in i den speciella ”Star Wars”-värld som George Lucas skapade med originalfilmerna (till dem räknar jag givetvis inte Episodes I-III). När vi introduceras för Rey blir det riktigt intressant, men redan här börjar tyvärr dramaturgin halta. Omständigheterna kring Finn och Dameron känns minst sagt omständliga och för mig blir en stor del av filmen en lång startsträcka. Visst, ögonen vattnas när Han Solo och min ständiga favorit Chewbacca kommer in i handlingen, men det blir också starten på ytterligare en inledning till något annat. Och tyvärr tycker jag inte ”The Force Awakens” lyckas komma ur det, trots enskilda, riktigt starka sekvenser. Jag får nästintill hjärtklappning när Leia äntligen introduceras, givetvis till tonerna av John Williams underbara ”Leia Theme” och när Chewie odramatiskt går förbi Solo för att krama om henne är inte tårarna långt borta. Pricken över i är när Leia och Han äntligen närmar sig varandra och C-3PO lyckas komma emellan. Underbart!
 
 
Kluven. Det ordet sammanfattar min känsla efter ”The Force Awakens”. Trots att jag tycker filmen aldrig riktigt kommer igång älskar jag att Han och Chewie får så mycket utrymme. Jag älskar att gnistan mellan Carrie Fisher och Harrison Ford fortfarande finns och syns. John Boyega som Finn och Oscar Isaac som Poe Dameron gör bra ifrån men de lyckas inte hitta samma djup som Daisy Ridley. Hennes gestaltning av Rey gör henne till den nya generationens absolut mest intressanta karaktär. När det gäller Kylo Ren, eller Ben Organa-Solo närmare bestämt, är jag lika kluven som till filmen. Adam Driver gör bra ifrån sig, men... tja, det är svårt att inte jämföra karaktären med Vader och då når inte Kylo Ren särskilt långt. Och Supreme Leader Snoke är definitivt ingen Palpatine.
 
Fotot är på sina ställen riktigt snyggt, jag älskar att effekterna har en gammaldags känsla över sig och J.J. Abrams lyckas få till rejält spännande och medryckande sekvenser. Och så John Williams då. John Williams! Karln lyckas, precis som med prequelfilmerna, omskapa sig och samtidigt få det att låta som ”Star Wars”. Helt fantastiskt! För min del är musiken den absolut största behållningen med filmen, kanske till och med mer än att återse de gamla karaktärerna och jag kan knappt vänta på att soundtracket dyker upp på Spotify, vilket förhoppningsvis sker redan imorgon då musiken släpps på CD.
 
 
Till syvende och sist tror jag det absolut största problemet med Abrams ”Star Wars Episode VII – The Force Awakens” är att den inte känns som del sju eller första delen i en ny trilogi. Tyvärr är den mer av en remake av den absoluta originalfilmen ”A New Hope”. Först är det kul med alla små referenser men allt eftersom filmen fortskrider blir det mer jobbigt hur tydligt det är att Abrams och Lawrence Kasdan i princip plockat scener rakt av och skrivit om dem. Känslan av fortsättning och nystart uteblir. Dessutom gör paret en del märkliga val berättarmässigt som jag har svårt för. Att Han Solo skulle dö var väl Hollywoods sämst bevarade hemlighet, men jag tycker det är en enormt förlorad potential inför de kommande filmerna med tanke på att det är hans egen son som dödar honom. Eller är han verkligen död? Med tanke på vad som händer med kroppen är ju det frågan om. Och vad i hela friden hade Max von Sydows roll i handlingen att göra? Mark Hamill som Luke Skywalker dyker upp i filmens sista trettio sekunder och har inte enda replik.
 
 
Under filmens gång övervägde jag om jag ska se om den på bio igen, men jag väntar nog till BluRay-releasen och hoppas då se den med nya ögon. Kanske lider ”The Force Awakens” av samma problem som prequeltrilogin i grund och botten: det är för sent. Originaltrilogin fanns kanske för länge innan fler filmer kom. Jag visste redan tidigt i ”The Force Awakens” att jag inte kommer tänka på den som en del av berättelsen när jag framöver ser om de gamla filmerna, lika lite som jag tänker på Episodes I-III. Men det finns ett nytt hopp. Jag ser ändå fram emot att få se Reys utveckling i nästa film och jag hoppas verkligen att den antydan som finns om att hon och Chewbacca blir ett nytt radarpar inte slarvas bort. Till dess ska jag missbruka John Williams musik från denna film (och såklart från de andra)! Kluven är jag som sagt, men ”Star Wars Episode VII – The Force Awakens” är fortfarande ljusår före George Lucas prequeltrilogi.

Star Wars Episode VII - The Force Awakens (2015)

Filmserier 4 kommentarer
 
Spoilervarning! Läs absolut inte vidare om du inget vill veta om filmen!
 
Han Solo - Harrison Ford, Luke Skywalker - Mark Hamill, General Leia Organa - Carrie Fisher, Kylo Ren - Adam Driver, Rey - Daisy Ridley, Finn - John Boyega, Poe Dameron - Oscar Isaac, Maz Kanata - Lupita Nyong'o, Supreme Leader Snoke - Andy Serkis, General Hux - Domnhall Gleeson, C-3PO - Anthony Daniels, Chewbacca - Peter Mayhew, R2-D2 - Kenny Baker, Captain Phasma - Gwendoline Christie, Lor San Tekka - Max von Sydow, Admiral Ackbar - Tim Rose. 
 
Luke Skywalker är spårlöst försvunnen. Under tiden mobiliserar The First Order, som går i det gamla Imperiets spår, för att ta över galaxen. De har byggt ett nytt vapen som kan förstöra flera planeter åt gången. Republiken och Motståndsrörelsen, under ledning av general Leia Organa, har skickat ut den pålitlige piloten Poe Dameron och droiden Bb-8 för att få tag i en karta som kan leda till Luke. I öknen på planeten Jakku hinner The First Order och den maskbärande Kylo Ren ikapp våra hjältar. Bb-8 lyckas fly med kartan och stöter ihop med Rey. Hon bor i öknen i väntan på sin familj som hon hoppas ska komma tillbaka en dag och har ingen aning om att hon snart ska dras in i händelsernas centrum när den deserterade stormtroopern Finn, som hjälpt Poe Dameron fly, dyker upp. Tillsammans flyr de i en skrothög till rymdskepp – bara för att lika snabbt fångas in på nytt: av Han Solo och Chewbacca som äntligen återfunnit sitt stulna Millennium Falcon...
 
Jag fullkomligt ryser mig genom öppningstexten och känslan under den inledande delen av filmen är god. Det känns som om jag långsamt dras tillbaka in i den speciella ”Star Wars”-värld som George Lucas skapade med originalfilmerna (till dem räknar jag givetvis inte Episodes I-III). När vi introduceras för Rey blir det riktigt intressant, men redan här börjar tyvärr dramaturgin halta. Omständigheterna kring Finn och Dameron känns minst sagt omständliga och för mig blir en stor del av filmen en lång startsträcka. Visst, ögonen vattnas när Han Solo och min ständiga favorit Chewbacca kommer in i handlingen, men det blir också starten på ytterligare en inledning till något annat. Och tyvärr tycker jag inte ”The Force Awakens” lyckas komma ur det, trots enskilda, riktigt starka sekvenser. Jag får nästintill hjärtklappning när Leia äntligen introduceras, givetvis till tonerna av John Williams underbara ”Leia Theme” och när Chewie odramatiskt går förbi Solo för att krama om henne är inte tårarna långt borta. Pricken över i är när Leia och Han äntligen närmar sig varandra och C-3PO lyckas komma emellan. Underbart!
 
 
Kluven. Det ordet sammanfattar min känsla efter ”The Force Awakens”. Trots att jag tycker filmen aldrig riktigt kommer igång älskar jag att Han och Chewie får så mycket utrymme. Jag älskar att gnistan mellan Carrie Fisher och Harrison Ford fortfarande finns och syns. John Boyega som Finn och Oscar Isaac som Poe Dameron gör bra ifrån men de lyckas inte hitta samma djup som Daisy Ridley. Hennes gestaltning av Rey gör henne till den nya generationens absolut mest intressanta karaktär. När det gäller Kylo Ren, eller Ben Organa-Solo närmare bestämt, är jag lika kluven som till filmen. Adam Driver gör bra ifrån sig, men... tja, det är svårt att inte jämföra karaktären med Vader och då når inte Kylo Ren särskilt långt. Och Supreme Leader Snoke är definitivt ingen Palpatine.
 
Fotot är på sina ställen riktigt snyggt, jag älskar att effekterna har en gammaldags känsla över sig och J.J. Abrams lyckas få till rejält spännande och medryckande sekvenser. Och så John Williams då. John Williams! Karln lyckas, precis som med prequelfilmerna, omskapa sig och samtidigt få det att låta som ”Star Wars”. Helt fantastiskt! För min del är musiken den absolut största behållningen med filmen, kanske till och med mer än att återse de gamla karaktärerna och jag kan knappt vänta på att soundtracket dyker upp på Spotify, vilket förhoppningsvis sker redan imorgon då musiken släpps på CD.
 
 
Till syvende och sist tror jag det absolut största problemet med Abrams ”Star Wars Episode VII – The Force Awakens” är att den inte känns som del sju eller första delen i en ny trilogi. Tyvärr är den mer av en remake av den absoluta originalfilmen ”A New Hope”. Först är det kul med alla små referenser men allt eftersom filmen fortskrider blir det mer jobbigt hur tydligt det är att Abrams och Lawrence Kasdan i princip plockat scener rakt av och skrivit om dem. Känslan av fortsättning och nystart uteblir. Dessutom gör paret en del märkliga val berättarmässigt som jag har svårt för. Att Han Solo skulle dö var väl Hollywoods sämst bevarade hemlighet, men jag tycker det är en enormt förlorad potential inför de kommande filmerna med tanke på att det är hans egen son som dödar honom. Eller är han verkligen död? Med tanke på vad som händer med kroppen är ju det frågan om. Och vad i hela friden hade Max von Sydows roll i handlingen att göra? Mark Hamill som Luke Skywalker dyker upp i filmens sista trettio sekunder och har inte enda replik.
 
 
Under filmens gång övervägde jag om jag ska se om den på bio igen, men jag väntar nog till BluRay-releasen och hoppas då se den med nya ögon. Kanske lider ”The Force Awakens” av samma problem som prequeltrilogin i grund och botten: det är för sent. Originaltrilogin fanns kanske för länge innan fler filmer kom. Jag visste redan tidigt i ”The Force Awakens” att jag inte kommer tänka på den som en del av berättelsen när jag framöver ser om de gamla filmerna, lika lite som jag tänker på Episodes I-III. Men det finns ett nytt hopp. Jag ser ändå fram emot att få se Reys utveckling i nästa film och jag hoppas verkligen att den antydan som finns om att hon och Chewbacca blir ett nytt radarpar inte slarvas bort. Till dess ska jag missbruka John Williams musik från denna film (och såklart från de andra)! Kluven är jag som sagt, men ”Star Wars Episode VII – The Force Awakens” är fortfarande ljusår före George Lucas prequeltrilogi.