I somras släpptes äntligen Nicolas Roegs klassiska thriller/skräckfilm "Don't Look Now" på BluRay. Det är omkring tio år sedan jag såg den och vid den här omtitten kunde jag snabbt konstatera att jag inte mindes särskilt mycket av handlingen - vilket inte var någon nackdel. Jag bävade en del inför att se om den med tanke på att jag blev väldigt förtjust i den första gången. Det oförglömliga slutet mindes jag så klart. Det är svårt att glömma den enda filmscen som gjorde mig helt kall.
 
En tragedi inträffar i familjen Baxter. Dottern Christine drunknar i dammen utanför familjens hus. Pappa Johns föraning om den kommande olyckan hindrar den inte från att inträffa.En tid senare befinner sig John och hustrun Laura i Venedig dit Johns arbete tagit dem. Han restaurerar gamla kyrkor. På en restaurang träffar Laura två brittiska systrar. Den ena systern är blind men ser ändå mer än de flesta människor. Hon är nämligen synsk och hon har sett att Christine har det bra, men också att hon försöker få kontakt med föräldrarna genom John som förnekar sitt eget synska anlag. Laura fascineras av systrarna och fortsätter träffa dem. Snart kommer de med en varning: paret Baxter måste lämna Venedig för att undvika en annalkande katastrof. Det hela blir alltmer surrealistiskt. Under tiden härjar en seriemördare i staden. 
 
 
"Don't Look Now" ser förhållandevis riktigt fin ut på BluRay. Många sjuttiotalsfilmer har ett något råaktigt, grynigt i sitt foto som inte alltid kommer till sin rätt i formatet. Om detsamma gäller "Don't Look Now" vet jag inte, men i så fall syns det inte (kanske både på gott och ont). Bilden är riktigt klar och skarp. Ljudet däremot skär rejält i högtalarna, men jag misstänker att det är ett konstnärligt val av regissören Nicolas Roeg. Julie Christie och Donald Sutherland är genuina i sina roller och ger en nödvändig trovärdighet i alla märkligheter. Hilary Mason som den synske systern Heather är fenomenal i rollen. Fotot, miljöerna och musiken av Pino Donaggio samverkar också fint. Roeg får till en speciell stämning som är både obehaglig och fascinerande. 
 
Mina minnesbilder av filmen var som sagt få och inte helt överensstämmande med vad som faktiskt utspelar sig. Vid denna omtitt påverkade inte "Don't Look Now" mig lika starkt som första gången, men egentligen är det inte ett negativt omdöme. Filmen drog även denna gång med sig i sin suggestiva värld. Slutet sänkte inte heller min kroppstemperatur denna gång, men då visste jag å andra sidan vad som komma skulle. Obehagligt är det i vilket fall. Jag kommer definitivt se om "Don't Look Now" fler gånger och om du inte har sett den tycker jag att du ska göra det!

Don't Look Now (1973)

Kultfilm Kommentera
 
I somras släpptes äntligen Nicolas Roegs klassiska thriller/skräckfilm "Don't Look Now" på BluRay. Det är omkring tio år sedan jag såg den och vid den här omtitten kunde jag snabbt konstatera att jag inte mindes särskilt mycket av handlingen - vilket inte var någon nackdel. Jag bävade en del inför att se om den med tanke på att jag blev väldigt förtjust i den första gången. Det oförglömliga slutet mindes jag så klart. Det är svårt att glömma den enda filmscen som gjorde mig helt kall.
 
En tragedi inträffar i familjen Baxter. Dottern Christine drunknar i dammen utanför familjens hus. Pappa Johns föraning om den kommande olyckan hindrar den inte från att inträffa.En tid senare befinner sig John och hustrun Laura i Venedig dit Johns arbete tagit dem. Han restaurerar gamla kyrkor. På en restaurang träffar Laura två brittiska systrar. Den ena systern är blind men ser ändå mer än de flesta människor. Hon är nämligen synsk och hon har sett att Christine har det bra, men också att hon försöker få kontakt med föräldrarna genom John som förnekar sitt eget synska anlag. Laura fascineras av systrarna och fortsätter träffa dem. Snart kommer de med en varning: paret Baxter måste lämna Venedig för att undvika en annalkande katastrof. Det hela blir alltmer surrealistiskt. Under tiden härjar en seriemördare i staden. 
 
 
"Don't Look Now" ser förhållandevis riktigt fin ut på BluRay. Många sjuttiotalsfilmer har ett något råaktigt, grynigt i sitt foto som inte alltid kommer till sin rätt i formatet. Om detsamma gäller "Don't Look Now" vet jag inte, men i så fall syns det inte (kanske både på gott och ont). Bilden är riktigt klar och skarp. Ljudet däremot skär rejält i högtalarna, men jag misstänker att det är ett konstnärligt val av regissören Nicolas Roeg. Julie Christie och Donald Sutherland är genuina i sina roller och ger en nödvändig trovärdighet i alla märkligheter. Hilary Mason som den synske systern Heather är fenomenal i rollen. Fotot, miljöerna och musiken av Pino Donaggio samverkar också fint. Roeg får till en speciell stämning som är både obehaglig och fascinerande. 
 
Mina minnesbilder av filmen var som sagt få och inte helt överensstämmande med vad som faktiskt utspelar sig. Vid denna omtitt påverkade inte "Don't Look Now" mig lika starkt som första gången, men egentligen är det inte ett negativt omdöme. Filmen drog även denna gång med sig i sin suggestiva värld. Slutet sänkte inte heller min kroppstemperatur denna gång, men då visste jag å andra sidan vad som komma skulle. Obehagligt är det i vilket fall. Jag kommer definitivt se om "Don't Look Now" fler gånger och om du inte har sett den tycker jag att du ska göra det!

 

Ett sällskap bestående av fem vänner är på väg till en avlägsen stuga i skogen. Där väntar en i gänget på dem, men hans syster har onda föraningar. Hon känner på sig att det hänt brodern något fruktansvärt och när gruppen anländer till den mysiga stugan finns han heller inte där för att möta dem. Alla utom systern vill tro på en naturlig förklaring och därför installerar de sig i stugan i väntan på att den försvunne ska dyka upp. Under middagen pratar de om den spökhistoria som finns om platsen och som handlar om att en man ska ha tagit livet av sin syster och hennes man innan han själv dränkte sig i den närliggande tjärnen. Nu finns hans vålnad kvar för att driva levande människor ner i tjärnens bottenlösa vatten.

 

Som om detta inte vore skrämmande nog återstår bara tre dagar till årsdagen av morden och då ska mördarens spöke höras skrika i tjärnen. När de fem vännerna hittar den försvunne mannens hund död och alla tecken tyder på att han gått ner sig i tjärnen är det bara början på den skrämmande gåta de tvingas in i. Finns verkligen ett mordiskt spöke i skogen eller är mördaren ytterst verklig ibland dem?

 

 

Denna norska klassiker i regi av Kåre Bergstrøm har tidigare helt gått mig förbi, men tack och lov fick jag till sist upp ögonen för den. Den är onekligen väldigt intressant men jag har svårt att sätta fingret på varför. Trots att den har många år på nacken känns ”De Dødes Tjern” väldigt modern (i positiv bemärkelse kanske jag ska tillägga) och det känns som om flera sentida skräckfilmsregissör låtit sig inspireras av denna, främst kanske Sam Raimi i fallet med ”Evil Dead”. Scenerna och hur de är komponerade har en enkel men effektfull uppbyggnad. Fotot är riktigt snyggt på många håll, inte minst med de märkliga, fokusskiftande panoreringar som förekommer genom hela filmen.

 

Egentligen är handlingen också väldigt enkel så här i efterhand, men jag lät mig svepas med i den hotfulla atmosfären och kunde inte förutsäga slutet i detalj. Dessutom finns det en scen som egentligen är rätt töntig men som jag upplevde som väldigt obehaglig. Jag kan inte annat än att rekommendera ”De Dødes Tjern”. Det känns som en film som jag kommer fundera över under lång tid framöver.

De Dødes Tjern (1958)

Kultfilm En kommentar

 

Ett sällskap bestående av fem vänner är på väg till en avlägsen stuga i skogen. Där väntar en i gänget på dem, men hans syster har onda föraningar. Hon känner på sig att det hänt brodern något fruktansvärt och när gruppen anländer till den mysiga stugan finns han heller inte där för att möta dem. Alla utom systern vill tro på en naturlig förklaring och därför installerar de sig i stugan i väntan på att den försvunne ska dyka upp. Under middagen pratar de om den spökhistoria som finns om platsen och som handlar om att en man ska ha tagit livet av sin syster och hennes man innan han själv dränkte sig i den närliggande tjärnen. Nu finns hans vålnad kvar för att driva levande människor ner i tjärnens bottenlösa vatten.

 

Som om detta inte vore skrämmande nog återstår bara tre dagar till årsdagen av morden och då ska mördarens spöke höras skrika i tjärnen. När de fem vännerna hittar den försvunne mannens hund död och alla tecken tyder på att han gått ner sig i tjärnen är det bara början på den skrämmande gåta de tvingas in i. Finns verkligen ett mordiskt spöke i skogen eller är mördaren ytterst verklig ibland dem?

 

 

Denna norska klassiker i regi av Kåre Bergstrøm har tidigare helt gått mig förbi, men tack och lov fick jag till sist upp ögonen för den. Den är onekligen väldigt intressant men jag har svårt att sätta fingret på varför. Trots att den har många år på nacken känns ”De Dødes Tjern” väldigt modern (i positiv bemärkelse kanske jag ska tillägga) och det känns som om flera sentida skräckfilmsregissör låtit sig inspireras av denna, främst kanske Sam Raimi i fallet med ”Evil Dead”. Scenerna och hur de är komponerade har en enkel men effektfull uppbyggnad. Fotot är riktigt snyggt på många håll, inte minst med de märkliga, fokusskiftande panoreringar som förekommer genom hela filmen.

 

Egentligen är handlingen också väldigt enkel så här i efterhand, men jag lät mig svepas med i den hotfulla atmosfären och kunde inte förutsäga slutet i detalj. Dessutom finns det en scen som egentligen är rätt töntig men som jag upplevde som väldigt obehaglig. Jag kan inte annat än att rekommendera ”De Dødes Tjern”. Det känns som en film som jag kommer fundera över under lång tid framöver.

 
Jag har valt ut ett antal filmkaraktärer som jag tycker är obehagliga/skrämmande och i en serie inlägg funderar jag lite närmare kring dessa. Ordningen på inläggen och karaktären som presenteras är slumpmässig.
 
Först ut är Jaws spelad av Richard Kiel i James Bond-filmerna "The Spy Who Loved Me" (1977) och "Moonraker" (1979). Det var nämligen han som gav mig idén till de här inläggen när jag råkade se en bit av förstnämnda film på TV i fredags. När det gäller yrkesmördaren Jaws finns det inte så mycket att fundera kring i fråga om obehaget. Han är stor, stark, välklädd, vattenkammad och har dessutom av någon anledning tänder av stål - som om han inte vore nog dödlig ändå. Vid närmare eftertanke är det nog det faktum att Jaws aldrig ger sig som gör honom så obehaglig, en egenskap han delar med vissa andra filmmördare kanske främst i skräckgenren. Tågsekvensen ur "The Spy Who Loved Me" som kan ses nedan gav mig mardrömmar första gången jag såg den. Tyvärr förstörde de ju karaktären i urspårade "Moonraker", men det är en annan historia som nog fler än undertecknad helst vill glömma...

 

Obehagliga karaktärer: Jaws

Temainlägg 2 kommentarer
 
Jag har valt ut ett antal filmkaraktärer som jag tycker är obehagliga/skrämmande och i en serie inlägg funderar jag lite närmare kring dessa. Ordningen på inläggen och karaktären som presenteras är slumpmässig.
 
Först ut är Jaws spelad av Richard Kiel i James Bond-filmerna "The Spy Who Loved Me" (1977) och "Moonraker" (1979). Det var nämligen han som gav mig idén till de här inläggen när jag råkade se en bit av förstnämnda film på TV i fredags. När det gäller yrkesmördaren Jaws finns det inte så mycket att fundera kring i fråga om obehaget. Han är stor, stark, välklädd, vattenkammad och har dessutom av någon anledning tänder av stål - som om han inte vore nog dödlig ändå. Vid närmare eftertanke är det nog det faktum att Jaws aldrig ger sig som gör honom så obehaglig, en egenskap han delar med vissa andra filmmördare kanske främst i skräckgenren. Tågsekvensen ur "The Spy Who Loved Me" som kan ses nedan gav mig mardrömmar första gången jag såg den. Tyvärr förstörde de ju karaktären i urspårade "Moonraker", men det är en annan historia som nog fler än undertecknad helst vill glömma...