Tankar om: American Horror Story säsong 1

Kommentera
 
I veckan tog jag mig i kragen till sist och bekantade mig med "American Horror Story", närmare bestämt hela den första säsongen. Då jag inte läst någonting om den eller sett något av den visste jag inte riktigt vad jag hade att vänta mig. Antagligen var det också därför som jag såg hela i ett svep, för att försöka få grepp om den. 
 
Familjen Harmon flyttar från Boston till Los Angeles för att försöka starta ett nytt liv tillsammans efter ett familjedrama som inkluderade både missfall och otrohet. Trots att huset de köper har en blodig och våldsam historia låter de sig inte avskräckas. Det visar sig dock omgående att det är hemsökt, både av vålnader ur det förflutna samt av grannen Constance och hennes dotter Addie som tränger sig på mest hela tiden. Dessutom söker sig mer eller mindre udda karaktärer till pappa Bens psykologmottagning som han låtit inreda i huset. Vad mamma Vivien sysslar med är mer oklart medan tonårsdottern Violet skolkar, skär sig och umgås med pappas patient, den plågade Tate. Snart är framför allt Ben indragen i intriger som rör både husets historia och hans eget förflutna i Boston. Under tiden haglar dödsfallen kring familjen. Vad är det egentligen som pågår i det ökända Murder House...?
 
 
Alltså. Ja, jag vet inte vad jag har sett. Med andra ord lyckades jag inte få grepp om första säsongen av "American Horror Story". Pilotavsnittet börjar med att stapla skräckfilmsklyschorna på varandra och det är som så ofta nuförtiden (herregud, när blev jag så här gammal?) mer yta än innehåll. Som tur är ändras det faktiskt till viss del allt eftersom säsongen fortskrider även om det djup och den dubbelbottnade innebörd som seriens titel kan ge förhoppningar om uteblir. Familjen Harmon är i fokus till största del men jag upplever det ändå som att serien så långt inte har något egentligt fokus. Den är extremt överbefolkad och många karaktärer och sidohistorier följs aldrig upp och det får mig att undra vad som är poängen med att se dem eller följa dem i såfall. Avsnitten är strukturerade i småepisoder och för all del men gör det i så fall fullt ut. Jag ska direkt erkänna att jag inte ser några nyare serier alls och det kan vara en förklaring till att jag tycker kronologin och den hysteriska klippningen gör att jag oftast tappar bort mig fullständigt. Tyvärr väcker det inget engagemang, tvärtom. Och det gör att jag har svårt att känna engagemang för flera av karaktärerna. 
 
Givetvis ska en försöka strunta i logiken i skräckserier eller filmer men "American Horror Story" begär extremt mycket av åskådaren, lite för mycket på sina ställen. Okej då att det verkar som om huset är det mest ljudisolerade som någonsin byggts med tanke på att ingen verkar höra vad som händer i något annat rum eller utanför trots att folk skriker i dödsångest, men flera gånger beter sig familjen Harmon minst sagt idiotiskt bara för att skapa lite drama eller tillfälle till en "skrämmande" scen. Jag använder citationstecken därför att jag inte upplever "American Horror Story" som varken skrämmande eller stämningsfull. Eller jo förresten, när Violet tar reda på Tates förflutna om hur han sköt ihjäl elever på sin skola då blir det riktigt otäckt. Men det har ingenting med övernaturligheterna att göra. 
 
 
Okej, nu har jag gnällt en hel del, men faktum är att trots att jag stör mig till 85 procent när det gäller i princip allt i "American Horror Story" säsong ett så är den inte helt oäven. På något märkligt vis lyckades den samtidigt underhålla och jag vet ärligt talat inte vad det beror på. Kanske är det för att en del av de oändliga bakgrundshistorierna i huset som presenteras är riktigt intressanta. Och för att huset faktiskt känns som om det har en historia. Lika intressant är det med hur upphovsmakarna lånar musik från kända filmer, däribland "Psycho". Och kostym, rekvisita och scenografi är det heller inte fel på. Även fotot är riktigt snyggt de gånger vansinnesklippningen lugnar sig lite så en faktiskt hinner se något...
 
Det som bidrar allra mest är nog skådespeleriet. Dylan McDermott och Connie Britton gör bra ifrån sig som Ben och Vivien, detsamma gäller Taissa Farmiga som Violet och Denis O'Hare som den tragiske Larry. Riktigt strålande skådespelarinsatser gör Evan Peters som Tate, Frances Conroy som Gloria och Jessica Lange som Constance. De bottnar och dimensioner som nämnda skådespelare hittar i sina karaktärer gör de sistnämnda till säsongens absolut mest intressanta och engagerande figurer. Säsongen bjuder även på en del intressanta och välspelade gästkaraktärer i det flöde som passerar genom de tolv avsnitten.
 
Slutord på detta då? Jag gillar ju mest less is more i skräcksammanhang och första säsongen av "American Horror Story" är verkligen inte less is more. Tvärtom. Alltför många gånger vräks det på med allt möjligt vilket gör att berättandet blir lidande. Jag ska helt ärligt säga att jag aldrig hade orkat följa detta på TV, det underlättade verkligen att kunna se flera avsnitt i följd på Netflix. Det största problemet jag har med denna säsong är nog att slutet blir ett sådant antiklimax. I och med att tempot och vändningarna i berättelserna måste vara så hysteriskt uppskruvade hela tiden blir det ingen riktig progression ju längre serien fortskrider. Snarare känns det som om tempot sjunker mot slutet när det egentligen borde öka, antagligen för att en till slut vänjer sig vid hysterin. Det blir också svårare för manusförfattarna att överträffa sig själva.
 
Men jodå. Jag kommer ge även säsong två en chans. Och jag vet inte mer än att den handlar om något annat, men med samma skådespelare till stor del, fast i andra roller. Mina tankar om säsong två dyker också upp här inom en snar framtid, oavsett om jag tar mig igenom den eller inte.